Brad Mehldau - Largo

Den mångsidiga och begåvade amerikanska jazzpianisten och kompositören Brad Mehldau (f. 1970) är kanske bäst känd för sina fina inspelningar för pianotrio, The Art of the Trio vol. 1-5, Anything Goes, Day Is Done och House On Hill. Några andra viktiga skivor i hans produktion är Elegiac Cycle för solopiano, Love Sublime där han har sällskap av den världsberömda operasångerskan Renée Fleming, Love Songs med den kända svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter och Modern Music för två pianon.

I början av 2000-talet verkade Mehldau i Los Angeles och under några dagar i april 2001 spelade han in en skiva som jag anser att alla musikälskare borde ge en chans, oberoende om man brukar lyssna på jazz eller inte.

Den som vill stifta bekantskap med en lättare och glättigare sida av Mehldau gör sålunda klokt i att skaffa fram mästerverket Largo. Skivan åskådliggör från de första tonerna fram till det sista ackordet med största tydlighet hur roligt det kan vara att göra musik tillsammans. Largo är genomdränkt av genuin spelglädje som för tankarna bakåt i tiden till de bästa smågrupperna på 1950- och 1960-talet, t.ex. Miles Davis kvintett och sextett, John Coltranes revolutionerande kvartett, Theloniuos Monks eller Dexter Gordons kvartett.

Bandet spelar ”live” i studion och låter som en akustisk jazzgrupp skall låta, men det fina är att man inte efterapar redan existerande utan skapar nytt. Och inga positioner är låsta utan vill man ha med elektriska instrument eller elektroniska effekter så inkluderar man dem helt problemfritt vilket ger musiken en extra krydda och känsla av samtid.

Öppningsspåret ”When it Rains” fungerar perfekt, alla instrument hörs klart och tydligt och låten visar vilken känslig och fin kompositör Mehldau är. Det melodiska, stundvis minimalistiska, exakt spelade stycket försätter omedelbart lyssnaren i rätt stämningsläge och en känsla av förväntan.

Mehldau håller sitt grepp om lyssnaren i ”You´re Vibing Me” i vilken han spelar vibrafon och har fördubblat rytmsektionen. Färden går vidare i den glättigt svängiga ”Dusty McNugget” där de fina blåsararrangemangen mot slutet drar avlägsna paralleller till Miles Davis ”So What” från mästerverket Kind of Blue, dock utan att gå för nära.

Den lyckade blandningen av akustiskt och elektriskt når en kulminationspunkt i den urbana, något jäktade låten ”Dropjes” som får en att tänka på hetsig storstadstrafik. Därefter följer skivans kanske viktigaste spår, gruppen Radioheads ”Paranoid Android”, i vilket hela skivans anda och atmosfär finns koncentrerad. Låten byggs långsamt upp mot en slagverksorgie för att avta i ett meditativt och stillsamt tema. Efter denna höjdpunkt är lyssnaren i behov av ett överförande mellanspel och denna funktion har ”Franklin Avenue” med sitt finurliga pianospel och fina blåsararrangemang.

Ju längre albumet lider på desto bättre humör blir man. Låtarna är mycket noggrant placerade på albumet för att uppnå en fungerande helhet, de är många och omväxlande. I stycket ”Sabbath” river Mehldau loss med sitt piano kopplat till specialeffekter i en tungt hypnotiskt monoton låt som precis som titeln säger leder tanken till Black Sabbath. Därefter demonstrerar han användbarheten av Beatleskompositioner i en eteriskt spelad version av ”Dear Prudence”, en rätt så intetsägande låt som jag alltid tyckt illa om i original. Det vilsamma övergår i den luftiga och lätta, nästan flygande rytmlåten ”Free Willy” och vidare till ”Alvarado” som även den är en perkussiv låt.

De två återstående spåren tar lyssnaren ner på markytan igen. Först ute är Jobin låten ”Wave” som på ett smart sätt övergår i skivans andra Beatleslåt ”Mother Nature´s Son”, vilken liksom ”Dear Prudence” också är tagen från det vita dubbelabumet. Mehldau lugnar ner en aning genom att spela vibrafon på dessa stycken som i övrigt är genialt framförda med en underbar blandning av akustiska instrument och elektronik. Den långsamma ”I Do” avslutar denna glädjefyllda resa och lämnar lyssnaren tillfredsställd men definitivt sugen på mera. Bara att börja om från början.