Evolution

I ett av mina första inlägg tog jag upp en nyutkommen platta som försatte mig i det euforiska tillstånd som skivor kunde göra i ungdomen, då musikens värld var ett stort outforskat kartblad. Den gången handlade det om jazz, närmare bestämt den norska trumpetisten Mathias Eick och plattan Skala. Den här gången är det fråga om en rockskiva som har samma gynnsamma effekt.

Ett band som hängt med sedan jag var liten grabb och hörde den tidsstoppande Woodstock-versionen av låten ”I´m Going Home” för första gången är Ten Years After. Alvin Lee blev ett av namnen på min brors och min växande förteckning över kompetenta gitarrister. Hans arroganta sätt att sjunga och frasera är oslagbart, för att inte tala om hans soloteknik på gitarr. Jag anser att han helt klart hör till de allra främsta genom tiderna och hans attityd är beundransvärd.

Den följande höjdpunkten vi hörde var Isle Of Wight versionen av ”Sweet Little Sixteen” som finns som sista spår på albumet Watt. Min bror som inte är någon stor vän av gammal rock and roll har alltid värderat den här versionen mycket högt och jag kan endast instämma. Bandet spelar låten på gränsen till det självsvåldiga, men utan att förlora kontrollen vilket är en prestation.

Snart blev några album köpta; de klassiska Cricklewood Green med hiten ”Love Like A Man” och Watt, den mera dämpade men fina helheten A Space In Time, den raka rockskivan Rock & Roll Music To The World och konsertdubbeln Recorded Live med utdragna versioner av låtarna.

Mot slutet av 1970-talet föll Ten Years After i ett dvalliknande tillstånd ur vilket bandet endast vid några tillfällen vaknade upp för kortare besök på skivtallriken. Så pågick det fram till våren 2009 då jag av en slump googlade bandet och fick syn på hemsidorna tillhörande den nya versionen av Ten Years After. Nyfiken som jag är ville jag höra hur bandet lät med de tre originalmedlemmarna plus en ny, betydligt yngre, gitarrist och sångare. Jag beställde hem deras studioalbum Now och tyckte om vad jag hörde, rak bluesrock spelad med ett gediget kunnande.

Slutgiltigt övertygad blev jag efter att ha lyssnat på det följande studioalbumet Evolution från 2008. Gruppen har blivit bättre på alla plan: låtarna är starkare, bandet är mycket samspelt och gitarristen Joe Gooch har utvecklats som låtskrivare, sångare och gitarrist.

Det nya Ten Years After låter som ett klassiskt rockband skall låta. Bandet är sin gamla stil trogen, men inte stagnerat, man spelar glad och positiv gitarrdriven rock som sätter foten i rörelse och framkallar ett kanske något enfaldigt inåtvänt leende på läpparna.

Albumet tar lyssnaren på en svängig resa alltifrån det ösiga öppningsspåret ”I Think It´s Gonna Rain All Night” med fenomenalt gitarrspel och kraftig sång, vidare genom den tungt hypnotiska ”She Keeps Walking” med finurliga ackord i refrängen, för att bygga upp mot höjdpunkter som ”She Needed A Rock” och den fina och själfullt framförda balladen ”I Never Saw It Coming”, sannolikt den viktigaste låten på plattan och min favorit om jag måste välja ut ett spår. Lyssna på Joe Goochs sång och gitarrspel. Han sjunger och spelar med en mogenhet, spontanitet och enkelhet som nästan får en att tappa hakan. Hans tekniska färdigheter möjliggör detta, men utan att ta död på glädjen och livfullheten i musicerandet. Det är kännetecken på en riktig konstnär. Av skivans senare hälft bör man nämna den intensiva ”Tail Lights” och den åtta minuter långa ”Angry Words” där både Chick Churchill och Joe Gooch får briljera. Det är en fröjd att höra bandet dra denna långsamma blues på detta mästerliga vis.

Den begåvade Joe Gooch har blåst nytt liv i ett mer än 40 år gammalt band och de äldre ursprungsmedlemmarna låter lika fräscha och inspirerade som i början av 1970-talet. Vill man unna sig en julklapp som får en själv och näromgivningen på gott humör skall man skaffa Evolution med Ten Years After. Man får kanske inte så mycket nytt under solen, men man får en rejäl dos väl spelad musik och det skall man inte tacka nej för så många är inte de lätt tillgängliga glädjeämnena i livet.