Fragancia

Det är ett väl känt faktum att det finns många odödliga visor i Evert Taubes (1890-1976) digra produktion och att ett stort antal artister gjort fina versioner av dessa. En visa som jag upptäckte via en dylik synnerligen lyckad tolkning är ”Fragancia”. Innan jag hörde nämnda version som fick mig att tappa andan tyckte jag att ”Fragancia” tillhörde de mindre betydande och inte särskilt märkvärdiga Taube-visorna.

Sven-Bertil Taube (f. 1934) har sjungit och spelat in ett stort antal av sin fars visor, även ”Fragancia”. Hans version är säkert genomförd och garanterad Sven-Bertil Taube: stämningsfull, rätt snabb i tempot, tydligt artikulerad och maskulint sjungen till ackompanjemang av en orkester. Men hans tolkning känns på något vis onödigt neutral och kanske till och med en aning försiktig.

Den råa, något grovhuggna och stora vissångaren Fred Åkerström (1937-1985) spelade på sitt sista studioalbum Åkerströms blandning (1982) in en betydligt långsammare version av ”Fragancia” i vilken han uppnår en drömsk känsla av dåsighet, tropisk värme och doftrikedom. Fred Åkerström tillför med sin känsliga, ofta nästan okontrollerat vibrerande, basröst låten något nytt.

Den version som jag finner fullkomligt överlägsen och suverän är CajsaStina Åkerströms som finns på den fantastiska plattan De vackraste orden – Tio visor (2005). På den här plattan vågar hon sig också på en hjärtskärande emotionell tolkning av faderns (Fred Åkerström) mest kända visa ”Jag ger dig min morgon”. Den innerlighet hon förser sången med blir nästan för mycket, det är nära nog outhärdligt att höra all den ackumulerade känsla och plåga hon förmedlar i sin tolkning.

När CajsaStina Åkerström sjunger ”Fragancia” händer något som är svårt att beskriva med ord. Hennes fragila och närapå överladdade tolkning närmar sig det överjordiska. Närvaron och intensiteten i tolkningen är smärtsamt vacker och sinnlig, hennes knappt hörbara viskning av ordet ”himmel” saknar motsvarighet i svensk viskonst och lyfter henne med en gång upp bland de främsta tolkarna i genren. Det samma gäller den sakta utsjungna texten i sin helhet, hon rör sig varsamt i musiken med en fullkomligt unik och intuitiv stilkänsla. Lyssnaren blir varse om hur avgörande det är att inte bryta den spröda förtrollningen, man törs knappt andas.

Låten går mycket långsamt framåt, suveränt sparsamt spelad av trion Steve Dobrogosz, Backa-Hans Eriksson och Johan Löfcrantz. Den är sömning, trolsk och sensuell utan att slå över. CajsaStina Åkerström har med dessa till synes enkla och sparsmakade medel åstadkommit en klassiker inom den svenska viskonsten, i hennes behandling blir ”Fragancia” en bländande diamant.

Det är enkelt att föreställa sig att Evert Taube hade gillat den här tolkningen. Och sannolikt hade han blivit förvånad och överraskad över att man kunde få ut allt detta ur denna lilla visa bara genom att lyfta fram en intim kvalitet och sänka tempot. Lyssna på ”Fragancia” och lyssna även på annat av CajsaStina Åkerström för hon är en särdeles begåvad och skicklig sångerska. Jag tycker att det alltid är en lika stor njutning att höra hennes klara röst och hennes vackra uttal av det svenska språket.