Ett samhälle blir till

En bild som tilltalar en kan även fungera som inkastare till en annan värld än den vi befinner oss i, den kan vara ett öppet fönster för fantasin att ta sig in genom.

För två år sedan arbetade jag med en artikelserie om några förorter i Åbo på uppdrag av den lokala dagstidningen Åbo Underrättelser. Under de tio år jag har skrivit om Åbo har jag haft glädjen att kunna illustrera varje artikel med en akvarell målad av min far Håkan Sjöström. Till min artikel om förorten Hallis kom vi överens om att han skulle måla en historisk bild. Efter ett par dagar av hemlighetsfull förtegenhet och tystnad lade han fram akvarellen nedan.

Allt ifrån min första titt på bilden har den väckt en mängd tankar. Det min far har avbildat är den plats där Åbo först låg, högt upp längs ån vid Korois, så som han anser att det lilla samhället kan ha sett ut någon gång i början av 1200-talet. Målningen föreställer några koggar som har seglat upp längs Aura å till den dåvarande hamnen, handelsplatsen och kyrkan. Man kan se några stockbyggnader längs stranden, kyrkan i sten, ett antal gråklädda gestalter och en rykande brasa. På andra sidan vattenspegeln möts man av orörd skog. Dessutom blir man varse om hur mycket bredare och djupare ån var då för 800-900 år sedan.

Då man låter sig dras längre in i bildens värld får man här vid stranden vara med om uppkomsten av den första staden i det som långt senare kom att bli Finland. Samhället i Korois byggdes på 1170-talet som marknadsplats och användes av gotländska tyskar och ryska köpmän som kom hit från Novgorod. Gotlänningarna seglade regelbundet upp över Östersjön i sina lastfartyg, så kallade gotländska koggar. Dessa lastfartyg var högst sannolikt påbyggda vikingaskepp på vilka man höjt sidorna och lagt till ett stävroder för att förbättra styrförmågan. Gutarna besökte Korois så ofta att de efter ett tag uppförde en liten träkyrka på platsen. Efter hand blev handelsplatsen en allt viktigare knutpunkt och mötesplats vilket även satte fart på den katolska kyrkan som år 1229 flyttade biskopssätet några mil söderut, från Nousis till Korois. Före det hade träkyrkan, på 1190-talet, ersatts av en stenkyrka och bredvid kyrkan byggdes även ett biskopsslott i sten.

Mot slutet av 1200-talet hade handeln expanderat vilket betydde att de större lybska lastfartygen inte längre kunde ta sig så långt upp i ån som till Korois varpå man flyttade hamnen längre ner längs ån till Unikankare. Kyrkan följde snart efter och cirka 1290 ändrade man läge för kyrkan och hela staden till dess nuvarande plats kring domkyrkan. Korois livslängd kom sålunda att bli endast cirka 100 år och efter det förlorade området sin betydelse och avfolkades till stora delar.

På fotografierna kan man se hur trakten ser ut i vår tid med det vita träkorset där kyrkan en gång stod. Det enda man kan se av den forna staden är ruinerna efter nämnda byggnader och ett antal kullar i terrängen, men redan dessa små spår ger området en i vårt land unik känsla av kontakt till något mycket gammalt. Då man strövar omkring på dessa kullar skall man just försöka få tag på bandet till det gamla, till den tid då landet upphörde att vara slumpmässigt befolkad glesbygd och fick sitt första organiserade samhälle.