Det långa jullovet 2010-11 led mot sitt slut och vår yngsta son kände sig uttråkad. En kväll frågade min hustru om vi var med på att göra något avvikande och spännande. ”Ja”, svarade min son och jag och klädde oss enligt givna direktiv, varmt och bekvämt. Något mer behövde vi inte veta.
Vi satte oss i den kyliga bilen. Jag kände mig uppstoppad där jag satt i framsätet på vår Hyundai Getz iklädd min blå lotsrock av ylle och med mina tunga kängor på fötterna. Färden gick genom ett dimmigt Reso och Åbo och vidare till ön Runsala.
Vid vägskälet mot Kuva udde svängde hon in och rattade försiktigt vidare genom dimman längs den smala och krokiga vägen som kantades av höga drivor. Vi parkerade vid bommen och steg ut i den råa kylan, drog på oss vantar och mössor och stod bredvid bilen i mörkret en stund för att vänja ögonen vid mörkret och lyssna till tystnaden.
Vi började promenera längs vägen som leder till klipporna och den magnifika utsikten över Erstan. Efter några tiotal meter slöt sig mörkret runt oss, kompakt och påträngande. Den bekanta vägen blev med ens främmande, stegen tveksamma och trevande och man måste skärpa sig för att hållas kvar på den. Vår tolvåriga son var spänd i kroppen, tyst och koncentrerad, säkert lika rädd och ängslig som vi vuxna.
När vi kommit upp för den första stigningen välkomnades vi av ett levande ljus som brann invid ett avtag som ledde ner till en av villorna. Vi masade oss långsamt vidare, nästan litet motvilligt, ut ur ljusets lilla krets av värme och liv.
Vägen smalnade gradvis av, skogens stammar tog några steg närmare i det tilltagande mörkret och verkade skratta åt vår försiktighet. Det blev svårare att se vägen som nu hade krympt till en upptrampad stig. Bäst såg man om man blickade upp mot den molniga och dimmiga skyn som gav ifrån sig ett matt grått lyster mot vilket trädtopparna ritade sina skarpa och svarta konturer.
Vi gick efter varandra med tolvåringen i mitten och började klättra upp för den sista stigningen mot den gamla husgrunden. Trots att jag hela tiden försökte hålla mig på stigen och följa de andra plumsade jag plötsligt ut i den djupa snön vid sidan av det upptrampade spåret. Så lätt går det, tänkte jag, så enkelt förvirrade är våra sinnen att man på några meter i mörkret kan irra sig av vägen.
Promenaden fortsatte upp på krönet och ner längs den smala gångvägen som leder ner till strandklipporna och vattnet. Mörkret öppnade upp sig något och det kändes det skönt att kunna skuffa träden litet längre ifrån sig. Jag hörde mig själv andas med djupare tag, jag lyssnade inte längre till mina egna fotsteg och allt jag föreställde mig höra bortom dem. Borta var knäppningarna i trädstammarna, de inbillade djurblickarna och skuggorna som andades tungt men nästan ljudlöst och reste sig över oss bakifrån.
Då vi kom ut på klipporna såg vi till vår stora förvåning att det inte låg någon dimma över havet. Ovanför våra huvuden vidgade sig stjärnhimlen till en Disneyaktig bild och det svaga ljuset möjliggjorde urskiljandet av öarnas och skärens konturer. Långt ner i söder kunde man skymta några enstaka ljus och med ens visste man att man inte hade blivit kvarlämnad ensam på jorden. I riktning mot staden kunde man se en upplyst reflektion. Vi stod stumma och hörde efter ljud men allt förblev stilla. Ingen lågt dunkande båttrafik ute på fjärden, inga flyg som tålmodigt väsande flyttade sitt ljusblink vidare över skyn och inga avlägsna bilmotorer. Allt man uppfattade var sakta smällar i isen, vårt skotramp mot snön och träden som knakade. Och över allt hängde den eviga stjärnhimlen som ett tungt och värmande täcke, djupblått och perforerat av otaliga små bleka nålstyng vilka var och en var en sol, hisnande tanke av evighet och förlorade proportioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar