fredag 28 november 2014

Mina boplatser VI - Laukkällsgatan 11 L 108

Vi hade tur och fick trerummaren i grannhuset som blev ledig från och med december 1989. Lägenheten låg på andra våningen och vår nya adress blev Laukkällsgatan 11 L 108. Bostaden var på 73 kvadratmeter och kändes otroligt rymlig. Den hade en rejäl hall, två stora sovrum med fönster mot gården, ett avlångt vardagsrum med balkong mot parkeringsplatsen och köpcentret samt ett adekvat kök. Dessutom fanns det ett hellångt badkar i badrummet, inte endast ett sittbadkar som vi haft i tvåan, något som uppskattades stort av en av oss i familjen.
De två fönstren till vänster om trapphuset på andra våningen tillhörde våra sovrum.

Väggarna och taken i lägenheten var rätt medfarna så vi beslöt att lägga nya tapeter i ett par av rummen och måla de värst gulnade taken. Efter detta ansiktslyft kändes bostaden nästan som ny även om golvmattorna var de samma gamla hopplösa gråspräckliga som i tvårummaren. Också skåpdörrarna var de samma fladdriga skivorna men här hade någon tidigare boare på eget bevåg målat dem ljusgrå. Om det innebar ett lyft eller inte är jag inte säker på.

Själva flyttningen var en aning arbetsam för vi valde att inte hyra skåpbil utan bära våra saker över gården. Även om avståndet inte var längre än några tiotal meter visade det sig vara fullt tillräckligt då det gällde att i höstkylan och mörkret bära över tvättmaskin, hyllor, soffa, fåtöljer, sängar, bord och stolar. Allt mindre lösöre packade vi ner i flyttlådor och körde över gården med bilen.
Den mellersta balkongen (på bilden) på andra våningen och fönstret till vänster om den hörde till vår lägenhet.

Vi ville som sagt spara på kostnaderna vid flyttningen och min snilleblixt var att tömma vattensängsmadrassen på egen hand med en slang, i stället för att hyra en pump. Resultatet av denna sparåtgärd var att vi då vi skulle fylla madrassen endast hade en gigantisk knölig vinylsäck som vägrade rätade ut sig i ett hörn av sängbottnen. Alla dämpande lameller låg i en hög och madrassen var oanvändbar. Just då var jag inte den mest populära mannen i grannskapet. Lyckligtvis gick försäkringsbolaget med på att ersätta madrassen och efter att ha legat några nätter obekvämt nerbäddade på golvet fick vi en splitterny och bättre madrass till vattensängen.

Livet var bekvämt i den nya lägenheten. Det fanns luft och rymd, vi hade balkong och ett riktigt kök. Och vår dotter som just börjat stå och gå hade ett rum som väntade henne bara hon blev stor nog att sova för sig själv. Det var också mycket roligare och enklare att bjuda hem gäster då man hade mera utrymme.

Under vår tid i trerummaren tog jag steget fullt ut i 1990-talet för jag övergick från vinylskivor till cd:n. Till en början spelade jag både och men rätt snart hörde jag allt oftare på mina nyinskaffade cd-skivor medan vinylplattorna blev stående i skivhyllan. Där står de fortfarande, alla tusen stycken. Ibland plockar jag ner någon gammal goding från hyllan, oftast en platta jag inte har som cd, och lyssnar genom den med andakt och ett stänk av nostalgi.

Den största händelsen under denna tid var dock att vårt andra barn, en utdragen, lång och stor pojke, föddes på långfredagen 1991. Samtidigt blev vår förstfödda befordrad till stolt storasyster och väntade otåligt på att lillebror skulle växa så att de kunde leka tillsammans. När mamma och son var hemkomna från Heidekens barnbördshus och livet började gå enligt sitt nya mönster var vi lyckligt ovetande om att vi skulle flytta från trerummaren inom ett par månader.

fredag 21 november 2014

Kustö slottsruin

Det är både utmanande och givande att hitta nya utflyktsmål på eller i närheten av hemorten och då man gör det är det belönande på flera plan. Perspektivet på det invanda förskjuts och man får möjlighet att betrakta sin näromgivning med turistens blick. Under åren har jag sysslat mycket med detta. Dels har det resulterat i ett stort antal artiklar och tre hemortsböcker, dels i några inlägg i denna blogg.

En indiansommarlördag i september åkte min hustru och jag från Reso ut mot Pargas. Då vi hade passerat S:t Karins och kommit över bron till Kustö svängde vi på backkrönet in till vänster mot kyrkan, herrgården och slottsruinen.

När vi kört en bit kom vi till en brant kurva i vilken den pittoreska rödmålade träkyrkan ligger uppe på en liten kulle till höger. När vi var på stugan som barn brukade vår pappa göra oss varse om när kyrkan i Kustö ringde in helgen på lördagsaftonen klockan sex. Om vinden blåste lämpligt hörde man kyrkklockornas spröda klang tydligt och klart till oss i Fagerkulla.

Färden gick vidare i det gamla kulturlandskapet och snart närmade vi oss herrgården som är byggd på 1700-talet och som är ett av de äldsta bevarade bostadshusen i Finland. Gården lydde först under biskopsslottet och var senare tjänstebostad för kommendören vid Åbo infanteriregemente.

Efter ytterligare några hundra meter var vi framme vid slottsruinens parkeringsplats. Även denna lördag i september stod det flera bilar på parkeringen, ett konkret bevis på att platsen är ett populärt utflyktsmål. Och varför inte, den ligger ju i närheten av vattnet och här finns både möjlighet att tillreda mat i en utegrill och att fiska från bryggan.

Ruinen efter det katolska biskopsslottet ligger på en kulle på den innersta udden av Kustö, som vetter mot Pikisviken. Slottet hade sin blomstringstid under 1400-talets första år. Det förstördes i en eldsvåda i slutet av 1400-talet men byggdes upp på nytt. I början av 1500-talet började slottets nedgång och 1522 flydde den sista katolska biskopen till Sverige och slottet föll i händerna på danskarna. Gustav Vasas trupper erövrade slottet år 1523 men eftersom ingen hade något intresse för borgen gav Gustav Vasa år 1528 order om att förstöra slottet.

På 1870-talet grävde man fram slottsruinen och sedan dess har man undersökt, reparerat och förstärkt den. Idag är ruinen och murarna så långt renoverade och uppbyggda att man kan skapa sig en bild av hur slottet såg ut en gång i tiden. Man kan röra sig fritt i ruinen och njuta av den fina utsikten och den speciella stämning som råder inom dessa grova stenmurar.


Kustö ruiner har följt mig genom livet. Mitt första minne av platsen går bakåt i tiden till mitten av 1960-talet då mina föräldrar tog oss barn dit på utfärd. Mamma kokade kaffe i termos, blandade Paraati- eller Tropic-saft i ett par flaskor och lade ner bullar och kex i korgen. Sedan åkte vi i vår vita Austin Mini 850 från Trädgårdsgatan i Åbo till slottsruinen på Kustö. Där väntade ett stort äventyr bland stenmurarna. Vi klättrade omkring, sprang och lekte innan vi gjorde slut på innehållet i matkorgen.

När våra egna barn var små körde vi några gånger till slottsruinen. Också vi packade en diger kaffekorg och gav oss ut på utflykt. Såsom alla andra barn före och efter dem lekte även våra ungar i ruinerna, de sprang runt murarna och lät fantasin föra dem dit de önskade. När leken var avslutad satt vi oss på muren, njöt av utsikten över Pikisviken och drack kaffe och saft och åt bulle och kex.

Kustö ruiner är ett fint mål där historien är närvarande och de grova murarna talar till den som vill lyssna.


fredag 14 november 2014

Byväg

Traktorvägen i utkanten slingrar genom skog och fält
mellan hjulspåren rinner en härdig grön sträng
varje steg framåt omvandlas till ett kliv bakåt i tiden
det gulgrönlaserade julikornet bugar för blåsten
ett uppstiget fornhav med inskjutna holmar och skär

En igenvuxen stenfot förtäljer om gångna boplatser
sedan, ett utomhustempel belyst i skiftande gröna toner
asparna lånar sina gråpatinerade stammar som pelarhall
trädkronorna nynnar aftonens ordlösa tusen verser långa vaggvisa
försätter vandraren i ett tidsbefriat drömtillstånd

En gång svallade vattnet brett, högt upp över åkersluttningarna
bergens mjukt rundade stenhjässor reste sig över ytan
båtar tog sig fram längs sunden, mot en okänd framtid
gudar tvingades kapitulera, ersattes av en inhämtad herdereligion
uppmärksamheten riktad mot en ny krävande överhet

Ormvråkens gnäll högt i solglimret återför flanören till nuet
siluetten kretsar, spejar efter ätbart nere bland sädens vågsvall




fredag 7 november 2014

Dansteater ERI: Baletten Julia & Julia

Ibland får man vara med om en holistisk konstupplevelse, en tilldragelse som för tankarna till ett allkonstverk där flera sinnen blir stimulerade på en och samma gång. Då jag besökte Dansteater ERI i Åbo den 30 oktober för att se teaterns 25-årsjubileumsföreställning, baletten Julia & Julia, erfor jag just detta.

Den oförklarliga, något magiska, känsla och stämning som ofta infaller vid en exceptionellt lyckad konstupplevelse vidtog genast från det jag trädde in i teaterns hemtrevliga röd- och vitmålade aula. Medan jag satt och väntade på att föreställningen skulle börja lät jag mig ströva bakåt i teaterns historia genom att se på affischerna som pryder väggarna. Samtidigt märkte jag hur den jäktiga världen utanför kändes allt mera avlägsen, hur pulsen blev långsammare och sinnena mottagliga.

Snart var det dags att förflytta sig in i den intima teatersalongen och som vanligt gick jag längst in och högst upp. Jag slog mig ner i en av de röda fåtöljerna och lät blicken svepa över den förvånansvärt djupa scenen. Salen var inom kort fylld till sista plats, belysningen släcktes och salongen drog andan innan föreställningen började.

I baletten Julia & Julia smälter musik, dans, kläder, dekor och ljus ihop till en helhet där summan växer sig större än de enskilda delarna. Eftersom det är fråga om dansteater är självfallet musiken och dansen viktigast, men det är så gott som omöjligt att rangordna dessa sinsemellan. Såsom alltid när det gäller Dansteater ERI är dansarna otroligt skickliga, koreografin effektfull, gripande och starkt talande. Den fantastiska Plus Ensemble bestående av cello, dragspel, klarinett och violin tolkade den expressiva musiken på ett suveränt sätt.

Baletten är uppdelad i två akter. I den första akten upptäcker Julia och Julia varandra och blir förälskade. Denna uppspelta glädje är kraftfullt skildrad av Tiina Lindfors och Anneke Lönnroth. Akten slutar med att Julia och Julia blir hämtade av sina män och tvungna att återvända till sitt inrutade och förutbestämda liv som hustrur.

I den andra akten flyter det konkreta ut i ett mera abstrakt och symbolmättat skeende. Färgskalan på dräkterna gick i rött och svart i den första akten medan huvudpersonerna i den andra akten är klädda i vitt. De två kvinnorna som inte gjort något fel, endast älskat varandra, blir syndabockar och offer medan galenskapen och infernot i världen eskalerar. Man förföljer och fördömer kärleken medan hatet får flöda fritt och fördomarna frodas.

I takt med att handlingen blir svartare intensifieras danskonsten och blir skärande vacker, stundvis närapå outhärdlig. Fördomarna och hatet går så långt att det som började med att man fördömde och förbjöd kärlek utmynnar i hat så gränslöst som koncentrationsläger och övrigt utstuderat förtryck och förintande.

Denna ofördragsamhet och förföljelse leder till att Julia och Julia först i döden kan älska varandra ostört och i fred. Före det får de endast korta stulna ögonblick tillsammans innan de dras tillbaka in i intoleransens konvention. Baletten är även visuellt mycket stark. Ljuset, djupet i scenen, färgerna och slutligen det nerramlande fängelset åstadkommer stundvis hisnande vackra, stundvis fysiskt obehagliga förnimmelser.

Baletten Julia & Julia är en synnerligen laddad föreställning av en teater som aldrig skyggat för att ta ställning. En av Dansteater ERIs många styrkor ligger i detta engagemang och det är bland annat därför den är min favoritteater i Åbo; man vet att en föreställning av ERI aldrig lämnar en oberörd. Ibland väljer ERI humorn som uttrycksform och ibland en tyngre och mer seriös form men det konstnärliga kompromissar man aldrig med. Man kan inget annat än bejubla den livskraftiga, och alltid lika angelägna och aktuella dansteater som Tiina Lindfors, Lassi Sairela och Eeva Soini grundade år 1989.