Golden Earring: Tits´n Ass

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om det holländska bandet Golden Earring. Den första gången (16.11.2011) presenterade jag albumet Seven Tears från 1971 och den andra gången (26.9.2014) låten ”Born a Second Time”. Efter att under vintern åter ha lyssnat på denna enastående grupp som varit verksam i mer än 50 år vill jag ta upp deras studioalbum Tits´n Ass som utkom 2012.

Det är både beundransvärt och häpnadsväckande att ett band som varit igång under mer än ett halvsekel fortfarande har så mycket att ge som Golden Earring. Jag anser att Tits´n Ass hör till de främsta och starkaste helheter gruppen åstadkommit. Därför önskar man att skivan fick den uppmärksamhet världen över som den skulle vara förtjänt av. Och som en parentes kan man konstatera att The Rolling Stones ingalunda är det enda långlivade bandet.

Golden Earring har åstadkommit ett fräscht album, fullt av liv, kraft och iver. Gruppen är inte ute efter att uppfinna krutet på nytt utan man vill endast spela rejäl rock and roll som får lyssnaren på gott humör, och det lyckas man minsann med. Även om man ville lyfta fram ett antal låtar fungerar skivan bäst som en helhet. Det går en röd tråd från den första låten fram till den avslutande.

Självfallet blir man frestad att betrakta skivan som en sammanfattande summering av bandets karriär och råkar den bli deras sista är den en värdig sådan. Den är rik och omväxlande särskilt när det gäller att försätta lyssnaren i varierande stämningslägen. Här finns allt från raka rocklåtar, inte sällan med en underbar självironi, till vackra tankeväckande ballader och mycket däremellan.

Varje gång jag lägger på albumet blir jag lika överraskad av hur bra det är. Jag upptäcker alltid något nytt. Dessutom fungerar det vid tillfälle som tillfälle. Det har piggat upp min fredagskväll efter en tung arbetsvecka, det har spelat i bakgrunden under pågående sommarfest och det har räddat långa bilfärder från att bli tråkiga.

Det enda jag kan säga är, lyssna på skivan. Jag gillar så mycket det som de här snubbarna gör. Nedan ett par smakbitar på youtube.

Flowers in the Mud och What Do I Know About Love

http://youtu.be/_V09-nn33Vs

Identical och Little Time Bomb

http://youtu.be/xxhaTioJQcM

Mina boplatser VIII - Vesalagatan 8 E 30

Vi fick till en början inte lägenheten i Runosbacken utan blev ställda på första plats i kön ifall de som fått lägenheten skulle ändra sig. Efter att beskedet hade kommit fortsatte vi vårt liv som normalt i Ilpois. Det gick ingen nöd på oss och vi litade på att vi förr eller senare skulle få vår bostadsrättsbostad.

Längre fram på våren 1993 fick vi meddelande om att den familj som blivit beviljad fyrarummaren i det under byggnad varande bolaget i Runosbacken hade backat ur. Nu ville man veta om vi fortfarande var intresserade. Vi tittade en gång till på den bifogade planritningen över lägenheten och efter några dagar gav vi vårt svar.

Under byggnadsskedet körde vi ett par gånger till platsen för att se hur arbetet framskred. I slutet av juli stod huset på Vesalagatan färdigt. Före det hade vi valt golvmattor, kakel och tapeter. Det kändes otroligt lyxigt att få flytta in i en splitterny lägenhet.

I slutet av juli 1993 flyttade vi in i det här huset på Vesalagatan 8.

Vårt flyttlass kom in på gården samtidigt som ett antal övriga så det blev en aning trångt om utrymmet. Alla var lika ivriga att flytta in. Jag vågade inte för en sekund ta av mig skorna för jag hade genast i början av flyttningen räknat trappstegen fel i Ilpois och tagit ett för högt sista kliv med en boklåda i famnen. Jag kände att foten var svullen i skon och den tyckte inte om att bli vriden på så jag beslöt att behålla skon på tills allt var flyttat. I övrigt gick flyttningen väl och den vid tidigare flyttningar problematiska vattensängen hade vi gjort oss av med på hösten 1992 så den behövde vi inte tänka på.

Lägenheten vi flyttade in i låg på första våningen i ett gult trevåningshus och var den enda fyrarummaren i bolaget. Den var betydligt större än vår sista bostad i Ilpois för vi hade nu 103 kvadratmeter att rå över. Man kom in i en rymlig hall och till höger låg två rejäla sovrum som skulle bli barnens. Efter dessa öppnade sig vardagsrummet till vänster och det stora köket till höger. Denna bostadens hjärtpunkt visade sig vara ett fint utrymme som vi vistades mycket i.

Genast till vänster bredvid ytterdörren kom man in till den påkostade och väl utrustade bastuavdelningen och invid den, bakom vardagsrummet, fanns ett sovrum som blev vårt. Eftersom lägenheten delvis var på marknivå saknade den balkong, i stället hade den en pergola men den vette norrut mot en skuggig skogssluttning så vi använde den inte särskilt ofta. En kräftskiva arrangerade vi där och några mindre tillställningar.

Vår lägenhet låg i andra ändan av huset.

Vi kom att bo drygt sju år i den här bostaden och vi stortrivdes. Barnen hade rikligt med kompisar på gården, servicen i den stora förorten var god och vi bodde på cykelavstånd från flygfältet så jag kunde åka dit dagligen för att fotografera.

Aldrig kommer jag att glömma den dystra septembermorgonen 1994 då helikoptrarna smattrade från morgonnatten framåt och det långsamt gick upp för en att Estonia hade sjunkit i stormen på Östersjön och dragit med sig 852 människor i djupet. Kvällen innan hade vi besökt min modersmålslärare från gymnasiet och ätit kalakukko och haft en underbar kväll med fina diskussioner. Nu var allt obegripligt och förändrat. Jag stod på flygfältet och följde med den tilltagande trafiken och min hustru bearbetade sina känslor genom att tillreda kåldolmar.

Vi fick flera goda vänner av grannarna. Här rådde en unik pionjäranda eftersom alla flyttade in samtidigt i en nybyggd gård. Den tog sig bland annat uttryck i att vi invånare själva skötte vissa gårdskarlssysslor under de första åren för att kunna betala litet mindre i hyra. Längre fram vattnades denna anda ur och en del tråkigheter ägde rum i bolaget.

De tre fönstren till höger om trapphuset tillhörde vår bostad.

En vapenglad invånare drog inte jämt med alla grannar och detta ledde till hotfulla situationer, ofta i samband med arbetsgillen då man samlades vid grillen för korvgrillning och öldrickande. Detta beteende eskalerade och polis tillkallades efter att mannen i fråga hade kommit med rasistiska påhopp och burit ut sitt vapen på gården.

En annan ledsam episod var då våra närmaste vänner i gården skilde sig. Vi hade jämnåriga barn och umgicks mycket. Vi firade nyår tillsammans och trivdes utomordentligt. Det blev en obehaglig sak och särskilt mannen i familjen for mycket illa. Samtidigt innebar det slutet på ett givande umgänge.

Till de finaste minnena från dessa år hör att jag började studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi på hösten 1994, att vårt fjärde barn, en välskapt flicka, föddes i mars 1995 och att nummer fem, en harmonisk gosse såg dagens ljus i november 1998. Snart fyllde vi gott och väl de två stora sovrummen.

Vår rymliga lägenhet bredde ut sig över hela slutändan av huset.

En annan trevlig och ny sak för mig var att jag under dessa år kom närmast det jag någonsin kommit när det gäller att ha en kvarterskrog. Där man svängde in från Tammerforsvägen till Runosbacken fanns nämligen en ölpub som hette Bar Roadhouse och nämnda granne brukade nu som då be mig med på ett stop till detta vattenhål.

Efter incidenten med skjutvapnet och skilsmässan löstes tillvaron upp på Vesalagatan. Den ursprungliga kärntruppen började skingras, folk sökte sig bort av olika orsaker och detta påverkade även oss. Vårt äldsta barn skulle dessutom fylla tolv inom kort och vi ville ge henne möjlighet till ett eget rum. Detta satte under de första dagarna år 2001 igång en process som fann sin lösning mycket snabbt.

En av barndomens äventyrsplatser

Under barnaårens bekymmersfria och långa somrar ute på stugan i Fagerkulla (Pargas) var en av de mest spännande, och flitigast besökta, platserna slutändan av Pölsböleviken. Oräkneliga gånger gick våra lekar och äventyr av stapeln här.

Då man tar sig från vår strand längre in smalnar viken av och efter ett tag övergår den i ett snävt och grunt sund, eller ett brett dike. Under de första åren av min barndom gick det en spång över från vår sida på Lielaxön till den motsatta sidan, Kårlaxön.

Så länge det fanns en butik i Kårlax by brukade min bror och jag cykla dit ett par gånger per sommar och då inledde vi färden med att leda cyklarna över den smala gångbron. På vägen till affären fanns ett besvärligt ställe för i en brant kurva brukade en ivrig svart pudel springa ut och nafsa efter oss. Vi som var ovana vid hundar tyckte inte om detta. Helskinnade framme i den hemtrevliga lanthandeln köpte vi glass, sötsaker och/eller Rymd-saftpulver. Nåväl, tillbaka till vikbottnen.

Oftast rodde vi hit i vår lättrodda och grundflytande eka. Då man kommit förbi spången, eller senare, platsen där spången en gång gått över vattnet förflyttades man till ett hemligt äventyrslandskap, in i lekens och fantasins sagolika värld.

Det smala sundet med dess mjuka lerbotten och höga vassväxtlighet längs stränderna kunde man förvandla till vad man än önskade. Och på och bortom stränderna kunde det dölja sig vilka farligheter som helst, inte minst i form av vilda djur. Kanske smög man tyst och ljudlöst närmare en lurpassande fiende, eventuellt var man ute efter en jättefisk man visste att levde i den bruna vattenfåran eller så flydde man undan någon som förföljde en.

Vid andra tillfällen utnyttjade vi diket för fiske för om man rodde ett femtital meter längre in var man vid en bredare och öppnare plats som även var betydligt djupare. Här hade man goda chanser att få rikligt med abborre på maskmete. Det gällde bara att ha litet tålamod.

En annan favoritsysselsättning var att plocka upp sådant som gick att använda som ved från sjöbottnen. I den mjuka leran låg det rikligt med små träd, grenar och övrigt sjunket virke. Det släpade vi hem och allt dög bra till bastuved. På den tiden tyckte jag att både den lerdränkta veden och själva bottendyn luktade gott och att den blågråsvarta färgen var otroligt vacker. Det enda som var mindre angenämt var de många småkrypen som ofta huserade i veden.

Fortsatte man ännu ett stycke vidare mellan åkrarna och vassruggarna kom man till en traktorbro som gick över sundet vid en punkt där det definitivt förvandlades till dike. Här växte det under min barndom Vit näckros och jag minns hur magiska dessa stora vackra blomskålar tedde sig. Jag var fullkomligt hänförd och kunde sitta en lång stund och betrakta de flytande bladen och med blicken följa blomstjälken ner mot bottnen genom det bruna klara vattnet.

Längre mot stranden växte kaveldun, en annan spännande växt. Vi bar ofta hem höga och ståtliga exemplar under sensommaren men glädjen blev kortvarig eftersom mamma ville ha bort dem så fort som möjligt. De innehöll, som bekant, en myriad frön som spred sig överallt om man råkade ha sönder de chokladbruna kolvarna.

Det som också sysselsatte och eggade fantasin var tanken på att detta en gång i tiden hade varit ett farbart sund. Under en viss tid kunde jag inte släppa tanken att man förr kunde ta sig med båt från Pölsböleviken genom hela den därpå följande jordbruksdalen, det långsträckta åkerlandet, vidare genom den större vattensamling som funnits efter en dryg kilometer för att slutligen nå Kapellstrands bro och Nilsbyviken.

I vuxen ålder har jag varje sommar försökt göra åtminstone ett besök till detta barndomens fantasiland. Det är sig likt i stora drag, dock en aning mera igenvuxet än förr. Stränderna kantas till en början av jättestora alar och längre in av en bred bård högväxt vass. Och fortfarande drömmer jag om att denna vattenled mellan Pölsböleviken och Nilsbyviken kunde öppnas.

Julidoft

Raskt och oväntat sugs mängder av vatten ur viken

försvinner genom en gigantisk bottenpropp

ner i den underbottniska avloppslabyrinten

Strandbården blir bred, småsten och lerbotten blottas

men vad döljer denna efterhärmning av ebb för ögat

inuti och nedom den grönbruna grovjämna heltäckningsmattan

Sjögolvets mustiga lukt kryper upp, förenas med strandvegetationens

parfym på fisk, älggräs, kirskål, ålandsrot, säv och strandgräs

Innerskärgårdens kryddbod står öppen en varm kväll i juli