Ett sommarminne

Det är första maj, solen skiner brett och ljust utanför fönstret och våren ser äntligen ut att vara här med all den groende skira grönska som lovar så mycket nytt liv. Med denna tablå för blicken och vårkänslan i sinnet känner jag att jag idag vill skriva fritt och inte heller lägga in någon styrande bild. Låt mig dela med mig av ett minne jag vårdat med glädje och vemod i uppemot 35 års tid.

Det var en av de sista somrarna jag var ledig; de där ett par åren då man står vid ett vägskäl och längtansfullt blickar i en ny riktning utan möjlighet att välja denna spännande väg som leder mot det okända och spännande kallat sommarjobb eftersom man ännu är för ung. För mig innebar dessa somrar ett otåligt pendlande mellan sommarstugan och lägenheten i staden. Inte sällan kändes det som om man var på fel ställe var man än befann sig, men vid några tillfällen kunde alla bitar ramla på sina rätta platser.

Under hela min uppväxt hade jag avundats de av mina kamrater som hade massor med vänner på sin stuga. Själv hade jag känt mig något isolerad vilket till största delen berodde på min obekvämhet att tala finska. Jag tyckte att jag pratade dålig och klumpig finska och höll hellre tyst. Det fanns nämligen gott om jämnåriga i vår vik, de flesta flickor, problemet var att de alla var finskspråkiga. Visst umgicks jag med dem ibland, men inte lika flitigt som min syster och äldre bror.

Därför var det rena rama lyxen att i tonåren hitta en tre år äldre skolkompis i byn. Han var inte ofta på besök eftersom han sommarjobbade som piccolo på det stora hotell Hesperia i huvudstaden. En kväll i slutet av juli damp han dock ner på vår veranda och frågade om jag ville hänga med och meta. Han visste en bra plats som låg ett stycke från vår stuga. Vi plockade med oss ett par spön, en plasthink för fångsten, ett par tegelstenar till ankare, grävde rikligt med mask och rodde iväg.

Vi rodde längs det breda sundet som på bägge sidor kantades av stugor med undantag för ett brant kalberg på stranden mitt emot. Där fanns ingen bebyggelse och om man tog iland vid den stupande steniga stranden kunde man inbilla sig att man var längre ut i skärgården än i denna innersta vassrika och bördiga del. På berget växte vild gräslök och i vattnet vajade stora klasar med blåstång. Stranden där fiskeplatsen låg var grannbyns gamla ångbåtsbrygga, närmare bestämt den stenkista som fanns kvar av den och låg ett stycke under vattenytan.

Vi förankrade och slängde ut våra revar precis i mötet mellan stenkistans yttre kant och det fritt flytande vattnet. Efter att båtens långsamma vridrörelser runt ankarrepet stillnat kom abborrstimmet för första gången och smakade på våra maskar. Turvis drog vi upp fiskar av vilka några enstaka var större och klart ätbara. Dem sparade vi i hinken medan vi slängde tillbaka de minsta.

Efter en stund försvann stimmet för att återkomma om ett tag. Vi lärde oss snart fiskarnas rytm. Vi satt och småpratade eller teg och hade det gemytligt. Solen började dala mot det kompakta skogsbandet och kvällen omkring oss tystnade och stillnade ytterligare någon grad. Barnens larm på stränderna avtog, båtarnas surr blev glesare och vattenytan dämpade sina rörelser. Ljud och läten ersattes av den för den finska sommaren så typiska och älskade doften eller lukten av tidningspapper och ved som antänds i strandbastun. Slingor av grå rök nådde oss i båten och försatte oss i ett lojt tillstånd av välbehag.

Vi beslöt att sitta kvar ett tag ännu och invänta den tätnande blå skymningen över den grönpolerade vattenspegeln. Metandets betydelse sjönk undan och ersattes av vårt nästan viskande samtal. Han berättade om sitt jobb på hotellet och folk han mött och jag lyssnade med beundran och avund, kände mig som en småkille. Vi talade om musik, hans stora favoriter var The Beatles och Led Zeppelin. Mina var Free och Bad Company. Jag berättade att jag just då hade lyssnat mycket på den dystert vemodiga ”Moonshine” från Frees debutalbum Tons of Sobs. Han kände till låten och efter att ha talat om den stämning den förmedlade fick han en plötslig impuls.

Han rotade i sin slitna jeansjacka och fick fram en kulspetspenna och en bit rutigt papper ur bröstfickan. En bra stund satt han försjunken i tankar, plitade, blickade ut över sundet, strök över och skrev igen. Sedan överlämnade han något som kunde likna en sångtext eller ett poem till mig i vilken han med ynglingens uppriktighet hade skrivit ner det vi upplevt tillsammans under kvällen.

Drygt 35 år senare kan jag ibland veckla ut den slitna lappen och med ett tårfyllt leende läsa denna nedteckning av vår vänskap där vid brokistan den där kvällen i juli under senare hälften av 1970-talet. Jag undrar vad det blev av honom, hur han har det, för de avlägsna rapporter som nått mig bådar inte enbart gott. Vänskap behöver inte vara långvarig för att uppnå intensitet, ibland kan några enstaka möten som infaller vid rätt tidpunkt vara så tungt bärande och laddade att de bär ett helt liv därefter. Jag är lycklig över att ha fått uppleva ett dylikt möte.