Stuart Adamson

Det är idag tio år sedan förgrundsgestalten i den skotska rockgruppen Big Country, Stuart Adamson (1958-2001), tog sitt liv på ett hotellrum i Honolulu på Hawaii. Av någon anledning, som jag inte helt kan förklara med mitt förnuft och intellekt, kändes Stuart Adamsons dödsfall värre än det brukar då en rockstjärna som man gillar dör.

I början och mitten av 1980-talet var Big Country en potentiell ny supergrupp. Vid samma tid genomlevde jag en tumultuarisk period då jag sökte en plats i det så kallade vuxenlivet. Jag hade schabblat bort ett par studieplatser och arbetat med enformiga fabriksjobb i flera repriser men inte kunnat få någon rätsida på min tillvaro. Mitt i allt detta började jag på inrådan av en god vän lyssna på Big Country, ett nytt band som lät fräscht och som efter en kort tid närapå kom att bli en symbol för min strävan mot ordning och reda i mitt liv.

Det som alltid tilltalat mig med Big Country är att bandet är exceptionellt närvarande och tätt intill. Det existerar inget avstånd mellan de avlägsna rockstjärnorna och lyssnarna, utan man kan enkelt identifiera sig med bandet. Detta gällde särskilt sångaren, låtskrivaren och sologitarristen Stuart Adamson. Han talade till en på sitt högst uppriktiga och personliga sätt, det var som om han sjöng direkt och enskilt till var och en.

När man som trevande yngling hittade ett band som sjöng om småfolk och deras problem, om arbetslöshet, om kärlekstrubbel, om unga pojkar som måste ut i Falklandskriget, om fabriksstäder som tynade bort under Thatchereran insåg man att det fanns någon som brydde sig om, någon som delade ens sätt att uppleva världen. När man till detta lägger en mycket stark utstrålning, en personlig röst och begåvat gitarrspel har man fröet till något som borde ha blivit 1980-talets supergrupp jämsides med samtida band som till exempel U2, men slumpen ville annorlunda.

Big Country slog igenom med den bejublade och hisnande debuten The Crossing som följdes av den dystert tonade Steeltown, inslagen i ett av rockhistoriens stiligaste konvolut, och den poppigare The Seer.

För mig höll det första intresset för Big Country i sig fram till 1991, det vill säga två album vidare utöver de tre ovan nämnda, Peace In Our Time och No Place Like Home. Därefter följde jag inte längre bandets utveckling utan tog upp lyssnandet på nytt efter att budet om Adamsons död nådde mig i december 2001.

Då lyssnade jag intensivt på Big Country och skaffade de återstående tre studioalbumen Buffalo Skinners, Why The Long Face och Driving To Damascus. Av dessa är de två först nämnda mycket väl spelade okomplicerade rockalbum som tydligt visar att bandet var långt ifrån slut medan den tredje visar upp en ny sida av bandet och en riktning det kunde ha tagit.

Ju mera jag lyssnade på Stuart Adamson och Big Country desto mera övertygad blev jag över Adamsons unikhet och storhet. Han kändes som en gammal vän vilket gjorde det ännu svårare att acceptera hans bortgång. Om och om igen har jag sett på filmupptagningen från en av bandets sista konserter på Barrowlands i Glasgow som börjar med ”Harvest Home” vilken gruppen spelar med en djup glädje, respekt och uppskattning; både gentemot varandra, men framförallt gentemot den trogna och hängivna publiken. Ett av de mest emotionella ögonblicken är då en genomsvettig Adamson under låten ”Chance” går ner från scenen och tar sina fans i hand, pratar med dem och låter dem krama honom. Senast efter att ha sett denna hjärtlighet blev det ofattbart och tungt att medge att en konstnär som förmådde kommunicera med sin publik på det här sättet och skänka den så mycket glädje inte förmådde ta sig vidare litet till, en dag i taget.

Adamsons kamrater från Big Country har fortsatt men inte kommit över hans död. Bandet är åter verksamt med Mike Peters (ex The Alarm) på sång och gitarr och skall spela in nytt material. Adamsons oersättlighet visualiseras under bandets konserter genom att man har lämnat den plats där han stod på scenen tom.

Idag kommer jag ihåg Stuart Adamson med detta inlägg och jag vet att han kommer att bli hågkommen av ett stort antal vänner runt om i världen. Själv skall jag åtminstone lyssna på de fina och gripande låtarna ”Hold The Heart”, ”Ships”, ”Sail Into Nothing” och ”Your Spirit To Me” och utan någon större gest höja en vemodig skål för att minnas denna fina människa och storartade konstnär som tyvärr inte orkade stanna kvar bland oss.