Husmusikbildbok: oktober 2014

fredag 31 oktober 2014

Finn Sjöberg

En svensk gitarrist vars musik jag återkommit till med jämna mellanrum under de gångna 35 åren är Finn Sjöberg (f. 1951). Hans, ofta folkmusikinfluerade, låtar och spelstil har alltid tilltalat mig. Det finns något rofyllt och typiskt nordiskt över hans musik, något som leder tankarna till den nära kontakt med naturen som är så kännetecknande för oss nordbor. I sina finaste stunder skapar Sjöberg tonpoesi och hans musik är fylld av genuin glädje som smittar av sig till lyssnaren.

Första gången jag noterade namnet Finn Sjöberg var då jag läste att han hade spelat med ABBA under deras turné år 1977. Följande gång han dök upp var på Ruisrock 1978 då han ingick i Harpos turnéband. Jag minns att jag inte var särskilt begeistrad av Harpos musik men jag lade märke till gitarristen som stod längst ut på scenkanten, mot vattenbrynet, i sin röd- och vitrandiga t-shirt.

Därefter föll Sjöberg i glömska för ett tag. Mest berodde det här på att han hade gjort relativt få skivinspelningar och här i Finland inte var ett fullt lika känt namn som till exempel Janne Schaffer vars skivor fanns i affärerna i Åbo. Långt senare fick jag veta att han var med i ett svenskt proggband som hette Kvartetten som sprängde och som år 1973 gav ut det starka albumet Kattvals. Skivan finns tillgänglig som vinyl och innehåller några godbitar, till exempel den fenomenala ”Gånglåt från Valhallavägen”.

I slutet av juni 1979 var jag på rundresa i Dalarna och då besökte jag även Borlänge. Jag gick in på vad jag vill minnas var varuhuset Domus och bläddrade rutinmässigt igenom plattorna på deras skivavdelning. Av en slump fastnade min blick på en lp med en bild av en sliten Volkswagen på konvolutet. Den enda texten fanns uppe i vänstra hörnet där det med gula bokstäver stod Finn. Därmed var min nyfikenhet väckt. Omslagets baksida berättade det jag ville veta; jag hade ramlat över Finn Sjöbergs soloskiva från år 1978.

Alltsedan jag lyssnade på lp:n för första gången har den tillhört mina favoriter. Sida 1 inleds med den korta ”Första valsen” och följs av den underbart jazziga och med fina slaginstrument kryddade ”Draklåten” som innehåller ett av Sjöbergs många suveräna solon. Därefter den funkiga ”Mr. Martell” och den härligt svängande ”Lelleby Boogie” i vilken hela bandet kör på för full kraft med vad som låter som ett brett leende över hela ansiktet. Och åter en gång ett hisnande och väl upplagt gitarrsolo. Sidan avslutas med den dämpade ”Sista valsen”.

Efter att ha kommit så långt väntar en ännu större belöning då man vänder skivan och börjar lyssna på sida 2. Öppningsspåret ”Gånglåt från Barrstigen” är melodisk, positiv och upplyftande, som en härlig skogspromenad när den är som bäst. Plus att bandet spelar med en påtaglig intensitet och ett djup som känns långt in mot ryggmärgen.

Den obestridliga höjdpunkten är ”Höst” som följer efter det. Av alla tusentals låtar jag hört under årtiondens lopp finns det få som kan mäta sig med detta mästerstycke. Då jag i inledningen talade om tonpoesi var det ”Höst” jag hade i tankarna. Här för Sjöberg vidare den djupt rotade svenska traditionen att hämta inspiration från naturen och slutresultatet är smäktande vackert, balanserat och perfekt avvägt och arrangerat. Finn Sjöberg & co levererar här något magiskt, ett ögonblick som är vackrare än livet själv. Sjöbergs storhet som musiker betonas ytterligare av att han låter Ulf Anderssons sopransaxofon dominera i låten medan han själv håller sig mera i bakgrunden. Skulle Santana vara från Norden skulle de under sina bästa stunder kunna uppnå något i klass med ”Höst”. Fullkomligt hänförande. Man önskar att låten aldrig skulle vara slut.

Den spännande ”I Fatimas hand” avslutar denna starka och väl uppbyggda helhet där Finn Sjöberg visar sin begåvning från flera infallsvinklar. Albumet utvecklas till något av ett musikaliskt kalejdoskop där var och en finner något som faller dem i smaken.

(Skivan är tyvärr inte tillgänglig som cd men den finns till exempel på Spotify och jag kan varmt rekommendera att man lägger den till sin spellista. Nedan tre smakprov jag fann på youtube.)

Lelleby boogie

http://youtu.be/ROV6iOUSI4Q

Gånglåt från Barrstigen

http://youtu.be/5BV0H8kGlc8

Höst

http://youtu.be/iw1fJCjrRp

fredag 24 oktober 2014

Ett fördröjt avsked

Allt fick sin början efter att jag hade besökt Boden den 29 juli 2000 för att delta i festligheterna i samband med 100-årsminnet av författaren och nobelpristagaren Eyvind Johnsons födelse. Jag skrev ner mina intryck av resan, avtäckningen av minnesmärket i centrum, festen vid bagarstugan i Björkelund och besöket till Hedberget. Sedan försökte jag bjuda ut texten till Norrbottensakademien och dess dåvarande sekreterare rekommenderade mig att sända den till författaren Folke Isaksson (1927-2013) i Vaxholm, för han var både norrbottning och Eyvind Johnson-kännare.

Folke Isaksson var vänlig nog att besvara mitt brev och uppmuntra mig vidare i mitt skrivande. Jag tackade honom för brevsvar och fick snart, till min stora glädje, ett nytt brev från Vaxholm och i december sände han mig ett signerat exemplar av diktsamlingen Eldflugorna (1998). Detta utvecklades till en korrespondens som hölls i gång under mer än åtta år, fram till dess att Folke inte längre orkade skriva. I brevväxlingen samtalade vi mycket om läsning och litteratur, men även om livet i allmänhet.

En oförglömlig erfarenhet var att få ta del av Folkes skapandeprocess då han skrev det som kom att bli hans sista bok, prosadiktsamlingen Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus (2005). Jag hade vid ett par tillfällen berömt hans två tidigare samlingar med prosadikter Skiftningar i en väv (1985) och Ombord på Skymningsexpressen (1988) och Folke hade lagt detta bakom örat och börjat skriva nya prosadikter.

År 2003 gav han ut ett av sina viktigaste och mest betydande verk, Stenmästaren, en av de finaste diktsamlingarna utgiven på svenska. Stenmästaren är den åldrande konstnärens mogna kraftprov, en hisnande vacker bok.

En annan självskriven höjdpunkt i vår relation var då vi vågade ta steget från brevvänner till ett möte i det verkliga livet. Folke och hans hustru Marianne tog emot mig i sitt vackra hem i Vaxholm under ett par varna dagar i maj 2003. Då fick jag besöka hans arbetsrum, sitta på verandan med en kopp kaffe eller ett litet glas whiskey och fråga om den ena eller den andra författaren. Folke Isaksson var ju en av de sista som hade mött flera av mina stora litterära idoler vilka hade inlett sin författarkarriär på 1930- och 1940-talet.

Besöket fördjupade vår vänskap ytterligare och redan följande år kunde jag avlägga en andra visit hos Isakssons i Vaxholm. Vi fortsatte samtalet där vi hade slutat året innan. I oktober 2006 gjorde jag ett tredje besök i Vaxholm. Då lade jag för första gången märke till att Folke hade blivit äldre och en aning långsammare i steget. Han var tröttare och stundvis litet modstulen, men i grunden samma varma Folke.

Efter detta fortsatte vi vårt brevutbyte som förut, men någon gång 2008 blev det glesare mellan breven och jag tyckte mig ana en tilltagande uppgivenhet och frustration. Folke visste kanske att tiden höll på att rinna ur glaset, han fick allt svårare att skriva men han kämpade tappert och länge emot sjukdomens framfart. Han var mitt i ett stort projekt, något av en självbiografi, som byggde på hans möten med ett stort antal personer, främst författare. Han skickade mig nya utkast och blad för läsning och kommentarer och önskade in i det sista att han skulle orka slutföra detta arbete. Så blev det dock inte.

På våren 2009 fick jag det sista brevet från Folke. Då ondgjorde han sig över sin försämrade hälsa men ville trots allt slåss vidare och se framåt. Därefter tystnad tills jag på hösten 2011 skrev ett brev till honom vilket hans hustru Marianne besvarade. Då hade han blivit sämre och kunde inte längre bo i det gula huset utan i ett boende.

I slutet av maj 2013 släppte han taget. Före det hade han fått fira en fin och festlig 85-årsdag i oktober 2012.

För några veckor sedan skrev jag ett brev till Folkes änka Marianne för att fråga var han ligger begraven och om det finns en sten att besöka. Min plan var att avlägga ett besök i Vaxholm för att avsluta denna givande och varma vänskap. Marianne svarade omgående och bad mig besöka henne i Vaxholm.

Efter en fantastisk lunch bestående av laxsoppa, ett utsökt franskt vittvin och Gotlandspannkaka med sylt tog vi bussen till begravningsplatsen i Vaxholm. Det småregnade och var en aning höstruskigt, som det brukar i oktober. Vi promenerade fram till den vackra gravstenen. Jag lade ner min solfärgade gerbera på Folkes grav och kände saknad och vemod men även tillfredsställelse över att äntligen få säga hej då till min goda, goda vän.

Då jag åter var hemma stod jag en kväll invid bokhyllan och bläddrade i Folke Isakssons verk. Jag läste de många, långa och personliga dedikationerna, kände rikedom och tacksamhet samtidigt som jag insåg hur mycket jag saknar honom.

fredag 17 oktober 2014

Mina boplatser V: Laukkällsgatan 11 I 83

Min goda vän Lasse har en mycket hjälpsam mor som arbetade på bank i flera decennier. Hon hade goda kontakter till dem som hade hand om uthyrningen av lägenheter i förorten Ilpois. Min flickvän och jag hade bestämt oss för att flytta ihop och var i behov av hjälp med skaffandet av bostad. Då trädde Lasses mor fram och löste vårt problem inom loppet av några dagar.

I juli 1984 flyttade vi in i en tvårummare med kokvrå som låg på första våningen i ett trevåningshus på Laukkällsgatan 11 I, bredvid skolan och biblioteket i Ilpois. Bostaden var på 47,5 kvadratmeter och bestod av två rejäla rum, sovrummet till vänster om tamburen och vardagsrummet till höger. Rakt fram låg toaletten och bakom den, med tillträde från vardagsrummet, fanns kokvrån som var så pass stor att man fick in ett litet matbord. Lägenhetens samtliga rum vette i samma riktning eftersom den låg mellan två bostäder vilka gick genom huset. Den enda nackdelen var att den saknade balkong.

Huset var byggt vid samma tid som min andra boplats på Joachimgatan så det var som att återse en gammal vän. Golvmattan var den samma spräckliga grådaskiga, skåpdörrarna de samma fladdriga skivorna i blå och grå nyanser med runda svarta beslag av plast.

Vi hade ett par trevliga år i Ilpois även om tiden fortfarande för min del innebar ett sökande efter en plats i tillvaron. Jag bytte studieplats efter att ha avbrutit mina studier i statsvetenskap vid Åbo Akademi och började vid Handelsläroverket i Åbo. Där stannade jag i ett år, men då jag lämnade alltför mycket ogjort beslöt jag att sluta och fly i stället för att ta upp kampen och fortsätta. Därefter sökte jag in till en vårdutbildning och den slutförde jag. Som nyexaminerad barnskötare började jag arbeta på en anstalt för utvecklingshämmade. Sedan förde livet oss åt skilda håll. Hon flyttade ut och jag stannade kvar.

När hösten övergick i vinter och 1987 blev 1988 flyttade min kommande hustru in i tvårummaren på Laukkällsgatan. Med sig hade hon en underbart livfull stor svart hund av blandras som tillförde ett nytt element i min tillvaro. I mitt barndomshem hade vi aldrig husdjur så jag stod inför en helt ny situation.

Hennes inflyttning innebar att lägenheten blev ett hem igen efter att ha varit en rätt beklämmande, sparsamt möblerad, ungkarlslya i några månader. Madrassen på golvet i sovrummet ersattes av det senaste i sängväg, en vattensäng och hennes möbler och pysslande hand återupprättade hemtrevnaden.

Hon och jag arbetade båda på anstalten för utvecklingshämmade. Vi hade träffats på arbetet, pratat och pratat under hösten och blivit allt närmare vänner tills vi i december insåg att vi ville tillbringa vår tid tillsammans.

Vi bodde i tvårummaren fram till senhösten 1989 och denna tid kom att föra med sig många stora förändringar och lyckliga händelser. Vi gifte oss på hösten 1988, vi fick vårt första barn, en dotter, i april 1989 och på hösten 1989 inledde min fru sina studier vid Åbo universitet.

När vår dotter var drygt ett halvår gammal tyckte vi att lägenheten började kännas trång. Då vi dessutom planerade att skaffa flera barn i något skede beslöt vi att höra oss för om en större bostad, gärna i samma grannskap för vi trivdes bra i skuggan av den gamla avstjälpningsplatsen. Efter ett tag fick vi veta att en trerummare i samma gård skulle bli ledig. Vi anmälde vårt intresse och hoppades att vi skulle få lägenheten.

fredag 10 oktober 2014

Haunisten allas i Reso

Ibland har man en givande naturupplevelse eller ett vackert promenadstråk på närmare håll än man tror. Det fick vi uppleva en söndagseftermiddag i slutet av september. Allt som fordrades var litet nyfikenhet och att vi satte oss i bilen och körde ett par kilometer från vårt hem i Reso.

Invid gränsen mot Åbo och i närheten av flygfältet finns den 38 hektar stora konstgjorda sjön, Haunisten allas. Sjön byggdes år 1973 och fungerade som Reso stads vattenreservoar fram till år 2012. Bassängen har en strandlinje på cirka 3,5 kilometer och runt den går en stig längs vilken det är givande att gå och upptäcka vilken fin friluftsled som ligger framför fötterna på en i hemstaden.

Nedan sju bilder från vår promenad som får illustrera hur vacker och stämningsfull hösten kan vara då den visar sig från sin fagraste sida. Vidare är bilderna ett konkret bevis på att man inte alltid behöver färdas långt för att finna vila för sinnena.