fredag 29 mars 2013

Robin Trower LIVE!


Veterangitarristen Robin Trower (f.1945) har under den senaste tiden fått rikligt med ros och beröm för sitt nya album Roots and Branches. Flera bedömare anser att albumet hör till de viktigaste under Trowers mer än 45 år långa karriär.

Min första kontakt med Robin Trower skedde på hösten 1976 då min äldre bror fick albumet Bridge of Sighs i födelsedagspresent av en god vän. Låtar som ”Day of the Eagle”, ”Too Rolling Stoned” och titelspåret väckte min nyfikenhet, men någon frälsning blev det inte fråga om i det här skedet. På radion hade jag hört den stenhårda låten ”I Can´t Stand It” från debutalbumet Twice Removed From Yesterday. Det var vad jag visste om Trower, plus att han hade varit ursprunglig gitarrist i gruppen Procol Harum.

Det som slutligen fick mig att inse Trowers storhet var då jag hörde hans livealbum första gången. Min bror hade lånat skivan av en kompis och när jag hörde den var jag omedelbart såld. Sedan dess har Robin Trower LIVE! varit en i det närmaste oöverträffad powertrio-gitarrskiva för mig; en skiva jag alltid kunnat återkomma till och som alltid skänkt mig den största njutning.

Detta fenomenala album är inspelat i Stockholms vackra blå konserthus den 3 februari 1975 av Sveriges Radio som har gjort ett snyggt och omsorgsfullt arbete med inspelningen. Alla bitar faller på sina rätta platser från de första tonerna av ”Too Rolling Stoned”. Det som händer är att bandet i det närmaste lättar för att under resten av plattan flyga eller sväva fram. Trion är skicklig, samspelt och Trower broderar ut alla tänkbara tomrum och luckor med det mest varierande och smakfulla gitarrspelet.

Efter att ha ryckts in i skivan får man följa med på en underbar resa. Den kanske definitiva höjdpunkten är den sagolikt vackra Jimi Hendrix-tributen ”Daydream” i vilken Trower ömt och kärleksfullt smeker fram toner för att hedra och ära sin mästare. Då man till detta lägger James Dewars träffsäkra basspel och mustiga sång och Bill Lordans suveräna trumspel blir man bjuden på en av rockhistoriens finaste ballader.

Bandet lägger i en högre växel i ”Rock Me Baby” och ”Little Love”. Därefter varvar man ner i den tunga, majestätiska ”I Can´t Wait Much Longer” som följs av den pigga ”Alethea” i vilken Bill Lordan demonstrerar hur ett trumsolo kan byggas upp och genomföras av en stilmedveten mästare; svängigt, kort och koncist utan att förlora kontakten till låtens grundrytm och tappa bort sig.
 
Plattan avslutas med ”Little Bit of Sympathy” som knyter ihop paketet. Plattan visar ett band på höjden av sin karriär, fullt av liv och stilkänsla. Allt detta gör Robin Trower LIVE! till ett av tidens starkaste gitarralbum, ett ymnighetshorn för alla vänner av finesser och finlir.

Otaliga är de gånger jag, sedan jag köpte skivan på sommaren 1977, lagt på plattan och hänförts av denna enastående trio. Ibland sker det något med ett konstnärligt alster som gör att det växer och blir (något klichémässigt uttryckt) större än delarnas summa och Robin Trower LIVE! är ett utomordentligt exempel på detta fenomen. Slutresultatet är magiskt, inspirationen och spelglädjen är så nära konkret kännbar som en dylik högst abstrakt sak överhuvudtaget kan vara. Därför kan den som vill lyssna på en av de stora arvtagarna till Jimi Hendrix i allra bästa form lugnt lägga på Robin Trower LIVE! och låta sig förföras av detta mästerverk.

Nedan länkar till ett par låtar med Robin Trower:

Too Rolling Stoned
http://www.youtube.com/watch?v=sMySsuBVVRI&feature=share&list=PL9FCD8B46FF332B5D

Daydream
http://youtu.be/a3DsErlBPdY
 
Alethea
http://youtu.be/owtMj0g8tys

fredag 22 mars 2013

Byggnader av Erik Bryggman


Även om arkitekt Erik Bryggman (1891-1955) i första hand kan anses vara en Åboarkitekt har han planerat ett stort antal intressanta byggnader runt om i Finland. Några av dessa är begravningskapell som jag presenterade i ett inlägg daterat januari 2012.

I denna bildkavalkad lägger jag fram ett antal byggnader av vilka den äldsta kommit till på 1920-talet och de nyaste i mitten av 1950-talet. Geografiskt sett ligger byggnaderna över ett rätt vidsträckt område i de södra delarna av Finland och på Åland.

Det blå skyddskårshuset i Salo, utfört i 1923-tidstypisk nyklassisk stil.

Bio Savoy i Mariehamn från 1939-40 är ett exempel från Bryggmans funktionalistiska era.

Övernäs skola i Mariehamn är fint och harmoniskt genomförd i gult tegel och ett prov på den efterkrigsstil som även kallas nyrealism eller rationell romantik.

En del av det i början av 1950-talet byggda Västra Nylands kretssjukhus i Ekenäs (nu Raseborg).

I slutet av 1930-talet planerade Erik Bryggman Länsi-Suomen Voima Oy:s kraftverk i Harjavalta.

Bostadskvarteret Amurinlinna i centrum av Tammerfors är en av Bryggmans finaste helheter med vackert målade väl proportionerliga hus. Dessa tjänstebostäder för Oy Finlayson-Forssa Ab kom till i början av 1950-talet och i kvarteret ingick även barnkrubba, bastu, tvättbyggnad och daghem. Det sista som byggdes var det fjorton våningar höga tornhuset vilket är ett intressant prov på den modernare arkitekturstil som Bryggman övergick till under sina sista levnadsår. Kulturhistoriskt är miljön betydande för det var här den berömde författaren Väinö Linna bodde och satt och skrev ner sina stora verk för hand efter avslutad arbetsdag på Finlayson.

Från 1950-talets första år är även den ståtliga vattenborgen i Riihimäki med utsiktskafé högst upp.

En av den funktionalistiska stilens viktigaste och vackraste byggnader i Finland är idrottsinstitutet i Vierumäki.

I brytningen mellan 1940-tal och 1950-tal planerade Bryggman kretssjukhuset i Mänttä.

Avslutningsvis ett ordinärt bostadshus i Jyväskylä från 1940-talet.

fredag 15 mars 2013

Grå hägerskymning


Kylig fuktdrypande juninatt
skrudad i gröngrå toner
tunga lågthängande skyar
krymper avståndet mellan
vattenyta och himmel, vilka
möts i ett tyngre famntag än den
flyktiga dimrök som så ofta
böljande svävar i sin retliga dans
knappt nuddande vid ytans krusningar

Bemödar sig någon att vistas ute
en dylik sval och våt afton
Hon sitter på den grova trappan
iklädd den varmaste ylletröjan
han bredvid henne, stilla
väntan på något håller dem kvar
trollbundna av det rådande
lystrande till landsvägen, som
perforerar stillheten

Gottgörelsen, belöningen
utifrån fjärden på låg höjd
på breda vingar lösgör sig
en dunkel blågrå flygare
närmar sig utan att ha sett de två
landar i sandlagunen
står i strandskvalpet
pickar med den grova näbben
i slammet innan den ger sig av


fredag 8 mars 2013

The Beatles: Abbey Road


Den första Beatlesplattan som landade i vårt hem råkade vara Abbey Road. Min fyra år äldre bror bytte skivan till sig av en klasskamrat som fått den i julklapp av sina föräldrar. Jag minns tydligt hur orden God Jul Kenneth stod inristade i det övre hörnet av konvolutet, i det glansiga trycket, efter det som stått på paketkortet.

På sommaren 1972 började vi även lyssna på skivor ute på sommarstugan. Vi höll till i vår farfars hus där vi uppe på vinden hade en gammal Braun skivspelare kopplad till en transistorradio. Hit släpade vi vår växande skivsamling och en platta som jag minns att jag hade fastnat för på grund av den häftiga livebilden på konvolutet var Gimme Shelter med The Rolling Stones, en Decca-utgåva med en samling studioversioner av kända låtar på sida ett och liveversioner av tidigt material på sida två. Den skivan gjorde mig till Rolling Stones fan och jag lyssnade mest på låtarna ”Jumpin´ Jack Flash”, ”Honky Tonk Women” och ”Gimme Shelter”.

Då vi satt uppe på vinden och diggade musik lyssnade vi självfallet igenom allt vi hade, även Abbey Road nu och då. Sida ett med avgränsade distinkta låtar kom vi snabbt in i och fastnade omedelbart för George Harrisons smäktande vackra kärleksballad ”Something”, som jag alltsedan dess ansett vara en av Beatles finaste låtar. John Lennons öppningsspår ”Come Together” tyckte vi var litet småroligt, men ingen höjdare; den har vuxit i dimension långt senare. Paul McCartneys rutinprestationer ”Maxwell´s Silver Hammer” och ”Oh! Darling” sjönk, som McCartneys låtar brukar, snabbt in och den av Ringo Starr sjungna ”Octopus´s Garden” tog vi som en plojgrej medan vi ofta hoppade över ”I Want You” som avslutar sida ett eftersom vi inte riktigt orkade fördjupa oss i den.

Under dessa fyra decennier har Abbey Road utvecklats till en trogen och pålitligt kamrat och är i dag den överlägset viktigaste Beatlesplattan för mig. Jag kan lyssna på den vid alla tider på året eller dygnet och i vilken sinnesstämning som helst. Är jag ledsen ger den mig styrka och tröst, är jag glad gör den mig euforisk, Abbey Road är alltid rätt. Och det exceptionella med plattan är den hisnande B-sidan, inledd av ett annat av Harrisons största mästerverk, den minimalistiska ”Here Comes the Sun”, som för oss nordbor sammanfattar betydelsen av ljusets och solens återkomst efter en lång vinter i mörker. Oslagbart vacker i sin enkelhet och genial i framförandet.

Sviten som följer är ett prov på hur ett band som är i spillror, där knappast medlemmarna kan kommunicera verbalt med varandra, fortfarande av små fragment och smulor åstadkommer en av rockvärldens mest imponerande helheter. I studion, med hjälp av musikens språk återfår de glädjen att göra låtar tillsammans med smärtsamt vacker stämsång, obeskrivligt fina melodislingor och ett fast grepp som visar hur gediget kunnandet hade blivit inom detta band.

Beatles summerar på B-sidan ihop sin karriär, sammanfattar allt det som gjort bandet unikt, men i kraft av sin konstnärliga styrka tillför de ännu några nya element som lyfter detta album till en rent hänförande och extatisk höjd. Lyssna hur det börjar trevande i ”Because”, stiger något i ”You Never Give Me Your Money”, dåsar till i ”Sun King” för att få ny kraft i ”Mean Mr Mustard” och ”Polythene Pam”. Därefter följer i skivans ståtligaste övergång som ger lyssnaren gåshud och får en att kippa efter andan då ”She Came In Through the Bathroom Window” börjar så övertygande som endast en Beatleslåt kan. Det är bara att sätta sig bekvämt och luta tillbaka i stolen. Bandet varvar ner med den gråtvackra ”Golden Slumbers” för att än en gång höja tempot och intensiteten i ”Carry That Weight” och avsluta denna enastående skiva i ”The End”. Därmed har The Beatles sagt sitt. Abbey Road fungerar alltid och lämnar aldrig lyssnaren oberörd.

fredag 1 mars 2013

Damen i glasskiosken


I stormaktens kulisser där blodbadet ägde rum
bredvid börshuset med torgbrunnen bak ryggen
på den lätt sluttande stenlagda markytan
stod en anspråkslös glasskiosk, en svalkande oas
ett par bord med stolar, på spaljén murgröna

Han bad om en kopp gott kaffe
den mogna skönheten i bländvit skjortblus
med djupbrunt hår och varm solbrynt hy
lovade både med sin kakaoblick
och sitt uttalade ord honom detta

Öppet leende böjde hon sig fram mot luckan
räckte behagligt graciöst över muggen
den konstfulla rörelsen lättade hjärtsmycket från halshuden
anande vägen ner i skuggan längs kvinnoklyftan
han stod mållös inför denna konstart
 
Med sin mugg i lätt darrande hand slog han sig ner
lyssnade till skratt och stoj, log i försommarsolen
lycklig över att damen i glasskiosken hållit sitt löfte
det lena brunsvarta kaffet bragte hans kropp och själ i
ett befinnande av behaglig obesvarad längtan