Min första kontakt med Thin Lizzy fick jag som fjortonåring i oktober 1975 då bandet uppträdde i Åbo konserthus. Det var som vanligt min alerta äldre bror som fick nys om konserten och skaffade biljetter. Vi kände inte till gruppen sedan tidigare men beslöt att kolla in den eftersom vi hade för vana att gå på de flesta rockkonserter som arrangerades i staden, inte minst för att det var ett förmånligt nöje på den tiden. Och förvånande nog uppträdde ett stort antal kända eller ganska kända band i konserthuset på den tiden, men mer om dessa i kommande inlägg.
Bandets spelning sammanföll med turnén kring albumet Fighting som kommit ut samma höst. Thin Lizzy spelade hårt, tungt och exakt och i Phil Lynott hade man den perfekta frontmannen som var exotisk, karismatisk, utmanande och lämpligt farlig. Av Lynotts alla gester kunde man med största tydlighet avläsa att bandet menade allvar, nu skulle genombrottet ske. Vilket ju också var fallet för nästa album var mästerverket Jailbreak följt av den lika suveräna plattan Johnny the Fox.
Trots det är Fighting den viktigaste skivan för mig i Thin Lizzys katalog. Dels beror det på att det var det första av gruppens album jag hörde och dels på att det helt enkelt är en stenhård platta. Nu med några decenniers avstånd har jag funnit en tredje förklaring till varför skivan alltjämt fascinerar mig och har uppnått ett bestående värde.
Det stora med Fighting är allt den går och bär på, allt skivan är havande med, allt den lovar vara på kommande. Efter den något splittrade och ojämna Nightlife har Lynott kört in de nya gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson på Fighting. Det betyder att han kan börja realisera det han vill ha ut av bandet både när det gäller låtarna i sig och hur han önskar att de två gitarrerna skall utnyttjas på bästa sätt. För att ytterligare betona vikten och betydelsen av Fighting för Lynott står han själv för produktionen av skivan. Det han är ute efter och lyckas skapa är ett tungt och gitarrdrivet band med starka låtar. Slutresultatet är att det kanske råder en viss överflödig tyngd och överdrift i Lynotts produktion som inte förmår lyfta fram alla nyanser i musiken.
Det fina med Fighting är att man bättre än på något annat av gruppens album får följa med utvecklingen av detta unika band, själva kläckningen, hur det kännspaka soundet med två ytterst samspelta gitarrister blir till, nästan låt för låt ju längre skivan lider. Bandets ”allt eller ingenting” attityd är också klart synlig på konvolutet med fyra hotfulla gatuligister med dragna tillhyggen. I denna starka vilja och kompromisslöshet ligger mycket av albumets charm, diamanten är inte jämnslipad än utan processen pågår. Dessutom bär plattan på en rejäl portion underbart spontan iver, ett stänk av charmfull amatöranda och pionjärskap, vilka är totalt bortblåsta på Jailbreak.
Av låtarna bör man nämna den fantastiska versionen av Bob Segers ”Rosalie” som anger tonfall och riktning för hela skivan, den klassiska Thin Lizzy-låten ”Suicide” men framför allt en av bandets finaste låtar genom tiderna den osannolikt vackra ”Wild One” som lyfter fram allt det som var enastående med Phil Lynott som låtskrivare och musiker. Låten är medlodisk, smäktande vacker med ett starkt romantiserande och mytologiskt inslag och framförd med ett fantastiskt samspel mellan de två gitarrerna och trummorna. För mig är ”Wild One” den ultimata Thin Lizzy låten som på något mer än fyra minuter sammanfattar hela bandets storhet, ett av rockhistoriens stora mästerverk helt enkelt.
Därefter väljer Lynott att driva upp intensiteten och avsluta sida ett med den stenhårda ”Fighting My Way Back” och inleda sida två med ett av albumets viktigaste och mest genomarbetade spår ”King´s Vengeance” som pekar framåt i tiden då bandet kom att bli mera nyanserat. ”Spirit Slips Away” är ett andra exempel på den mjukare sidan av Lynott och mot slutet av plattan höjs tempot i låtar som den svängiga ”Freedom Song” och det avslutande täta spåret ”Ballad Of A Hard Man” som bådar gott inför framtiden, vilket införlivades omedelbart på spår ett på sida ett, i det explosiva introt till ”Jailbreak”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar