Sven Ljungberg

Sven Ljungberg (1913-2010) är en av de fina människonära, begåvade och mångsidiga konstnärerna som Sverige är så rikt på. Min första bekantskap med Ljungberg skedde via någon bok av Ivar Lo-Johansson som Ljungberg hade gjort pärmen till. Jag tilltalades omedelbart av hans kraftiga, rustika och uttrycksfulla sätt att skapa bilder, de sjuder av liv på ett sätt som för mina tankar till den primitivistiska litteratur som flera av de betydande författarna i Sverige sysslade med i början av 1930-talet.

När jag något senare blev varse om att grafiska blad av högintressanta och kända svenska konstnärer som Ljungberg, Svenolov Ehrén, Reinhold Ljunggren och Roland Svensson fanns tillgängliga till ett överkomligt pris vaknade mitt intresse och min upptäckarglädje på allvar.

Jag tillbringade timmar med att titta och leta rätt på bilder och köpte till och med några motiv. Visbyruinen av Reinhold Ljunggren som jag behandlat i ett tidigt inlägg var en bild jag måste ha, likaså ett havsmotiv av Roland Svensson och när jag fick syn på några av Svenolov Ehréns Stockholmsmotiv skred jag också till verket. Än en gång hade jag anledning att känna glädje och tacksamhet över de långa serierna med grafiska blad som möjliggjort att även den konstälskare som inte har stora eller obegränsade ekonomiska resurser kan njuta av kvalitetskonst på sin vägg.

Vid mina sökningar lade jag märke till att det nu och då fanns något blad av Sven Ljungberg till salu men att de flesta av dessa var lantliga motiv vilka inte fick mig att gå i taket. Trots det höll jag ögonen öppna och fortsatte mitt letande.

Så en dag fick jag min belöning. Det fanns en ny bild av Ljungberg till salu och när jag såg motivet greps jag av den där oroliga upphetsningen som slår till då jag ser en bild jag absolut vill ha. Händerna började darra lätt, andningen försnabbades och kroppen vred sig otåligt och rastlöst hit och dit på stolen. Jag måste stiga upp, gå till köket och dricka ett glas vatten, för att genast återvända till datorn för att på nytt se på bilden och efter att ha dansat runt en stund gjorde jag slag i saken och lade in ett bud.

Bilden jag fastnade för är ett svartvitt blad av Mörrums Bruk, nr 235/300, som man sannolikt beställt av konstnären för att ha som gåva. Med mitt exemplar har man år 1989 avtackat en anställd för 20 års tjänstgöring vid bruket.

Det som fängslade mig med bilden är grovheten och enkelheten i linjerna, hur otroligt mycket Ljungberg förmår uttrycka med dessa till synes enkla medel och hur full av liv bilden är. Det vilar en avslappnad självklarhet och total avsaknad av ansträngning över Ljungbergs sätt att arbeta. Man kan enbart fascineras av hur vacker en fabriksanläggning kan vara när någon tar fram formen på de olika byggnaderna som geometriska figurer och placerar dessa i en redig komposition. Helheten fulländas av det mästerliga spelet med ljus som kommer till uttryck i molnen och på himlen; man ser värme, man kan ana sig till rök och ånga och över detta vilar sommarlätta ljusa moln.

Det som ytterligare tilltalar mig med Ljungberg är hans kärlek att skildra arbete och arbetsplatser, det må sedan vara fråga om rågskörd på landsbygden eller en av människan skapad miljö som en pappersmassafabrik. Med den här bilden visar han hur en anläggning kan bli konst i rätt händer, fabriksestetik när den är som bäst.

Jag brukar ofta använda mig av Ljungbergs bild då jag vill få igång min fantasi eller mitt skapande. Den lockar ögat att se på de olika grova linjerna som får bilden att växa fram med ljus, skuggor och former. Med så säker hand och en så självskriven auktoritet arbetar endast en sann mästare. Man får definitivt lust att planera in en resa till Ljungbergmuseet i Ljungby för att få se mera.