Arkitekt Erik Bryggmans kapell

Ett särdrag hos arkitekt Erik Bryggman (1891-1955) är att hans arkitektursyn är nära det svenska och nordiska. Med detta menar jag att hans byggnadskonst är några grader lättare, sirligare, ljusare i tonen och mera upplyft än den finländska arkitekturen i allmänhet. Denna lätthet kommer tydligt fram om man jämför Bryggman med vännen och kollegan Alvar Aalto vars byggnader ofta i mitt tycke präglas av en onödig tyngd. Då man till nämnda egenskaper ytterligare lägger Bryggmans sensibilitet och exceptionella konstnärliga begåvning har man en arkitekt som skulle förtjäna större berömmelse, både inom, men särskilt utanför det egna landets gränser. Att göra Bryggmans arkitektur känd för vidare kretsar kommer därför att vara en viktig uppgift för det nygrundade Bryggmansällskapet och Bryggmaninstitutet.

Några utomordentliga exempel på Bryggmans arkitektur är begravningskapellen. Eftersom dessa byggnader är planerade för att skänka tröst åt sörjande människor ger han sin sublima stilkänsla och humanistiska livssyn fritt spelrum både i interiörerna och i exteriörerna. Samtliga kapell bär på finsmakade detaljer och ett exempel på ett genomgående och bärande tema är hur ljuset faller in i salen.

Det här inlägget består av ett antal bilder som jag låter tala mer än mina ord. Kapellen presenteras i kronologisk ordning för att visa upp hur de utvecklades och förändrades över en period på cirka 25 år.

Först tre bilder av det vita och rena kapellet i Pargas, byggt år 1930 med drag av såväl den vikande 1920-talsklassicismen som den kommande funktionalismen. Det finaste med det här lilla kapellet är de vackra proportionerna som får mig att tänka på det några år äldre, större och närapå utomjordiskt vackra Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården i Stockholm, ritat av Sigurd Lewerentz.

Därefter följer fyra bilder av Uppståndelsekapellet i Åbo, byggt år 1941, Erik Bryggmans viktigaste verk och enligt många bedömare en av de vackraste byggnaderna i Åbo. I detta kapell som Bryggman planerade in i minsta detalj sammanfattade han hela sin livs- och arkitektursyn i ett upphöjt allkonstverk. Han har tänkt på allt från de låga trappstegen som leder upp till kapellets pelarförsedda entré till dess ljusa lugna yttre och den ännu mera storslagna och finkänsligt utsmyckade salen från vilken man har kontakt med naturen via den fönsterförsedda väggen. Helheten fullbordas av den vita klockstapeln som är ett mästerverk i sig.

De återstående kapellen ritade Bryggman på 1950-talet och samtliga blev slutförda efter hans död. Begravningskapellet i Lojo är avbildat på följande tre bilder. Även i detta kapell är ljuset viktigt, likaså närheten till naturen. Vidare finns här de låga trappstegen som leder besökaren fram till den pelarförsedda ingången, precis som vid kapellet i Åbo. Det nya är det stora, höga och branta taket som sträcker sig mycket lågt ner och ger kapellet en mycket speciell utformning med stora tringelformade gavlar. Detta kom att gå igen i Bryggmans samtliga sentida kapell.

Furumo begravningskapell i Vanda är ett dubbelkapell som finns avbildat på tre bilder framöver. Särskilt fint med de här kapellen är det upphöjda läget, trapporna som leder till dem och de stora finstämt utsmyckade gavlarna.

Den sista posten i Bryggmans verkförteckning är Ristikangas kapell i Villmanstrand (de tre sista bilderna). Kapellet bygger på samma idé som i Lojo och Vanda, men man kan på något sätt ana och känna av den kommande tiden; gaveln är murad i tegel och det allmänna intrycket är något modernare än hos de övriga kapellen.

Det hade varit givande att få uppleva Erik Bryggmans utveckling som arkitekt under ytterligare några år eftersom han under hela sin karriär följde med de strömningar som låg i tiden. Han började under 1920-talsklassicismen, anammade tidigt funktionalismen och blev en mästare inom den efterkrigstida stilriktning som kallas nyrealism eller rationell romantik och hans sena uppdrag visar att han fram till slutet följde med tiden och sökte nya uttrycksformer.