Ralph Erskine i Norrbotten

En arkitekt som med sitt fräscha och miljöanpassade sätt att planera byggnader tidigt fascinerade mig är den brittisk-svenska Ralph Erskine (1914-2005). Hans arkitektursyn är nyskapande, naturnära, lekfull och fri i formen men hela tiden mycket genomtänkt.

De första av Erskines byggnader som jag åkte för att se på ligger i Norrbotten. Intresset vaknade då jag läste att världens första köpcenter där samtliga affärer var samlade under ett och samma tak fanns långt uppe i norr, i Luleå. Detta på sin tid mycket uppmärksammade bygge, Shopping, stod färdigt redan år 1955. Vid mitt första besök år 1999 var köpcentret en aning slitet, men vid en närmare anblick fick man syn på mycket av det gamla och ett flertal fina ursprungliga detaljer. Under årtiondens lopp har Shopping byggts om flera gånger och förändrats kraftigt men trots det är det en upplevelse att träda in i komplexet och erfara den intima atmosfären och de många labyrintiska oregelbundenheterna.

Från Luleå går färden vidare i nordvästlig riktning, till gruvorten Svappavaara. Erskine planerade ett helt samhälle i denna arktiska omgivning då gruvdriften kom igång i mitten av 1960-talet. År 1965 stod det 200 meter långa gula bostadshuset Ormen långe färdigt. Huset byggdes i båge med en sluten fasad norrut som skulle ta emot kylan och blåsten. Huvudfasaden med stora fina balkonger i brunt trä och snyggt uttagna fönster öppnade sig söderut och genom bottenvåningen löpte en en lång inomhusgata längs vilken husets gemensamma utrymmen var samlade. Tyvärr genomfördes inomhusgatan aldrig som Erskine hade planerad den i glada färger, med växter och sittgrupper, utan den förblev halvfärdig, i rå betong. Förutom detta mycket speciella hus byggde man endast ett antal småhus ur Erskines plan och en skola som var ritad av lokala arkitekter.

Av någon anledning har detta hus gjort ett oförglömligt intryck på mig vid mina båda besök på platsen, sommaren 2001 och 2009. Det kändes speciellt att flanera runt den oändliga huskroppen, titta in genom dörrar och fönster och fantisera hur det kunde ha fungerat om helheten hade blivit förverkligad. Då hade Ormen långe varit den självskrivna huvudbyggnaden och utgångspunkten i samhället, kring vilket allt annat var byggt, nu stod det litet ensamt och vilset uppe på backen, ett enormt hus i ett litet samhälle. När jag skriver detta har jag nyss fått reda på att halva huset revs år 2010. Därför känns det extra fint att kunna avbilda huset som det såg ut i början av augusti 2009.

I centrum av Kiruna finns en större helhet som Erskine planerade i början av 1960-talet. Kvarteret Ortdrivaren består av två punkthus, två lägre längor och det som ursprungligen var Missionskyrkan (som nu är ombyggd till affärslokal). Husen är målade i röda, bruna och gula nyanser och till sitt yttre anpassade efter det kalla klimatet. Erskine var mycket mån om att planera husen så att de fungerade väl: de rundade hörnen och de små fritt hängande balkongerna skulle förhindra värmeförlust, balkongerna skulle kunna användas som frysboxar vintertid, på taket finns fickor som hindrar snön från att falla ner och taken sluttar för att inte skugga husen intill. Utöver det är husen mycket fina till sin utformning, goda exempel på hur snyggt man kunde bygga på 1960-talet. I folkmun fick de två tornhusen heta Snusdosan och Spottkoppen, de låga längorna Mullbänken och Berlinmuren medan kyrkan döptes till Herrens pris.

Ralph Erskine var mycket produktiv och detta var endast tre exempel på hur han planerade sina hus. Det som gör dessa hus intressanta är läget långt upp i norr och hur Erskine beaktade det hårda klimatet vid planeringen. Vidare är det intressant att se hur mycket möda han lagt ner på estetiska detaljer och att placera husen i ett sammanhang. Detta gäller särskilt kvarteret i Kiruna där gruvtemat är ständigt närvarande.