I Lynyrd Skynyrds stora skugga växte Molly Hatchet upp i sin egen takt och år 1978 var tiden inne för debutalbumet. Det följdes av den fenomenala plattan Flirtin´ With Disaster som enligt många bedömare är gruppens starkaste verk. Då hade bandet stabiliserat sitt sound och även sin position som en av de stora attraktionerna från sydstaterna, i klass med 38 Special eller The Outlaws.
Mitt val som det obestridliga mästerstycket inom genren sydstatsrock faller på den oemotståndliga skivan No Guts...No Glory. Jag kommer tydligt ihåg den fredagen i maj 1983 då jag efter avslutad arbetsvecka på Parteks bergullsfabrik i Sysilax i Pargas promenerade till Levymyynti på Universitetsgatan 11 i Åbo och bläddrade i hyllorna. Jag var stamkund i affären på den tiden och frågade den kunniga försäljaren Gösta Sjöman om han kunde rekommendera något bra.
Han plockade fram ZZ Tops Eliminator och satte den på skivspelaren. De första takterna av ”Gimme All Your Lovin” räckte, jag tog bort skivan. Medan jag bläddrade bland nyheterna fick jag syn på No Guts...No Glory och när jag tittade på konvolutet såg jag att hopsättningen var lovande med Danny Joe Brown som solist och de tre gitarristerna i ledet. Jag beslöt att ge skivan en chans.
Hemma i min lilla lya på 18 kvadrat i Studentbyn 11 D lagade jag lite mat, korkade upp en väl smakande och enligt min uppfattning väl förtjänt flaska mellanöl och tyckte att livet var rätt skönt. Sommaren var på kommande, kvinnornas klädsel blev lättare, solen sken, jag hade ett väl avlönat fabriksarbete och pengar på kontot. Efter att ha käkat beslöt jag att lyssna på No Guts...No Glory.
Den slog total knockout från öppningsspåret ”What Does It Matter?”. Vilket härligt ös, vilken fantastisk ”äijä”-rock, här stämde allting. Nästan självironisk machosång, inflikade busvisslingar, tre gitarrer som tog turer och överglänste varandra i soloteknik, attityd och nonchalans och över hela sida ett var nästa låt starkare än den föregående. När jag kom till det tredje spåret ”Sweet Dixie” trodde jag inte att det jag hörde existerade, en sådan här låt hade jag alltid drömt om att få höra. Gitarr på gitarr, ett oslagbart riff, naivt hyllande lyrik om sydstaterna och solon av sällan hörd kaliber. Då bandet ännu bestämt att överträffa ”Sweet Dixie” i slutspåret på sida ett var jag utmattad. Fullträffen, bandets egen ”Free Bird” är självfallet den åtta minuter långa episka och gitarrspäckade fredslåten ”Fall Of The Peacemakers” där bandet lyfter upp sig till nästa nivå, raka spåret till stadiondivisionen. Det majestätiska slutet eskalerar till en orgie där de tre gitarristerna ger en lektion i sound och solospel.
Efter denna bredsida funderade jag om sida två kunde hålla samma standard. Och visst gjorde den det. Det intressanta här var de två lugnare spåren där Molly Hatchet visar att man även kan spela mera dämpat. ”Kinda Like Love” är i sin banalitet en liten pärla. Danny Joe Brown bemödar sig om att försöka låta vacker i rösten även om ett och annat vrål slinker in emellanåt och gitarristerna spelar nätt och stilfullt. Mot slutspåret förs man av de stenhårda ”Under The Gun” och ”On The Prowl” där trycket åter är maximalt. Slutkörd bjuder bandet en utomordentlig utgång i den instrumentala ”Both Sides” där gitarrerna turar kring ett ”Sweet Home Alabama”-liknande tema.
Sedan det veckoslutet i maj 1983 har No Guts...No Glory följt mig som ett av de viktiga och stora albumen. Länge letade jag efter en cd-utgåva och när jag äntligen hittade den var den svag och tunn i ljudet. Så var även följande utgåva men den tredje, utgiven 2008 på det tyska skivbolaget SPV visade sig vara okej. Leta rätt på No Guts...No Glory, glöm för en stund att vara politiskt korrekt och åk med på en något regressiv, men otroligt skön och uppfriskande resa.
(Ett litet ps till mina läsare i Sverige. Med ”äijä”-rock menar jag här tung musik som riktar sig till en manlig publik som vill känna sig som riktiga män.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar