Min äldre bror var vansinnigt fängslad av Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? som kom ut 1960. Den kunde och ville han återvända till gång på gång. När han blev några år äldre var det Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös äventyr i det akademiska Uppsala som fascinerade honom. Därefter, i skarven mellan pojkåren och ungdomen, var han redo för Biggles och slukade dessa små volymer med grön rygg och tryckta på dåligt papper i mängder.
Min lillasyster igen var en hängiven Emil i Lönneberga-fantast och längre fram en flitig läsare av så kallade flickböcker. Vad dessa flickböcker gick ut på vet jag inte, det förblev litet oklart för mig. Jag har dock mina starka aningar om att flera av dem involverade hästar och att flera gick ut på att en eller några käcka flickor utmärkte sig som detektiver och lösare av mysterier.
Själv gillade jag vansinnigt mycket Pippi Långstrump och förflyttades till Pippis värld varje gång någon av mina föräldrar åter en gång läste om hennes äventyr. Tommy och Annika tyckte jag var litet sjåpiga men Pippi, hon var en rejäl kompis. Något annat av Lindgren gillade jag inte. Emil i Lönneberga var för mycket småländsk lantis, Barnen i Bullerbyn var lillgammalt löjliga och i Vi på Saltkråkan irriterades jag omåttligt av Pelle, Tjorven och Skrållan. I vuxen ålder kunde jag dock se på TV-serien, men det var främst för skärgårdsvyernas skull och kanske litet på grund av den genomljuva och fagra Malin.
En annan figur som jag stiftade bekantskap med via min moster som bodde i Sverige och hämtade med sig boken som julklapp var den av Inga Borg skapade osynlingen Plupp. Av någon anledning fattade jag tycke för de två böcker om Plupp som jag hade, och när jag var klar med Plupp var volymerna rejält nedslitna. Min bror tyckte att böckerna om Plupp var idiotiska, han gillade inte troll, osynlingar och Lappland. I min ungdom läste jag ingenting eller mycket lite. Det blev vid någon enstaka Enid Blyton och en eller två Biggles-böcker. En bok som jag gillade litet mera var Sven Wernströms De hemligas ö för där hände spännande saker och den var bra berättad. Då förstod jag självfallet inte att den var starkt vänsterpolitisk, och det gjorde kanske inte min moster i Sverige heller, hon som gav mig boken och sålunda än en gång var min litterära fostrare i barndomen.
Den allra viktigaste barnboken för mig, som jag burit med mig i mer än 45 år, är Bertil Almqvists roligt illustrerade och med vacker skrivstil skrivna Sagan om Vasa. Min bror måste ha fått den då den kom ut år 1965 för så länge jag minns hade vi den i hyllan. Både mina föräldrar och min bror har läst den högt för mig och den var en bok som jag ofta valde då någon läste högt för mig.
Det var så spännande att höra om hur det stora mäktiga skeppet byggdes i ek och att se på de fina bilderna. Och det var underbart ledsamt och vemodigt att se bilderna av Vasa liggande på bottnen och långsamt svartna och falla i bitar. Efter att på ett tryggt sätt ha känt sig för hur man reagerade känslomässigt på dessa sorgsna händelser kändes det särskilt befriande att komma till det lyckliga slutet då Vasa bärgades.
Det var självfallet en stor händelse i min barndom då vi besökte Vasamuseet och såg det mer än 300 år gamla skeppet i verkligheten. Vid en resa till Stockholm i augusti 2011 tog jag mina egna barn till Vasamuseet och till min stora glädje gjorde museet större intryck på dem och mig själv än jag vågat förvänta mig.
Höjdpunkten med besöket var då jag hittade Almqvists bok i museets butik och åter kunde läsa Sagan om Vasa. Det kändes nästan som en gammal vän hade hittat hem när jag placerade boken i hyllan. Någon gång mår man så otroligt bra av att vandra längs minnenas allé och tillåta sig att bli litet nostalgisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar