En större publik minns kanske Gordon från Bertrand Taverniers fantastiska film Round Midnight (1986) där han spelade huvudrollen, den gamla saxofonisten Dale Turner. Denna fiktiva persons liv bygger på saxofonisten Lester Youngs och pianisten Bud Powells levnadsöden. Gordons skådespelarinsats var så övertygande att den belönades med en oscarnominering i kategorin bästa manliga huvudroll.
En annan höjdpunkt i Gordons karriär är utan tvivel de första åren av 1960-talet då han spelade in en svit lp:n för bolaget Blue Note. Den inleddes med de i maj 1961 inspelade Doin´ Allright och Dexter Calling, starka skivor bägge två men bättre var på kommande. Drygt ett år senare, i augusti 1962, gjorde han sina följande inspelningar för bolaget och nu hade man fått ihop ett band som kunde åstadkomma underverk med Dexter Gordon. Den stora begåvningen i denna trio var den av drog- och alkoholmissbruk i 31-årsåldern döda pianisten Sonny Clark, en av de stora hard bop pianisterna. Bandet kompletterades av Butch Warren på bas och Billy Higgins bakom trummorna.
Med denna hopsättning spelade Dexter Gordon in ett av de finaste albumen inom genren, det av många experter och kritiker rosade mästerverket Go! De sex låtarna på skivan bildar en exceptionellt njutbar helhet med en perfekt balans mellan de fyra svängiga låtarna och de två balladerna. Allt håller ihop från introt av ”Cheese Cake” till de avslutande tonerna av ”Three O´ Clock In The Morning”. Gordons visar med sitt mogna spelande och sina mångsidiga och omväxlande solon att han är en av de största tenorsaxofonisterna genom tiderna.
Det andra spåret ”I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry” är sannolikt en oöverträffad höjdpunkt när det gäller ballader tolkade med tenorsaxofon. Här når Gordon både djup och höjder som är hisnande, tonen är jättelik, majestätisk men samtidigt lyrisk och smäktande vacker, dock utan att bli sirapssöt.
Därefter drar han upp tempot i den glättiga ”Second Balcony Jump” och en latininfluerad version av ”Love For Sale”. Skivans andra ballad är ”Where Are You” där Gordon åter är fullkomligt suverän och enastående, han låter som ingen annan, och ingen annan kan spela en ballad med samma tyngd och auktoritet som Dexter Gordon, vilket är mycket sagt. Skivan avslutas med ”Three O´Clock In The Morning” och efter det är lyssnaren tillfredsställd och på gott humör.
Det fina med Go! är samspelet mellan solisten och den ackompanjerande trion. Det bygger på den unika intuition och det samförstånd som ibland uppstår mellan lika sinnade musiker. Särskilt Clarks pianospel är fantastiskt. Han bereder utrymme för Gordons stora solon, vet hela tiden sin plats och känner sig för i musiken, en fenomenal jazzpianist som även får tillfälle att visa klorna i ett och annat synnerligen väl spelat solo.
Själv kom jag första gången i kontakt med Go! 1988 eller 1989 då vi bodde i förorten Ilpois, bredvid biblioteket som hade en fin skivavdelning. Jag lånade hem vinylutgåvan av Go!, lyssnade igenom den ett par gånger och lämnade tillbaka den utan att den hade gjort något större intryck på mig. Några år senare skaffade jag den som cd och var såld med en gång. Än i denna dag vet jag inte hur jag lyssnade på skivan då den första gången men alltsedan jag föll för den har den tillhört mina stora favoriter. Go! är just en sådan platta som jag skulle ta med på en öde ö, förutsatt att där fanns elektricitet och jag råkade ha med mig en cd-spelare i bagaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar