Rallarkyrkogården i Tornehamn

I början av augusti 2009 gjorde jag en bilfärd från södra Finland till Norrbotten. Avsikten med resan var att presentera Kiruna och delar av Norrbotten för min 16-åriga son. På väg norrut stiftade vi bekantskap med platser som Överkalix, Hakkas, Palohuornas, Svappavaara och Jukkasjärvi.  Därefter slog vi oss till ro i Kiruna, tog in på vårt hotell och tittade på staden.

Tidigt morgonen därpå, som var solig och varm, styrde vi ut på E10 i nordvästlig riktning. Jag ville visa min son och mig själv något speciellt, trakter som jag hade läst mycket om både i reseböcker och skönlitterära verk.

Landsvägen och järnvägen följdes åt hela tiden. Malmbanan låg till vänster, uppslängd och fastbultad i bergväggen, medan bilvägen slingrade sig fram längre ner. Efter att ha kört drygt tjugofem kilometer började det lägre myrlandskapet övergå i mäktigare fjälltrakt, med de första topparna som mätte över 1000 m strax väster om Rensjöns station.

Efter ytterligare tio kilometer slog naturen upp en vy som fick en att tappa andan. Snett till höger och en bra bit längre ner låg den östra ändan av Torneträsk. Då vägen svängde litet till såg man mera av denna blå långsträckta vattenspegel som på stranden mitt emot möttes av ett smalt skogbeklätt bälte och snöklädda fjäll. Mellan mer än kilometerhöga vita fjäll på bägge sidor sköt det långsmala Torneträsk sin rygg upp mot nordväst.

Målet närmade sig och spänningen steg, händerna darrade av iver och jag började omedelbart spana efter vyer att fotografera. Där man kom i närheten av stranden stannade vi för att promenera ner och känna på det klara vattnet och ta bilder.

Färden fortsatte och vi närmade oss den ofta avbildade Lapporten i närheten av Abisko. Landskapet blev mäktigare och mäktigare och vägen vackrare och vackrare. Vi passerade Björkliden. Nu var vi nära målet. Snart hölls jag inte stilla på bilsätet längre. Invid stranden låg en parkeringsplats med några husbilar som övernattat och vars boare höll på att vakna upp till en ny dag. Vi svängde in, parkerade vår gröna lilla kärra och steg ut.

Efter att ha orienterat oss och dragit in några djupa tag av den varma morgonluften började vi gå längs den skyltade stigen mot det före detta samhället Tornehamn.

Det var hisnande att tänka att här, vid stranden och upp längs bergssluttningen, för drygt 100 år sedan då Malmbanman byggdes fanns ett fungerande samhälle. Enligt skrifter jag läst fanns här hamn, bostadsbaracker för rallarna, sjukstuga, handelsbod, kafé, bryggeri, skomakeri, smedja, pensionat, kyrka och båtbyggeri. När banan mellan Kiruna och Narvik var färdig avvecklades Tornehamn och allt man idag kan se är några spår i hamnen, ett antal husgrunder och den nya träkyrkan som invigdes år 1987.

Högst upp, bredvid järnvägen låg målet för vår utfärd. I en dunge med knotiga och vridna björkstammar finns denna magiska och högst märkvärdiga plats; Rallarkyrkogården. Det vilar en sällsam stillhet över detta lilla inhägnade område och det är något vackert demokratiskt med de enkla träkorsen som står i rader på kyrkogården. På en kulle finns ett gemensamt minnesmärke över dem som stannade här uppe och invid stenmuren ligger en stor gravsten över SJ:s förre generaldirektör Axel Granholm och hans hustru Magda.

Det kors jag letade efter var det samma som alla andra turister och besökare är ute efter, det med texten ’Anna Norge’ och datumet 19/9 1900, som enligt legenden kan vara rallarkockan Svarta Björns minneskors. När man går omkring på den lilla kyrkogården och läser namnen på korsen inser man en liten del av de mödor och det slit som byggandet av Malmbanan inneburit.

Det fina med kyrkogården är att den fortfarande är i bruk och fullkomligt unik är den stilla och högtidliga stämning som råder där. Det är en sällsam plats som får en att trevande känna efter om man kunde komma i kontakt med något som är större och evigare än människan, om det sedan är naturens oändliga skala här uppe i fjällvidderna eller något annat får var och en uppleva som hon vill. Jag vill tolka det som en religiositet frammanad av naturens storslagenhet i sig och för mig kändes stunden bland fjällbjörkarna helig, spirituell och högtidlig.

Då vi promenerade här och gick ner mot sjön visade naturen upp en varm, lummig och vänlig sida men man kunde med lite fantasi och inlevelse föreställa sig kontrasten då vintern viner i trakten och kylan tränger in i kärnan av allt levande och dött. Lika inbjudande och blid som trakten kunde visa sig på sommaren lika infernalisk, mörk och kall måtte den vara under vinterns råaste perioder.

Vill man meditera en stund och är man beredd att se litet besvär är Rallarkyrkogården och resterna av rallarsamhället i Tornehamn en bildskön plats. Själen vilar, ögat ser lång över vatten och in mot snöklädda vita fjälltoppar och hjärnan blir skönt utvädrad. Det är enkelt att anamma tanken att natur och religion är ett och samma i denna enorma, avlägsna och extrema polartrakt.

Allen Collins Band

Ur askan av Lynyrd Skynyrd och spillrorna av Rossington Collins Band grundade gitarristen Allen Collins (1952-1990) det kortlivade men högintressanta Allen Collins Band. Bandet gav endast ut en lp, Here, There & Back år 1983, samma år som ZZ Top släppte den framgångsrika Eliminator och Molly Hatchet sitt mästerverk No Guts No Glory.

Det är fullt möjligt att Allen Collins Band i någon mån överskuggades av nämnda två band, men en andel i en eventuell bristande trovärdighet har också det naiva konvolutet som föreställer en Hot Rod byggd av tre elgitarrer. Det är kanske inte världens mest lyckade och bäst säljande bild. Det som säkert var av ännu större betydelse var att skivbolaget MCA:s nyutnämnde chef inte ville ha någonting med Collins att göra och sålunda inte brydde sig om att marknadsföra plattan.

På baksidan presenteras bandmedlemmarna och man inser snart att Collins plockade med sig de tillgängliga musikerna från Lynyrd Skynyrd; pianisten Billy Powell (1952-2009) och basisten Leon Wilkeson (1952-2001) och från Rossington Collins Band; åter Powell och Wilkeson samt gitarristen Barry Lee Harwood och trummisen Derek Hess. Bandet kompletterades av en tredje gitarrist, Randall Hall och solisten Jimmy Dougherty (1951-2008). Av bandets sju medlemmar är endast tre i liv idag, vilket kanske berättar något om sydstatsmusikernas livsstil och livslängd, även om Collis dog i sviterna efter en förödande bilolycka år 1985 vid vilken han blev förlamad från midjan neråt.

Musikaliskt sett tog Allen Collis Band ett steg tillbaka i riktning mot Lynyrd Skynyrd snarare än att fortsätta på Rossington Collins Bands väg. Skivan inleds med ”Just Trouble”, en luftig, väl arrangerad låt med nyanserat gitarrspel och fint blåsarrangemang.  Det jag omedelbart lade märke till vid min första lyssning i augusti 1983 var Doughertys mustiga röst som stundvis till färg och frasering påminner om den store Paul Rodgers.

Utan svårighet kan man plocka fram fyra odödliga rocklåtar på plattan vilket ger skivan klassikerstatus inom genren. Den första av dessa är den majestätiska ”One Known Soldier”, en Free-influerad låt med tyngd, intensitet, en hisnande sångprestation och ett tjutande gitarrsolo. Följande mästerverk, ”Ready To Move”, inleder en svit om tre låtar på sida två. Här lyfter bandet i full och hög flykt, låten har allt som en rocklåt bör ha; hårt tryck, tätt, fenomenalt gitarrspel, utomordentligt blåsarrangemang och kraftfull sång. Mycket bättre än det här blir inte en låt, ”roadmusic” när den är som bäst.

I följande låt, ”Chapter One”, drar bandet ner tempot en aning och spelar med ännu tyngre tryck. På detta lägger Dougherty en suverän sång där han stundvis fraserar lika mästerligt som Paul Rodgers. Mot slutet övergår det första ylande gitarrsolot i följande och senast då går det kalla kårar över lyssnaren.

Sviten avrundas med den attitydmättade, något arroganta Lynyrd Skynyrdmässiga låten ”Commitments” och hela skivan av spåret ”Everything You Need”, en trög och tung ballad i vilken bandet kramar ur de sista krafterna och den återstående kreativiteten för att komma i mål trötta men nöjda.

Here There & Back är en av rockhistoriens många bortglömda pärlor. Den som vill höra en väl spelad, nyansrik platta med starka låtar gör klokt i att försöka få tag på denna särling inom sydstatsrocken. Hade affärsmännen på MCA:s marknadsavdelning kunnat lägga sitt personliga groll åt sidan hade de haft en stark trumf på hand, ett band som säkert hade utvecklats och flugit ännu högre och stoltare än Allen Collis Band redan nu gör på denna övertygande och suveräna debut. Men ibland är skivbolagsmännen kortsiktiga och direkt korkade, utan förmåga att inse vad som har ett bestående värde.

Ralph Erskine i Norrbotten

En arkitekt som med sitt fräscha och miljöanpassade sätt att planera byggnader tidigt fascinerade mig är den brittisk-svenska Ralph Erskine (1914-2005). Hans arkitektursyn är nyskapande, naturnära, lekfull och fri i formen men hela tiden mycket genomtänkt.

De första av Erskines byggnader som jag åkte för att se på ligger i Norrbotten. Intresset vaknade då jag läste att världens första köpcenter där samtliga affärer var samlade under ett och samma tak fanns långt uppe i norr, i Luleå. Detta på sin tid mycket uppmärksammade bygge, Shopping, stod färdigt redan år 1955. Vid mitt första besök år 1999 var köpcentret en aning slitet, men vid en närmare anblick fick man syn på mycket av det gamla och ett flertal fina ursprungliga detaljer. Under årtiondens lopp har Shopping byggts om flera gånger och förändrats kraftigt men trots det är det en upplevelse att träda in i komplexet och erfara den intima atmosfären och de många labyrintiska oregelbundenheterna.

Från Luleå går färden vidare i nordvästlig riktning, till gruvorten Svappavaara. Erskine planerade ett helt samhälle i denna arktiska omgivning då gruvdriften kom igång i mitten av 1960-talet. År 1965 stod det 200 meter långa gula bostadshuset Ormen långe färdigt. Huset byggdes i båge med en sluten fasad norrut som skulle ta emot kylan och blåsten. Huvudfasaden med stora fina balkonger i brunt trä och snyggt uttagna fönster öppnade sig söderut och genom bottenvåningen löpte en en lång inomhusgata längs vilken husets gemensamma utrymmen var samlade. Tyvärr genomfördes inomhusgatan aldrig som Erskine hade planerad den i glada färger, med växter och sittgrupper, utan den förblev halvfärdig, i rå betong. Förutom detta mycket speciella hus byggde man endast ett antal småhus ur Erskines plan och en skola som var ritad av lokala arkitekter.

Av någon anledning har detta hus gjort ett oförglömligt intryck på mig vid mina båda besök på platsen, sommaren 2001 och 2009. Det kändes speciellt att flanera runt den oändliga huskroppen, titta in genom dörrar och fönster och fantisera hur det kunde ha fungerat om helheten hade blivit förverkligad. Då hade Ormen långe varit den självskrivna huvudbyggnaden och utgångspunkten i samhället, kring vilket allt annat var byggt, nu stod det litet ensamt och vilset uppe på backen, ett enormt hus i ett litet samhälle. När jag skriver detta har jag nyss fått reda på att halva huset revs år 2010. Därför känns det extra fint att kunna avbilda huset som det såg ut i början av augusti 2009.

I centrum av Kiruna finns en större helhet som Erskine planerade i början av 1960-talet. Kvarteret Ortdrivaren består av två punkthus, två lägre längor och det som ursprungligen var Missionskyrkan (som nu är ombyggd till affärslokal). Husen är målade i röda, bruna och gula nyanser och till sitt yttre anpassade efter det kalla klimatet. Erskine var mycket mån om att planera husen så att de fungerade väl: de rundade hörnen och de små fritt hängande balkongerna skulle förhindra värmeförlust, balkongerna skulle kunna användas som frysboxar vintertid, på taket finns fickor som hindrar snön från att falla ner och taken sluttar för att inte skugga husen intill. Utöver det är husen mycket fina till sin utformning, goda exempel på hur snyggt man kunde bygga på 1960-talet. I folkmun fick de två tornhusen heta Snusdosan och Spottkoppen, de låga längorna Mullbänken och Berlinmuren medan kyrkan döptes till Herrens pris.

Ralph Erskine var mycket produktiv och detta var endast tre exempel på hur han planerade sina hus. Det som gör dessa hus intressanta är läget långt upp i norr och hur Erskine beaktade det hårda klimatet vid planeringen. Vidare är det intressant att se hur mycket möda han lagt ner på estetiska detaljer och att placera husen i ett sammanhang. Detta gäller särskilt kvarteret i Kiruna där gruvtemat är ständigt närvarande.

Resa till Narvik

En länge planerad resa som blev verklighet i juli 2010 var en tur med Malmbanan från Luleå till Narvik och tillbaka. Under flera år hade jag gått och ruvat på tanken och drömt om att få åka längs denna sägenomspunna järnvägssträcka som jag läst så mycket om. I min vildaste fantasi hoppades jag kunna göra resan i ett fullastat malmtåg men efter att ha frågat LKAB fick jag veta att det inte var möjligt så jag fick nöja mig med en vanlig turistresa i persontåg.

Det var en stor upplevelse även det och tågvärden Ulf var mycket hjälpsam. Han berättade gärna och ingående om resan, när de fina sträckorna kom och var det lönade sig att fotografera och så vidare. Däremellan frågade han om man ville ha något från bistrovagnen.

I det här inlägget lägger jag upp ett antal bilder från resans slutskede och mål, Narvik, och hoppas att de berättar något för läsaren.

Fragancia

Det är ett väl känt faktum att det finns många odödliga visor i Evert Taubes (1890-1976) digra produktion och att ett stort antal artister gjort fina versioner av dessa. En visa som jag upptäckte via en dylik synnerligen lyckad tolkning är ”Fragancia”. Innan jag hörde nämnda version som fick mig att tappa andan tyckte jag att ”Fragancia” tillhörde de mindre betydande och inte särskilt märkvärdiga Taube-visorna.

Sven-Bertil Taube (f. 1934) har sjungit och spelat in ett stort antal av sin fars visor, även ”Fragancia”. Hans version är säkert genomförd och garanterad Sven-Bertil Taube: stämningsfull, rätt snabb i tempot, tydligt artikulerad och maskulint sjungen till ackompanjemang av en orkester. Men hans tolkning känns på något vis onödigt neutral och kanske till och med en aning försiktig.

Den råa, något grovhuggna och stora vissångaren Fred Åkerström (1937-1985) spelade på sitt sista studioalbum Åkerströms blandning (1982) in en betydligt långsammare version av ”Fragancia” i vilken han uppnår en drömsk känsla av dåsighet, tropisk värme och doftrikedom. Fred Åkerström tillför med sin känsliga, ofta nästan okontrollerat vibrerande, basröst låten något nytt.

Den version som jag finner fullkomligt överlägsen och suverän är CajsaStina Åkerströms som finns på den fantastiska plattan De vackraste orden – Tio visor (2005). På den här plattan vågar hon sig också på en hjärtskärande emotionell tolkning av faderns (Fred Åkerström) mest kända visa ”Jag ger dig min morgon”. Den innerlighet hon förser sången med blir nästan för mycket, det är nära nog outhärdligt att höra all den ackumulerade känsla och plåga hon förmedlar i sin tolkning.

När CajsaStina Åkerström sjunger ”Fragancia” händer något som är svårt att beskriva med ord. Hennes fragila och närapå överladdade tolkning närmar sig det överjordiska. Närvaron och intensiteten i tolkningen är smärtsamt vacker och sinnlig, hennes knappt hörbara viskning av ordet ”himmel” saknar motsvarighet i svensk viskonst och lyfter henne med en gång upp bland de främsta tolkarna i genren. Det samma gäller den sakta utsjungna texten i sin helhet, hon rör sig varsamt i musiken med en fullkomligt unik och intuitiv stilkänsla. Lyssnaren blir varse om hur avgörande det är att inte bryta den spröda förtrollningen, man törs knappt andas.

Låten går mycket långsamt framåt, suveränt sparsamt spelad av trion Steve Dobrogosz, Backa-Hans Eriksson och Johan Löfcrantz. Den är sömning, trolsk och sensuell utan att slå över. CajsaStina Åkerström har med dessa till synes enkla och sparsmakade medel åstadkommit en klassiker inom den svenska viskonsten, i hennes behandling blir ”Fragancia” en bländande diamant.

Det är enkelt att föreställa sig att Evert Taube hade gillat den här tolkningen. Och sannolikt hade han blivit förvånad och överraskad över att man kunde få ut allt detta ur denna lilla visa bara genom att lyfta fram en intim kvalitet och sänka tempot. Lyssna på ”Fragancia” och lyssna även på annat av CajsaStina Åkerström för hon är en särdeles begåvad och skicklig sångerska. Jag tycker att det alltid är en lika stor njutning att höra hennes klara röst och hennes vackra uttal av det svenska språket.

Sagan om Vasa

Typiskt för böcker man fastnar för i barndomen är att man vill ha dem upplästa för sig om och om igen, tills man kan texten utantill och har studerat varje bild in i minsta detalj. Sedan, när man erövrat läskunnigheten, läser man dem ofta på egen hand ett obestämt antal gånger. Det handlar mycket om upprepningar i barndomen.

Min äldre bror var vansinnigt fängslad av Tove Janssons Vem ska trösta Knyttet? som kom ut 1960. Den kunde och ville han återvända till gång på gång. När han blev några år äldre var det Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös äventyr i det akademiska Uppsala som fascinerade honom. Därefter, i skarven mellan pojkåren och ungdomen, var han redo för Biggles och slukade dessa små volymer med grön rygg och tryckta på dåligt papper i mängder.

Min lillasyster igen var en hängiven Emil i Lönneberga-fantast och längre fram en flitig läsare av så kallade flickböcker. Vad dessa flickböcker gick ut på vet jag inte, det förblev litet oklart för mig. Jag har dock mina starka aningar om att flera av dem involverade hästar och att flera gick ut på att en eller några käcka flickor utmärkte sig som detektiver och lösare av mysterier.

Själv gillade jag vansinnigt mycket Pippi Långstrump och förflyttades till Pippis värld varje gång någon av mina föräldrar åter en gång läste om hennes äventyr. Tommy och Annika tyckte jag var litet sjåpiga men Pippi, hon var en rejäl kompis. Något annat av Lindgren gillade jag inte. Emil i Lönneberga var för mycket småländsk lantis, Barnen i Bullerbyn var lillgammalt löjliga och i Vi på Saltkråkan irriterades jag omåttligt av Pelle, Tjorven och Skrållan. I vuxen ålder kunde jag dock se på TV-serien, men det var främst för skärgårdsvyernas skull och kanske litet på grund av den genomljuva och fagra Malin.

En annan figur som jag stiftade bekantskap med via min moster som bodde i Sverige och hämtade med sig boken som julklapp var den av Inga Borg skapade osynlingen Plupp. Av någon anledning fattade jag tycke för de två böcker om Plupp som jag hade, och när jag var klar med Plupp var volymerna rejält nedslitna. Min bror tyckte att böckerna om Plupp var idiotiska, han gillade inte troll, osynlingar och Lappland. I min ungdom läste jag ingenting eller mycket lite. Det blev vid någon enstaka Enid Blyton och en eller två Biggles-böcker. En bok som jag gillade litet mera var Sven Wernströms De hemligas ö för där hände spännande saker och den var bra berättad. Då förstod jag självfallet inte att den var starkt vänsterpolitisk, och det gjorde kanske inte min moster i Sverige heller, hon som gav mig boken och sålunda än en gång var min litterära fostrare i barndomen.

Den allra viktigaste barnboken för mig, som jag burit med mig i mer än 45 år, är Bertil Almqvists roligt illustrerade och med vacker skrivstil skrivna Sagan om Vasa. Min bror måste ha fått den då den kom ut år 1965 för så länge jag minns hade vi den i hyllan. Både mina föräldrar och min bror har läst den högt för mig och den var en bok som jag ofta valde då någon läste högt för mig.

Det var så spännande att höra om hur det stora mäktiga skeppet byggdes i ek och att se på de fina bilderna. Och det var underbart ledsamt och vemodigt att se bilderna av Vasa liggande på bottnen och långsamt svartna och falla i bitar. Efter att på ett tryggt sätt ha känt sig för hur man reagerade känslomässigt på dessa sorgsna händelser kändes det särskilt befriande att komma till det lyckliga slutet då Vasa bärgades.

Det var självfallet en stor händelse i min barndom då vi besökte Vasamuseet och såg det mer än 300 år gamla skeppet i verkligheten. Vid en resa till Stockholm i augusti 2011 tog jag mina egna barn till Vasamuseet och till min stora glädje gjorde museet större intryck på dem och mig själv än jag vågat förvänta mig.

Höjdpunkten med besöket var då jag hittade Almqvists bok i museets butik och åter kunde läsa Sagan om Vasa. Det kändes nästan som en gammal vän hade hittat hem när jag placerade boken i hyllan. Någon gång mår man så otroligt bra av att vandra längs minnenas allé och tillåta sig att bli litet nostalgisk.

Sven Ljungberg

Sven Ljungberg (1913-2010) är en av de fina människonära, begåvade och mångsidiga konstnärerna som Sverige är så rikt på. Min första bekantskap med Ljungberg skedde via någon bok av Ivar Lo-Johansson som Ljungberg hade gjort pärmen till. Jag tilltalades omedelbart av hans kraftiga, rustika och uttrycksfulla sätt att skapa bilder, de sjuder av liv på ett sätt som för mina tankar till den primitivistiska litteratur som flera av de betydande författarna i Sverige sysslade med i början av 1930-talet.

När jag något senare blev varse om att grafiska blad av högintressanta och kända svenska konstnärer som Ljungberg, Svenolov Ehrén, Reinhold Ljunggren och Roland Svensson fanns tillgängliga till ett överkomligt pris vaknade mitt intresse och min upptäckarglädje på allvar.

Jag tillbringade timmar med att titta och leta rätt på bilder och köpte till och med några motiv. Visbyruinen av Reinhold Ljunggren som jag behandlat i ett tidigt inlägg var en bild jag måste ha, likaså ett havsmotiv av Roland Svensson och när jag fick syn på några av Svenolov Ehréns Stockholmsmotiv skred jag också till verket. Än en gång hade jag anledning att känna glädje och tacksamhet över de långa serierna med grafiska blad som möjliggjort att även den konstälskare som inte har stora eller obegränsade ekonomiska resurser kan njuta av kvalitetskonst på sin vägg.

Vid mina sökningar lade jag märke till att det nu och då fanns något blad av Sven Ljungberg till salu men att de flesta av dessa var lantliga motiv vilka inte fick mig att gå i taket. Trots det höll jag ögonen öppna och fortsatte mitt letande.

Så en dag fick jag min belöning. Det fanns en ny bild av Ljungberg till salu och när jag såg motivet greps jag av den där oroliga upphetsningen som slår till då jag ser en bild jag absolut vill ha. Händerna började darra lätt, andningen försnabbades och kroppen vred sig otåligt och rastlöst hit och dit på stolen. Jag måste stiga upp, gå till köket och dricka ett glas vatten, för att genast återvända till datorn för att på nytt se på bilden och efter att ha dansat runt en stund gjorde jag slag i saken och lade in ett bud.

Bilden jag fastnade för är ett svartvitt blad av Mörrums Bruk, nr 235/300, som man sannolikt beställt av konstnären för att ha som gåva. Med mitt exemplar har man år 1989 avtackat en anställd för 20 års tjänstgöring vid bruket.

Det som fängslade mig med bilden är grovheten och enkelheten i linjerna, hur otroligt mycket Ljungberg förmår uttrycka med dessa till synes enkla medel och hur full av liv bilden är. Det vilar en avslappnad självklarhet och total avsaknad av ansträngning över Ljungbergs sätt att arbeta. Man kan enbart fascineras av hur vacker en fabriksanläggning kan vara när någon tar fram formen på de olika byggnaderna som geometriska figurer och placerar dessa i en redig komposition. Helheten fulländas av det mästerliga spelet med ljus som kommer till uttryck i molnen och på himlen; man ser värme, man kan ana sig till rök och ånga och över detta vilar sommarlätta ljusa moln.

Det som ytterligare tilltalar mig med Ljungberg är hans kärlek att skildra arbete och arbetsplatser, det må sedan vara fråga om rågskörd på landsbygden eller en av människan skapad miljö som en pappersmassafabrik. Med den här bilden visar han hur en anläggning kan bli konst i rätt händer, fabriksestetik när den är som bäst.

Jag brukar ofta använda mig av Ljungbergs bild då jag vill få igång min fantasi eller mitt skapande. Den lockar ögat att se på de olika grova linjerna som får bilden att växa fram med ljus, skuggor och former. Med så säker hand och en så självskriven auktoritet arbetar endast en sann mästare. Man får definitivt lust att planera in en resa till Ljungbergmuseet i Ljungby för att få se mera.