Musikern Ketil Björnstad

I mitt förra inlägg om författaren Ketil Bjørnstad utlovade jag också en text om musikern Bjørnstad. Den unga Bjørnstad tog sig in i konstens värld via den klassiska musiken, han studerade pianospel i Oslo, London och Paris. Några månader före sin 17-årsdag, i januari 1969, debuterade han som konsertpianist med Bartoks pianokonsert nr 3.

Ett par år senare gick den unga pianisten vidare och började spela experimenterande musik tillsammans med Svein Finneruds Trio och den norske sångaren och författaren Ole Paus. Sitt första album med självkomponerad musik, Åpning, gav Bjørnstad ut år 1973. De musiker som medverkar på skivan är gitarristen Jon Eberson, den mycket kända basisten Arild Andersen och trumslagaren Jon Christensen med vilken Bjørnstad kom att inleda ett samarbete som fortsatt i närmare 40 år. Bjørnstad väckte omedelbart uppmärksamhet som kompositör och musiker för redan hans andra skiva Berget det blå (1974) belönades med Spelmannsprisen, den norska motsvarigheten till Grammypriset.

Ketil Bjørnstad har väckt intresse utanför Norges gränser både som musiker och författare. Med sin musik har han uppträtt i samtliga av de nordiska länderna utom Finland, vidare i Lettland, Storbritannien, Tyskland, Österrike, Schweiz, Polen, Ungern, Frankrike, Italien, Spanien, Portugal och utanför Europas gränser i USA, Kanada, Japan, Taiwan, Kina, Bangladesh och Indien.

Eftersom Bjørnstad har spelat in ett stort antal skivor presenterar jag endast några vägar in mot hans musikaliska universum. Ett viktigt och återkommande tema för Bjørnstad är havet och för det tyska skivbolaget ECM spelade han på 1990-talet in de tre mycket lyssningsvärda plattorna Water Stories, The Sea och The Sea II. På de två sistnämnda medverkar Bjørnstad på piano, David Darling på cello, Terje Rypdal på gitarr och Jon Christensen på trummor. Dessa tre skivor ger en god bild av Bjørnstad som kompositör, musiken är melodisk, meditativ och ofta melankolisk med en underliggande dyningspuls.

Tre skivor som är mycket passande för senhösten och vintern är de stillsamma och tankfulla The River, Epigraphs och Night Song. På de två första spelar Ketil Bjørnstad piano och David Darling cello och på Night Song har Darling ersatts av den ytterst lyhörda och följsamma svenska cellisten Svante Henryson. Av dessa bör man åtminstone bekanta sig med Night Song som hör till Bjørnstads viktigaste verk. Musiken närmar sig det man kunde kalla modern eller samtida konstmusik och åter är Bjørnstad lågmäld och fåordig sitt uttryck men desto exaktare, det väsentliga blir sagt och samspelet med cellisten är hänförande.

En annan fantastisk platta är The Light med mezzosopranen Randi Stene, altviolinisten Lars Anders Tomter och Ketil Bjørnstad på piano. För albumet har Bjørnstad skrivit och tonsatt fyra egna sånger samt elva dikter av John Donne. Slutresultatet är stämningsmättad nordisk musik där Stenes vackra röst och tydliga frasering i samspel med Tomters oerhört sensibla spelande ger lyssnaren kalla kårar.

Ketil Bjørnstad är även hemma i det större formatet vilket kommer fint fram i det viktiga verket Seafarer´s Song, som på ett ruskigt sätt tar upp hur den rika världen behandlar asylsökande i nöd, eller i Coastlines som är en hyllning till kvinnorna som stannade i land när männen gick till sjöss. Ett tredje storverk är oratoriet Hvalenes Sang som handlar om hur valfångsten utvecklades till en brutal och vinstinbringande industri. Gemensamt för dessa tre verk är att Bjørnstad valt en kvinna som huvudsolist: på Seafarer´s Song sjunger den omisskännliga Kristin Asbjørnsen, på Coastlines stiger Bjørnstads medarbetare och vän sedan många år, Lill Lindfors, fram till mikrofonen och på Hvalenes Sang får man ta del av Anneli Dreckers klara och ljusa röst.

Avslutningsvis vill jag ta upp två skivor som ofta ligger i min spelare. År 2005 gav Ketil Bjørnstad ut något så konventionellt som en platta för en jazztrio på vilken han ackompanjeras av den mästerliga Marilyn Mazur på slagverk och Palle Danielsson på kontrabas. Musiken på Floating är mycket njutbar och det är ett nöje att lyssna på Bjørnstad som ledare för en pianotrio, det tvingar honom att uttrycka sig något mera flerordigt än vanligt vilket är fint. Det här är ett av mina favoritalbum som jag ofta lyssnar på sent på kvällen, eller ute på stugan när det skymmer och stillnar.

En annan stark skiva är Remembrance där Bjørnstad åter en gång samarbetar med batteristen Jon Christensen. Utöver det består bandet av den kraftfulla saxofonisten Tore Brunborg som på ett njutbart sätt ordagrant blåser nytt liv i Bjørnstads kontemplativa musik, en skön skiva för de flesta tänkbara tillfällen.

Den som inte ängslas för nya utmaningar och som inte blir uttråkad av musik som till en början kan verka introvert och uttrycksfattig skall bekanta sig med Bjørnstad. Han har ett eget musikaliskt språk som han konsekvent brukar sig av och han förmår visa upp en förunderlig rikedom på uttryck.