The Band: Northern Lights - Southern Cross

För den som är upplagd för en skiva bra musik i vinterkylan kan The Band vara ett alternativ. Säkra val är den fenomenala andra plattan The Band och den lika fina Northern Lights – Southern Cross. Den sist nämnda är en viktig platta för mig sedan gymnasieåldern. Min bästa vän rekommenderade skivan vid en tid då jag genomgick några smärre hjärtesorger. Han sade att det fanns några fina spår på lp:n som kunde vara värda att lyssna på. Och han hade helt rätt för ännu drygt 30 år senare hör skivan till mina stora favoriter.

Det fängslande med The Band är deras enastående låtar som är i en klass för sig, ingen komponerar som Robbie Robertson. Förutom att musiken är mycket genomarbetad äger Robertson en unik förmåga att gräva och rota djupt i den amerikanska folksjälen, kulturen och mentaliteten för att dra upp skikt och nivåer ur det kollektiva undermedvetna som ingen annan lyckats med. Hans sångtexter är noggrant utmejslade berättelser på kortprosa oberoende om han skriver om ett historiskt händelseförlopp, kärlek eller vad som helst.

Då man till detta lägger fem ytterst begåvade och mångsidiga musiker får man ett oöverträffat slutresultat. Vilken annan grupp än möjligen The Beatles kan till exempel stoltsera med tre synnerligen starka och personliga vokalister. Lyssnaren blir bortskämd med Richard Manuel som har en maskulin och mörk röst som i odödliga låtar som ”I Shall Be Released” och ”Whispering Pines” kan gå upp i den vackraste tänkbara falsett som ger kalla kårar och rysningar av vällust, Levon Helm som besitter en styrka i rösten som får en att dra efter andan, lyssna på ”The Night They Drove Old Dixie Down” eller ”Up On Cripple Creek” och Rick Danko vars varsamt känsliga röst nästan brister i ”Stage Fright” och som är som vackrast i ”The Unfaithful Servant ”. Minst lika fint är det när dessa tre röster turas om i en och samma låt, vilka härliga kontraster och vilken oslagbar stämsång.

Northern Lights – Southern Cross bär på alla ovan nämnda element, det som gör The Band så stort och vidunderligt. En annan fenomenal prestation väl värd att kommentera är att Robertson ännu i detta sena skede av bandets karriär kunde vaska fram ett antal klassiker.

Min stora favorit på skivan och bland alla The Band -låtar är den sagolikt vackra ”Hobo Jungle” där Richard Manuels sångprestation är rent hisnande. Den följs av den mera lekfulla ”Ophelia” som är den perfekta låten för Levon Helms kraftfulla röst. Därefter delar de tre rösterna på den episkt monumentala ”Acadian Driftwood”, en av rockhistoriens största och vackraste låtar. Rick Danko når kanske sin höjdpunkt som sångare i den smärtsamma kärlekssången ”It Makes No Difference” av vilken det finns en rivande version på The Last Waltz där keyboardgeniet Garth Hudson i slutet träder fram och avslutar låten i ett gråtande sopransaxofonsolo. Northern Lights – Southern Cross avslutas med den urbant klingande ”Rags & Bones” i vilken jag ser regnvåt storstadsasfalt med speglingar av neonskyltar.

Lägg på skivan och avnjut, i enlighet med bilden på konvolutet, en rejäl portion lägereldsmusik. Mycket bättre än så kan det inte bli. Smakfullt, stiligt men utan att förlora det fräscha hantverket, musikantskapet. Tack Lasse för tipset.