Master of Reality

När det gäller Black Sabbath talar man ofta om debutalbumet och Paranoid som klassiker och mästerverk. Beträffande Paranoid, som förvisso är ett fantastiskt album, kan jag hålla med detta även om soundet låter en aning halvfärdigt, gammalt och platt. Debutalbumets storhet har jag dock aldrig förstått mig på, jag tycker att det är ett vanligt första album där ett band söker sin väg och musikaliska riktning. Det finns ett par bra låtar på skivan men inget omstörtande, närmast tänker jag på den fina ”Behind the Wall of Sleep”, ”N.I.B. och titelspåret.

Det stora steget i utvecklingen tar gruppen efter Paranoid med mästerverket Master of Reality, som var min första kontakt med Black Sabbath. Jag kommer ännu tydligt ihåg hur häpen och perplex jag som tioåring blev då min äldsta kusin lade på ”Sweet Leaf” vid ett besök hos dem under hösten 1971. Min storebror hade samma höst skaffat alla Creedence Clearwater Revival lp:n, Fireball med Deep Purple och Santanas storverk Abraxas så jag hade litet att jämföra med, men ingenting lät lika rått och raspigt som Black Sabbath. Jag gillade inte Ozzy Osbournes sång som jag tyckte var bräkig och ful, jag tyckte att låtarna var för tunga och för långa. Trots det lämnade skivan ett bestående minnesspår.

Efter några år och en rejäl dos lyssnande började Master of Reality träda fram som det fulländade albumet i sitt slag, perfekt för en tonårskille. Sedan dess har jag ansett skivan vara en av rockhistoriens tyngsta, bästa och hårdaste plattor, en att återkomma till då man vill avreagera sig med rejäl huvudbankarmusik. Soundet är mycket bättre och modernare än på föregångaren Paranoid, låtarna en grad tyngre och ännu bättre spelade.

Vill man gå igenom skivan låt för låt kan man börja med att konstatera att första sidan är så gott som oslagbar med tre klassiker av vilka den följande överträffar den föregående. Den marijuanahyllande ”Sweet Leaf” är det perfekta öppningsspåret som anger stilen, attityden och allt som skivan kommer att bjuda på. Den följs av ”After Forever” som är en större låt än öppningsspåret med fantastiska gitarrer och stenhård sång. Bakom dundrar en rytmsektion ledd av den begåvade Geezer Butler, en av rockvärldens mest underskattade basister. Som spelande basist kan han agera kompgitarrist åt Tony Iommi vid behov och hans snabba fingrar över strängar och greppbräda är en fröjd för öga och öra.

Plötsligt varvas stämningen ner och ger lyssnaren en andhämtningspaus under Tony Iommis korta fragment ”Embryo”. Därefter spränger bandet banken med ”Children of the Grave”, klassikernas klassiker med en text om krig, fred och revolution, ett oslagbart stycke som för mig i en enda låt sammanfattar allt vad Black Sabbath är fråga om, kort och gott ett av de största rockbanden genom tiderna. Ingen låt är som den jagande ”Children of the Grave”, här faller allt på plats.

Sida två på lp:n inleds av Iommis andra interludium, den vackra ”Orchid” som exploderar i ”Lord of This World” med vilken skivan blir ännu tyngre än på sida ett. Ozzy Osbourne träder senast nu fram som den perfekta frontmannen med ett oslagbart ”yeah” som han sticker in med jämna mellanrum.

Med låten ”Solitude” visar gruppen upp en djup och mycket sensibel sida. Det här vackra spåret utgör en fantastisk kontrast som kompletterar helheten. När jag var ung hoppade jag oftast över ”Solitude” för då tyckte jag att låten var mesig och intetsägande och bröt upp helheten med de tunga stenkrosslåtarna. I vuxen ålder har jag dock insett låtens storhet och nödvändighet på skivan, dessutom finns här ett smakfullt minimalistiskt gitarrsolo och lågmäld sång av Osbourne.

Skivan avslutas minst lika bra som den inleds, med den dystra och majestätiska ”Into the Void” som slungar ut allt i rymdens evighet och tomma, livlösa vakuum. Jorden har gått under i förgiftning och krig och allt som återstår är en flykt ut i tomheten. Låten har ett fenomenalt trögt och tungt intro som utvecklas för att nå sin klimax i slutet av låten med ett tjutande gitarrsolo som följs av en abrupt avslutning.

Jag kan inte komma på ett bättre sätt att städa ut det gamla året och rocka in det nya med än Master of Reality, en av tidernas största skivor, nu med 40 år på nacken men fortfarande lika fräsch och fräck. Gott nytt 2012 alla läsare.