Dexter Gordons mästerverk

Den amerikanske saxofongiganten Dexter Gordon (1923-1990) hade en lång och mångfasetterad karriär under vilken han spelade på fler än 100 skivor. Dels gav han ut plattor i eget namn, dels medverkade på skivor av artister som Louis Armstrong, Lionel Hampton, Fletcher Henderson, Billy Eckstine, Sarah Vaughn, Benny Carter, Charlie Parker, Miles Davis och Herbie Hancock.

En större publik minns kanske Gordon från Bertrand Taverniers fantastiska film Round Midnight (1986) där han spelade huvudrollen, den gamla saxofonisten Dale Turner. Denna fiktiva persons liv bygger på saxofonisten Lester Youngs och pianisten Bud Powells levnadsöden. Gordons skådespelarinsats var så övertygande att den belönades med en oscarnominering i kategorin bästa manliga huvudroll.

En annan höjdpunkt i Gordons karriär är utan tvivel de första åren av 1960-talet då han spelade in en svit lp:n för bolaget Blue Note. Den inleddes med de i maj 1961 inspelade Doin´ Allright och Dexter Calling, starka skivor bägge två men bättre var på kommande. Drygt ett år senare, i augusti 1962, gjorde han sina följande inspelningar för bolaget och nu hade man fått ihop ett band som kunde åstadkomma underverk med Dexter Gordon. Den stora begåvningen i denna trio var den av drog- och alkoholmissbruk i 31-årsåldern döda pianisten Sonny Clark, en av de stora hard bop pianisterna. Bandet kompletterades av Butch Warren på bas och Billy Higgins bakom trummorna.

Med denna hopsättning spelade Dexter Gordon in ett av de finaste albumen inom genren, det av många experter och kritiker rosade mästerverket Go! De sex låtarna på skivan bildar en exceptionellt njutbar helhet med en perfekt balans mellan de fyra svängiga låtarna och de två balladerna. Allt håller ihop från introt av ”Cheese Cake” till de avslutande tonerna av ”Three O´ Clock In The Morning”. Gordons visar med sitt mogna spelande och sina mångsidiga och omväxlande solon att han är en av de största tenorsaxofonisterna genom tiderna.

Det andra spåret ”I Guess I´ll Hang My Tears Out To Dry” är sannolikt en oöverträffad höjdpunkt när det gäller ballader tolkade med tenorsaxofon. Här når Gordon både djup och höjder som är hisnande, tonen är jättelik, majestätisk men samtidigt lyrisk och smäktande vacker, dock utan att bli sirapssöt.

Därefter drar han upp tempot i den glättiga ”Second Balcony Jump” och en latininfluerad version av ”Love For Sale”. Skivans andra ballad är ”Where Are You” där Gordon åter är fullkomligt suverän och enastående, han låter som ingen annan, och ingen annan kan spela en ballad med samma tyngd och auktoritet som Dexter Gordon, vilket är mycket sagt. Skivan avslutas med ”Three O´Clock In The Morning” och efter det är lyssnaren tillfredsställd och på gott humör.

Det fina med Go! är samspelet mellan solisten och den ackompanjerande trion. Det bygger på den unika intuition och det samförstånd som ibland uppstår mellan lika sinnade musiker. Särskilt Clarks pianospel är fantastiskt. Han bereder utrymme för Gordons stora solon, vet hela tiden sin plats och känner sig för i musiken, en fenomenal jazzpianist som även får tillfälle att visa klorna i ett och annat synnerligen väl spelat solo.

Själv kom jag första gången i kontakt med Go! 1988 eller 1989 då vi bodde i förorten Ilpois, bredvid biblioteket som hade en fin skivavdelning. Jag lånade hem vinylutgåvan av Go!, lyssnade igenom den ett par gånger och lämnade tillbaka den utan att den hade gjort något större intryck på mig. Några år senare skaffade jag den som cd och var såld med en gång. Än i denna dag vet jag inte hur jag lyssnade på skivan då den första gången men alltsedan jag föll för den har den tillhört mina stora favoriter. Go! är just en sådan platta som jag skulle ta med på en öde ö, förutsatt att där fanns elektricitet och jag råkade ha med mig en cd-spelare i bagaget.

Två små Stockholmsbilder

Under mina besök i Stockholm försöker jag se till att ha tid att göra en avstickare till Gamla Stan för att titta i fönstret till den fantastiska affären Handkraft Swea på Västerlånggatan 24. Affären saluför allt möjligt handgjort men det som jag har fastnat för är små föreställande Stockholmsmotiv som man kan köpa för en rimlig summa och som är enkla och lätta att bära med sig i ryggsäcken. Dessutom har jag alltid tilltalats av tanken att konst skall vara tillgänglig för alla och här kan man få med sig ett signerat verk för några hundringar (SEK).

Vid mina två senaste resor har jag hittat underbara små tavlor utförda av en duktig konstnär som signerar sina tavlor S. Mjod. Den vänliga damen i affären berättade att hon gärna tar in bilder målade av nämnda konstnär för hon tycker de är vackra, väl gjorda och enkla att sälja. Dessutom är konstnären produktiv och levererar gärna flera vid behov.

Den ena bilden föreställer den flitigt avbildade vyn med skärgårdsbåtarna vid Strömkajen och Grand Hotel i blickfånget. I och för sig inget nytt under solen men då man ser på den en stund inser man att den är ytterst noggrant gjord och lyckas vidareförmedla något av den särpräglade stämning som råder här. Och med ens har tavlan vuxit sig större än väntat.

Den andra bilden föreställer en jakt eller galeas vid Kornhamnstorg med Tyska kyrkan och Storkyrkan i bakgrunden. Båten i förgrunden avslöjar att det är fråga om förfluten tid då torget var en viktig handelsplats. Det som tilltalar mig är hur bra båten är tecknad och målad samt ljusets och skuggans spel på de kännspaka stenhusen.

Dessa två bilder är talande exempel på hur föreställande konst i litet format kan ge betraktaren mycket. De är mycket väl utförda, stämningsfyllda utan att bli sockersöta och lockar en in i bildens värld. Man får sig en liten bit av Stockholmsatmosfären och kan se på den vid behov.

Den som vill ha ett trevligt och bestående minne från sitt Stockholmsbesök gör klokt i att titta in i Handkraft Swea för att se ifall där råkar finnas en tilltalande bild.

Molly Hatchet: No Guts...No Glory

Då man funderar på vem som åstadkommit de bestående mästerverken inom rockmusiken kommer man kanske inte först att tänka på, det på våra breddgrader rätt okända, sydstatsbandet Molly Hatchet från Jacksonville i Florida. Och då man talar om stora sydstatsband överskuggar Lynyrd Skynyrd oftast de övriga. Den positionen är förståelig eftersom Lynyrd Skynyrd kan betraktas som pionjär och banbrytare inom genren.

I Lynyrd Skynyrds stora skugga växte Molly Hatchet upp i sin egen takt och år 1978 var tiden inne för debutalbumet. Det följdes av den fenomenala plattan Flirtin´ With Disaster som enligt många bedömare är gruppens starkaste verk. Då hade bandet stabiliserat sitt sound och även sin position som en av de stora attraktionerna från sydstaterna, i klass med 38 Special eller The Outlaws.

Mitt val som det obestridliga mästerstycket inom genren sydstatsrock faller på den oemotståndliga skivan No Guts...No Glory. Jag kommer tydligt ihåg den fredagen i maj 1983 då jag efter avslutad arbetsvecka på Parteks bergullsfabrik i Sysilax i Pargas promenerade till Levymyynti på Universitetsgatan 11 i Åbo och bläddrade i hyllorna. Jag var stamkund i affären på den tiden och frågade den kunniga försäljaren Gösta Sjöman om han kunde rekommendera något bra.

Han plockade fram ZZ Tops Eliminator och satte den på skivspelaren. De första takterna av ”Gimme All Your Lovin” räckte, jag tog bort skivan. Medan jag bläddrade bland nyheterna fick jag syn på No Guts...No Glory och när jag tittade på konvolutet såg jag att hopsättningen var lovande med Danny Joe Brown som solist och de tre gitarristerna i ledet. Jag beslöt att ge skivan en chans.

Hemma i min lilla lya på 18 kvadrat i Studentbyn 11 D lagade jag lite mat, korkade upp en väl smakande och enligt min uppfattning väl förtjänt flaska mellanöl och tyckte att livet var rätt skönt. Sommaren var på kommande, kvinnornas klädsel blev lättare, solen sken, jag hade ett väl avlönat fabriksarbete och pengar på kontot. Efter att ha käkat beslöt jag att lyssna på No Guts...No Glory.

Den slog total knockout från öppningsspåret ”What Does It Matter?”. Vilket härligt ös, vilken fantastisk ”äijä”-rock, här stämde allting. Nästan självironisk machosång, inflikade busvisslingar, tre gitarrer som tog turer och överglänste varandra i soloteknik, attityd och nonchalans och över hela sida ett var nästa låt starkare än den föregående. När jag kom till det tredje spåret ”Sweet Dixie” trodde jag inte att det jag hörde existerade, en sådan här låt hade jag alltid drömt om att få höra. Gitarr på gitarr, ett oslagbart riff, naivt hyllande lyrik om sydstaterna och solon av sällan hörd kaliber. Då bandet ännu bestämt att överträffa ”Sweet Dixie” i slutspåret på sida ett var jag utmattad. Fullträffen, bandets egen ”Free Bird” är självfallet den åtta minuter långa episka och gitarrspäckade fredslåten ”Fall Of The Peacemakers” där bandet lyfter upp sig till nästa nivå, raka spåret till stadiondivisionen. Det majestätiska slutet eskalerar till en orgie där de tre gitarristerna ger en lektion i sound och solospel.

Efter denna bredsida funderade jag om sida två kunde hålla samma standard. Och visst gjorde den det. Det intressanta här var de två lugnare spåren där Molly Hatchet visar att man även kan spela mera dämpat. ”Kinda Like Love” är i sin banalitet en liten pärla. Danny Joe Brown bemödar sig om att försöka låta vacker i rösten även om ett och annat vrål slinker in emellanåt och gitarristerna spelar nätt och stilfullt. Mot slutspåret förs man av de stenhårda ”Under The Gun” och ”On The Prowl” där trycket åter är maximalt. Slutkörd bjuder bandet en utomordentlig utgång i den instrumentala ”Both Sides” där gitarrerna turar kring ett ”Sweet Home Alabama”-liknande tema.

Sedan det veckoslutet i maj 1983 har No Guts...No Glory följt mig som ett av de viktiga och stora albumen. Länge letade jag efter en cd-utgåva och när jag äntligen hittade den var den svag och tunn i ljudet. Så var även följande utgåva men den tredje, utgiven 2008 på det tyska skivbolaget SPV visade sig vara okej. Leta rätt på No Guts...No Glory, glöm för en stund att vara politiskt korrekt och åk med på en något regressiv, men otroligt skön och uppfriskande resa.

(Ett litet ps till mina läsare i Sverige. Med ”äijä”-rock menar jag här tung musik som riktar sig till en manlig publik som vill känna sig som riktiga män.)

Ett samhälle blir till

En bild som tilltalar en kan även fungera som inkastare till en annan värld än den vi befinner oss i, den kan vara ett öppet fönster för fantasin att ta sig in genom.

För två år sedan arbetade jag med en artikelserie om några förorter i Åbo på uppdrag av den lokala dagstidningen Åbo Underrättelser. Under de tio år jag har skrivit om Åbo har jag haft glädjen att kunna illustrera varje artikel med en akvarell målad av min far Håkan Sjöström. Till min artikel om förorten Hallis kom vi överens om att han skulle måla en historisk bild. Efter ett par dagar av hemlighetsfull förtegenhet och tystnad lade han fram akvarellen nedan.

Allt ifrån min första titt på bilden har den väckt en mängd tankar. Det min far har avbildat är den plats där Åbo först låg, högt upp längs ån vid Korois, så som han anser att det lilla samhället kan ha sett ut någon gång i början av 1200-talet. Målningen föreställer några koggar som har seglat upp längs Aura å till den dåvarande hamnen, handelsplatsen och kyrkan. Man kan se några stockbyggnader längs stranden, kyrkan i sten, ett antal gråklädda gestalter och en rykande brasa. På andra sidan vattenspegeln möts man av orörd skog. Dessutom blir man varse om hur mycket bredare och djupare ån var då för 800-900 år sedan.

Då man låter sig dras längre in i bildens värld får man här vid stranden vara med om uppkomsten av den första staden i det som långt senare kom att bli Finland. Samhället i Korois byggdes på 1170-talet som marknadsplats och användes av gotländska tyskar och ryska köpmän som kom hit från Novgorod. Gotlänningarna seglade regelbundet upp över Östersjön i sina lastfartyg, så kallade gotländska koggar. Dessa lastfartyg var högst sannolikt påbyggda vikingaskepp på vilka man höjt sidorna och lagt till ett stävroder för att förbättra styrförmågan. Gutarna besökte Korois så ofta att de efter ett tag uppförde en liten träkyrka på platsen. Efter hand blev handelsplatsen en allt viktigare knutpunkt och mötesplats vilket även satte fart på den katolska kyrkan som år 1229 flyttade biskopssätet några mil söderut, från Nousis till Korois. Före det hade träkyrkan, på 1190-talet, ersatts av en stenkyrka och bredvid kyrkan byggdes även ett biskopsslott i sten.

Mot slutet av 1200-talet hade handeln expanderat vilket betydde att de större lybska lastfartygen inte längre kunde ta sig så långt upp i ån som till Korois varpå man flyttade hamnen längre ner längs ån till Unikankare. Kyrkan följde snart efter och cirka 1290 ändrade man läge för kyrkan och hela staden till dess nuvarande plats kring domkyrkan. Korois livslängd kom sålunda att bli endast cirka 100 år och efter det förlorade området sin betydelse och avfolkades till stora delar.

På fotografierna kan man se hur trakten ser ut i vår tid med det vita träkorset där kyrkan en gång stod. Det enda man kan se av den forna staden är ruinerna efter nämnda byggnader och ett antal kullar i terrängen, men redan dessa små spår ger området en i vårt land unik känsla av kontakt till något mycket gammalt. Då man strövar omkring på dessa kullar skall man just försöka få tag på bandet till det gamla, till den tid då landet upphörde att vara slumpmässigt befolkad glesbygd och fick sitt första organiserade samhälle.

Arkitekt Erik Bryggmans kapell

Ett särdrag hos arkitekt Erik Bryggman (1891-1955) är att hans arkitektursyn är nära det svenska och nordiska. Med detta menar jag att hans byggnadskonst är några grader lättare, sirligare, ljusare i tonen och mera upplyft än den finländska arkitekturen i allmänhet. Denna lätthet kommer tydligt fram om man jämför Bryggman med vännen och kollegan Alvar Aalto vars byggnader ofta i mitt tycke präglas av en onödig tyngd. Då man till nämnda egenskaper ytterligare lägger Bryggmans sensibilitet och exceptionella konstnärliga begåvning har man en arkitekt som skulle förtjäna större berömmelse, både inom, men särskilt utanför det egna landets gränser. Att göra Bryggmans arkitektur känd för vidare kretsar kommer därför att vara en viktig uppgift för det nygrundade Bryggmansällskapet och Bryggmaninstitutet.

Några utomordentliga exempel på Bryggmans arkitektur är begravningskapellen. Eftersom dessa byggnader är planerade för att skänka tröst åt sörjande människor ger han sin sublima stilkänsla och humanistiska livssyn fritt spelrum både i interiörerna och i exteriörerna. Samtliga kapell bär på finsmakade detaljer och ett exempel på ett genomgående och bärande tema är hur ljuset faller in i salen.

Det här inlägget består av ett antal bilder som jag låter tala mer än mina ord. Kapellen presenteras i kronologisk ordning för att visa upp hur de utvecklades och förändrades över en period på cirka 25 år.

Först tre bilder av det vita och rena kapellet i Pargas, byggt år 1930 med drag av såväl den vikande 1920-talsklassicismen som den kommande funktionalismen. Det finaste med det här lilla kapellet är de vackra proportionerna som får mig att tänka på det några år äldre, större och närapå utomjordiskt vackra Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården i Stockholm, ritat av Sigurd Lewerentz.

Därefter följer fyra bilder av Uppståndelsekapellet i Åbo, byggt år 1941, Erik Bryggmans viktigaste verk och enligt många bedömare en av de vackraste byggnaderna i Åbo. I detta kapell som Bryggman planerade in i minsta detalj sammanfattade han hela sin livs- och arkitektursyn i ett upphöjt allkonstverk. Han har tänkt på allt från de låga trappstegen som leder upp till kapellets pelarförsedda entré till dess ljusa lugna yttre och den ännu mera storslagna och finkänsligt utsmyckade salen från vilken man har kontakt med naturen via den fönsterförsedda väggen. Helheten fullbordas av den vita klockstapeln som är ett mästerverk i sig.

De återstående kapellen ritade Bryggman på 1950-talet och samtliga blev slutförda efter hans död. Begravningskapellet i Lojo är avbildat på följande tre bilder. Även i detta kapell är ljuset viktigt, likaså närheten till naturen. Vidare finns här de låga trappstegen som leder besökaren fram till den pelarförsedda ingången, precis som vid kapellet i Åbo. Det nya är det stora, höga och branta taket som sträcker sig mycket lågt ner och ger kapellet en mycket speciell utformning med stora tringelformade gavlar. Detta kom att gå igen i Bryggmans samtliga sentida kapell.

Furumo begravningskapell i Vanda är ett dubbelkapell som finns avbildat på tre bilder framöver. Särskilt fint med de här kapellen är det upphöjda läget, trapporna som leder till dem och de stora finstämt utsmyckade gavlarna.

Den sista posten i Bryggmans verkförteckning är Ristikangas kapell i Villmanstrand (de tre sista bilderna). Kapellet bygger på samma idé som i Lojo och Vanda, men man kan på något sätt ana och känna av den kommande tiden; gaveln är murad i tegel och det allmänna intrycket är något modernare än hos de övriga kapellen.

Det hade varit givande att få uppleva Erik Bryggmans utveckling som arkitekt under ytterligare några år eftersom han under hela sin karriär följde med de strömningar som låg i tiden. Han började under 1920-talsklassicismen, anammade tidigt funktionalismen och blev en mästare inom den efterkrigstida stilriktning som kallas nyrealism eller rationell romantik och hans sena uppdrag visar att han fram till slutet följde med tiden och sökte nya uttrycksformer.

Thin Lizzy: Fighting

Eftersom King´s Call i Stockholm var en stark upplevelse som framkallade flera angenäma minnen och definitivt gav mersmak vill jag hållas kvar i den behagliga efterstämningen och skriva ett andra inlägg som tangerar gruppen Thin Lizzy.

Min första kontakt med Thin Lizzy fick jag som fjortonåring i oktober 1975 då bandet uppträdde i Åbo konserthus. Det var som vanligt min alerta äldre bror som fick nys om konserten och skaffade biljetter. Vi kände inte till gruppen sedan tidigare men beslöt att kolla in den eftersom vi hade för vana att gå på de flesta rockkonserter som arrangerades i staden, inte minst för att det var ett förmånligt nöje på den tiden. Och förvånande nog uppträdde ett stort antal kända eller ganska kända band i konserthuset på den tiden, men mer om dessa i kommande inlägg.

Bandets spelning sammanföll med turnén kring albumet Fighting som kommit ut samma höst. Thin Lizzy spelade hårt, tungt och exakt och i Phil Lynott hade man den perfekta frontmannen som var exotisk, karismatisk, utmanande och lämpligt farlig. Av Lynotts alla gester kunde man med största tydlighet avläsa att bandet menade allvar, nu skulle genombrottet ske. Vilket ju också var fallet för nästa album var mästerverket Jailbreak följt av den lika suveräna plattan Johnny the Fox.

Trots det är Fighting den viktigaste skivan för mig i Thin Lizzys katalog. Dels beror det på att det var det första av gruppens album jag hörde och dels på att det helt enkelt är en stenhård platta. Nu med några decenniers avstånd har jag funnit en tredje förklaring till varför skivan alltjämt fascinerar mig och har uppnått ett bestående värde.

Det stora med Fighting är allt den går och bär på, allt skivan är havande med, allt den lovar vara på kommande. Efter den något splittrade och ojämna Nightlife har Lynott kört in de nya gitarristerna Scott Gorham och Brian Robertson på Fighting. Det betyder att han kan börja realisera det han vill ha ut av bandet både när det gäller låtarna i sig och hur han önskar att de två gitarrerna skall utnyttjas på bästa sätt. För att ytterligare betona vikten och betydelsen av Fighting för Lynott står han själv för produktionen av skivan. Det han är ute efter och lyckas skapa är ett tungt och gitarrdrivet band med starka låtar. Slutresultatet är att det kanske råder en viss överflödig tyngd och överdrift i Lynotts produktion som inte förmår lyfta fram alla nyanser i musiken.

Det fina med Fighting är att man bättre än på något annat av gruppens album får följa med utvecklingen av detta unika band, själva kläckningen, hur det kännspaka soundet med två ytterst samspelta gitarrister blir till, nästan låt för låt ju längre skivan lider. Bandets ”allt eller ingenting” attityd är också klart synlig på konvolutet med fyra hotfulla gatuligister med dragna tillhyggen. I denna starka vilja och kompromisslöshet ligger mycket av albumets charm, diamanten är inte jämnslipad än utan processen pågår. Dessutom bär plattan på en rejäl portion underbart spontan iver, ett stänk av charmfull amatöranda och pionjärskap, vilka är totalt bortblåsta på Jailbreak.

Av låtarna bör man nämna den fantastiska versionen av Bob Segers ”Rosalie” som anger tonfall och riktning för hela skivan, den klassiska Thin Lizzy-låten ”Suicide” men framför allt en av bandets finaste låtar genom tiderna den osannolikt vackra ”Wild One” som lyfter fram allt det som var enastående med Phil Lynott som låtskrivare och musiker. Låten är medlodisk, smäktande vacker med ett starkt romantiserande och mytologiskt inslag och framförd med ett fantastiskt samspel mellan de två gitarrerna och trummorna. För mig är ”Wild One” den ultimata Thin Lizzy låten som på något mer än fyra minuter sammanfattar hela bandets storhet, ett av rockhistoriens stora mästerverk helt enkelt.

Därefter väljer Lynott att driva upp intensiteten och avsluta sida ett med den stenhårda ”Fighting My Way Back” och inleda sida två med ett av albumets viktigaste och mest genomarbetade spår ”King´s Vengeance” som pekar framåt i tiden då bandet kom att bli mera nyanserat. ”Spirit Slips Away” är ett andra exempel på den mjukare sidan av Lynott och mot slutet av plattan höjs tempot i låtar som den svängiga ”Freedom Song” och det avslutande täta spåret ”Ballad Of A Hard Man” som bådar gott inför framtiden, vilket införlivades omedelbart på spår ett på sida ett, i det explosiva introt till ”Jailbreak”.

King´s Call 2012

På årsdagen av Phil Lynotts död, den 4 januari 1987, samlades några vänner från Stockholm hemma hos en av dem för att hedra minnet av Lynott och lyssna på denna enastående musiker och lyriker. Under årens lopp spred sig ryktet om sammankomsten, skaran som ville komma ihåg Lynott växte sig allt större och man började samlas på lokal i stället för hemma hos någon. Följande nya inslag vid dessa minneskvällar var införandet av levande musik.

Den 4 januari 2012 arrangerades den 25:e minnestillställningen i Bryggarsalen på Norrtullsgatan 12 i Stockholm. Sångartisten Alexander Lycke som gjort succé som Jean Valjean i musikalen Les Misérables i min hemstad Åbo gick ut med information om King´s Call på facebook. Eftersom jag är Thin Lizzy diggare och Brian Robertson skulle närvara väckte detta mitt intresse.

Min fru och jag fixade hastigt en resa till Stockholm. Onsdagen den 4 januari tog vi dagbåten över ett livfullt Ålands hav, anlände till Stockholm och tog oss till vårt hotellrum i centrum av staden. Vi slängde in vår kasse, gjorde oss klara och gick för att få en bit mat. Därefter var det dags att ta tunnelbanan till Odenplan och leta rätt på konsertplatsen.

Bryggarsalen visade sig vara en fin sal i två plan med plats för 360 personer. Från första stund var stämningen på topp och man kände att man var bland vänner, alla log och var på gott humör och då vi berättade att vi rest över från Finland enkom för detta evenemang väckte det beundran. Människor pratade och delade med sig av sina minnen av Lynott och Thin Lizzy. När jag berättade för en kille att jag hade sett bandet i Åbo konserthus på hösten 1975 och på Ruisrock 1977 ville han skaka min hand som ett tecken på visad respekt.

Programmet började klockan 21 då husbandet The Little Darlings klev upp på scenen och drog igång kvällen med låten ”She Knows”. Under konsertens första set uppträdde The Little Darlings med gästande solister. Efter 15 versioner av mer och mindre kända låtar från Lynotts aktiva år tog bandet en väl förtjänt paus.

Därefter var scenen redo för kvällens efterlängtade hedersgäst, gitarristen Brian Robertson. Han pluggade sin Gibson Les Paul i Marshallen och spelade en vacker sång med en kvinnlig artist. Resten av kvällen spelade han med The Little Darlings och med sitt personliga sound och sin distinkta spelstil tillförde han det lilla extra till gamla godbitar som ”It´s Only Money”, ”Rosalie”, ”Don´t Believe A Word”, ”Suicide”, en lång och humoristiskt spexig version av ”Silver Dollar”, den gripande missbrukslåten ”Borderline” och rockaren ”Are You Ready”. För mig, liksom för de flesta andra i salen, var den obestridliga höjdpunkten då Robertson sjöng Thin Lizzys kanske djupaste och finaste låt ”Still in Love With You” och spelade sina oefterhärmliga solon som kommit att bli något av en signatur bland hans fans. Robertson hade god och spontan kontakt med publiken och The Little Darlings och njöt av den varma atmosfären som rådde. Detta belönades kort efter midnatt med en encore, en starkt improviserad blues som de lättade och nöjda musikerna levererade avslappnat och gemytligt.

När vi lämnade salen möttes vi av idel leende och inga trötta ansikten trots att kvällen var sen och baren varit flitigt besökt. Något säger mig att jag kommer att återkomma till King´s Call.

Nattlig vinterpromenad

Gott nytt år och låt oss hoppas att det blir lugnt, fredligt och befriat från girighet och småaktighet. Årets första text avviker en aning från det i bloggrubriken utlovade och bilderna är inte heller tagna vid tillfället utan på vår gård den 31 december 2008.

Det långa jullovet 2010-11 led mot sitt slut och vår yngsta son kände sig uttråkad. En kväll frågade min hustru om vi var med på att göra något avvikande och spännande. ”Ja”, svarade min son och jag och klädde oss enligt givna direktiv, varmt och bekvämt. Något mer behövde vi inte veta.

Vi satte oss i den kyliga bilen. Jag kände mig uppstoppad där jag satt i framsätet på vår Hyundai Getz iklädd min blå lotsrock av ylle och med mina tunga kängor på fötterna. Färden gick genom ett dimmigt Reso och Åbo och vidare till ön Runsala.

Vid vägskälet mot Kuva udde svängde hon in och rattade försiktigt vidare genom dimman längs den smala och krokiga vägen som kantades av höga drivor. Vi parkerade vid bommen och steg ut i den råa kylan, drog på oss vantar och mössor och stod bredvid bilen i mörkret en stund för att vänja ögonen vid mörkret och lyssna till tystnaden.

Vi började promenera längs vägen som leder till klipporna och den magnifika utsikten över Erstan. Efter några tiotal meter slöt sig mörkret runt oss, kompakt och påträngande. Den bekanta vägen blev med ens främmande, stegen tveksamma och trevande och man måste skärpa sig för att hållas kvar på den. Vår tolvåriga son var spänd i kroppen, tyst och koncentrerad, säkert lika rädd och ängslig som vi vuxna.

När vi kommit upp för den första stigningen välkomnades vi av ett levande ljus som brann invid ett avtag som ledde ner till en av villorna. Vi masade oss långsamt vidare, nästan litet motvilligt, ut ur ljusets lilla krets av värme och liv.

Vägen smalnade gradvis av, skogens stammar tog några steg närmare i det tilltagande mörkret och verkade skratta åt vår försiktighet. Det blev svårare att se vägen som nu hade krympt till en upptrampad stig. Bäst såg man om man blickade upp mot den molniga och dimmiga skyn som gav ifrån sig ett matt grått lyster mot vilket trädtopparna ritade sina skarpa och svarta konturer.

Vi gick efter varandra med tolvåringen i mitten och började klättra upp för den sista stigningen mot den gamla husgrunden. Trots att jag hela tiden försökte hålla mig på stigen och följa de andra plumsade jag plötsligt ut i den djupa snön vid sidan av det upptrampade spåret. Så lätt går det, tänkte jag, så enkelt förvirrade är våra sinnen att man på några meter i mörkret kan irra sig av vägen.

Promenaden fortsatte upp på krönet och ner längs den smala gångvägen som leder ner till strandklipporna och vattnet. Mörkret öppnade upp sig något och det kändes det skönt att kunna skuffa träden litet längre ifrån sig. Jag hörde mig själv andas med djupare tag, jag lyssnade inte längre till mina egna fotsteg och allt jag föreställde mig höra bortom dem. Borta var knäppningarna i trädstammarna, de inbillade djurblickarna och skuggorna som andades tungt men nästan ljudlöst och reste sig över oss bakifrån.

Då vi kom ut på klipporna såg vi till vår stora förvåning att det inte låg någon dimma över havet. Ovanför våra huvuden vidgade sig stjärnhimlen till en Disneyaktig bild och det svaga ljuset möjliggjorde urskiljandet av öarnas och skärens konturer. Långt ner i söder kunde man skymta några enstaka ljus och med ens visste man att man inte hade blivit kvarlämnad ensam på jorden. I riktning mot staden kunde man se en upplyst reflektion. Vi stod stumma och hörde efter ljud men allt förblev stilla. Ingen lågt dunkande båttrafik ute på fjärden, inga flyg som tålmodigt väsande flyttade sitt ljusblink vidare över skyn och inga avlägsna bilmotorer. Allt man uppfattade var sakta smällar i isen, vårt skotramp mot snön och träden som knakade. Och över allt hängde den eviga stjärnhimlen som ett tungt och värmande täcke, djupblått och perforerat av otaliga små bleka nålstyng vilka var och en var en sol, hisnande tanke av evighet och förlorade proportioner.