fredag 25 april 2014

Mina boplatser II - Joachimgatan

Platsen söder om centrum som mina föräldrar fastnade för var förorten Ilpois. Ett tidstypiskt bostadsområde som hade vuxit fram från och med slutet av 1960-talet. På den här tiden var det vanligt att en arkitektbyrå fick i uppdrag att rita samtliga hus i en förort och Ilpois kom att bli ett dylikt omfattande planeringsuppdrag för Arkitektbyrå Veijo Kahra.

Längst in på Joachimgatan 9A låg ett nybyggt åttavåningshus i vilket det fanns ett par osålda lägenheter. En av dem låg på andra våningen och den ville mina föräldrar ha.
Huset på Joachimgatan.

Efter ett tag lyckades de få vår bostad på Trädgårdsgatan såld och i början av oktober 1972, några dagar innan jag fyllde 11, hade vi kommit så långt att Victor Eks bruna flyttbil körde våra saker till den nya adressen. Flyttningen föregicks av en omfattande genomgång av familjens saker vid vilken min mor slängde massor, även sådant som jag ansåg vara dyrgripar, exempelvis min samling adressdokument jag tagit från godsvagnar i hamnen.
Entrén till trapphuset.

Jag kommer tydligt ihåg hur lyxigt det kändes att flytta in i en splitterny bostad. Allt doftade oanvänt, allt var fräscht och modernt och allt såg annorlunda ut än på Trädgårdsgatan. Golven var inte täckta med brun korkmatta utan med en gråspräcklig plastmatta, skåpdörrarna var inte i helträ utan lätta och rangliga spånskivor målade i blå och grå nyanser med runda plasthandtag och så hade vi både badrum och toalett.

Lägenheten var på fyra rum och kök och drygt 80 kvadratmeter stor. Från trappuppgången kom man in i en rymlig tambur från vilken man till vänster hade ett sovrum som låg avskilt på ett spännande sätt. Detta rum knep min äldre bror. På höger hand låg badrummet och bredvid det toaletten och rakt fram det rymliga köket. Bredvid köket fanns ett sovrum vilket jag kom att dela med min yngre syster. Rummet delades med hyllor så att vi fick varsitt litet krypin. Till vänster från tamburen öppnade sig det avlånga vardagsrummet och från det kom man till mina föräldrars sovrum. Ut på den rymliga balkongen som vette mot skogen och berget intill gick man från vardagsrummet.
De tre fönstren närmast på andra våningen tillhörde vår lägenhet. 

Jag trivdes mycket bra i Ilpois. De tre år vi bodde här sammanföll med min växt och utveckling från barn till ungdom. Under den första tiden lekte jag ännu ibland ute på gården medan jag under den sista tiden började intressera mig för annat, bland annat en flicka i grannhuset och en söt tjej som jag då och då såg på bussen. En helt ny sak för mig var att det bodde några skolkamrater i Ilpois så det fanns sällskap på nära håll.

En speciell och rolig händelse var de gatuhockeymatcher som vintertid gick av stapeln i slutändan av Joachimgatan. Ett stort gäng samlades och spelade till långt in på kvällen i gatubelysningens kvicksilverfärgade sken.
Balkongen till vänster på andra våningen var vår. Fönstret bredvid tillhörde min brors rum.

I det centralt belägna affärscentret fanns två livsmedelsaffärer, en K-affär, K-valinta Tuomi, och ett mera spännande och proletärt E-andelslag. Mina föräldrar handlade i K-affären och min far var mycket imponerad över affärens köttdisk som inför veckosluten bågnade under stora högar av goda biffar. Det var något magiskt över K-affären för man sålde till och med lp-skivor och jag minns att min bror köpte Black Sabbath: vol 4 och Uriah Heep: The Magician´s Birthday här.

Själv gick jag ibland till E-affären för det doftade annorlunda där och sortimentet var ett helt annat än i K-affären. På den tiden saluförde de olika butikskedjorna olika produkter och andelslagen hade omfattande egen produktion, bland annat hade E-kedjan landets godaste knäckebröd.
Huset sett från parkeringsplatsen och Joachimgatan 9B.

Utöver mataffärerna fanns det även en välförsedd R-kiosk i köpcentret. Vidare hade områdets finansiär Sparbanken i Åbo en stor filial i Ilpois och postens kontor Åbo 74 låg här. Av mera andlig natur var församlingshemmet och av social betydelse daghemmet. Längre fram byggdes det också en lågstadieskola i förorten.

Min bror startade sina första band i sitt rum men utöver det började han tillbringa allt mera tid i centrum om kvällarna. Detta exempel följde även jag. Kanske det var impulsen till att mina föräldrar, lika plötsligt som de beslutat att flytta utanför staden, började söka sig in mot staden igen. Under hösten 1975 åkte de runt på lägenhetsvisningar och när året led mot sitt slut hade de sålt fyrarummaren på Joachimgatan och köpt en femrummare i den del av Åbo som går under namnet III stadsdelen.

fredag 18 april 2014

Utländska flyg som besökt Åbo

Såhär i påsktider, då allehanda varelser flyger runt (på sina kvastar) i luftrummet, tycker jag att det kunde vara lämpligt med ytterligare en bildkavalkad av flygmaskiner. Den här gången är det fråga om icke-nordiska utländska flyg som besökt Åbo vid olika tillfällen.
CAF 13703 Boeing 707-347C

CS-TML Convair CV 440

D-ABNR Boeing 757-230

D-ACLO Canadair Regional Jet 100LR

ES-LLC Let L-410 UVP-E

ZE 701 British Aerospace 146-100 Statesman

G-BBDK Vickers 808C Freightmaster

G-CEXA Fokker F27 Srs 500

MM62013 McDonnell Douglas DC-9-32

N33GG Dassault Mystere Falcon 900

CB-02 Boeing 727-29C

TC-AFK Boeing 737-4Y0

9G-MKC Douglas DC-8-55-CF

fredag 11 april 2014

Gigantens återkomst - Jack Bruce: Silver Rails

Efter en paus på flera år gav musikern Jack Bruce (f.1943) ut ett nytt studioalbum i mars 2014. Denna pigga 70-åring har själv dragit paralleller mellan det nya albumet Silver Rails och hans första soloalbum Songs for a Tailor som utkom 1969. Då blickade han framåt i sin karriär, även om han vid tidpunkten redan var en erfaren veteran med stora framgångar bakom sig, medan han nu som mogen artist kan blicka i bägge riktningar.

För en stor publik är Bruce bäst känd som bärande låtskrivare, basist och huvudvokalist i supergruppen Cream som han grundade tillsammans med gitarristen Eric Clapton och trummisen Ginger Baker. Cream gav under åren 1966-69 ut fyra album av vilka åtminstone Disraeli Gears (1967) och dubbelalbumet Wheels of Fire (1968) är obestridliga klassiker.

Det fina och exceptionella med Jack Bruce är att han alltid gjort musik på sina egna villkor. Han har gett ut en skiva när han har ett konstnärligt ställningstagande att lägga fram. Tidiga mästerverk är det nämnda debutalbumet, uppföljaren Harmony Row (1971) och Out of the Storm (1974) som kom till efter att supergruppen West, Bruce & Laing hade splittrats. En intressant svit utgör också de tre album som Bruce spelade in tillsammans med gitarristen Robin Trower, av vilka det senaste Seven Moons (2008) är mycket fint.

Det nya albumet Silver Rails är åter ett bevis på hur begåvad Bruce är som musiker. Låtarna är mångsidiga, omsorgsfullt och genomtänkt komponerade och mästerligt inspelade i den berömda Abbey Road studion i London. Utöver den fenomenala kompgruppen medverkar flera gästande artister på skivan; gitarrister som Phil Manzanera, Bernie Marsden, Uli Jon Roth och Robin Trower och trummisen Cindy Blackman Santana som med sitt jazziga och tighta spel tillför massor. Det som slår en är hur full av liv och kraft Bruce är, han är fortfarande en närapå oslagbar basist och innehavare av en av rockvärldens bästa röster.

Redan efter de första takterna gick det kalla kårar genom kroppen på mig. Det underbart svajande öppningsspåret ”Candlelight” leder vänligt in lyssnaren en fantastisk värld, följd av den spännande, stämningsladdade, något hotfulla men ändå trygga ”Reach For the Night”. Därefter bjuder bandet på en lättillgänglig svängig rocklåt, ”Fields of Forever”, som är glad, positiv och fylld av spelglädje.

”Hidden Cities” är en stark, dystopisk posturban låt, ett exempel på att Jack Bruce aldrig väljer den enkla vägen. Efter det lägger han fram den otroligt vackra och melodiska ”Don´t Look Now”, en blivande klassiker, sedan är det dags att presentera ”Rusty Lady”, en ilsken Creaminfluerad låt som handlar om Margaret Thatcher.

Den låt som jag kanske gillar allra bäst är den smäktande vackra ”Industrial Child” i vilken Bruce går tillbaka till sin barndom i Glasgow. I den ackompanjeras Bruce fantastiska sångprestation endast av piano och akustisk gitarr. Därefter följer skivans häftigaste låt, ”Drone” på vilken hans bas och sång endast får sällskap av ett stenhårt trumkomp och illavarslande Stuka-bombplanseffekter. Inte illa av en musiker av hans årgång att komma upp med en dylik låt.

Den fullkomligt suveräna helheten knyts ihop med en återkomst till en fyra decennier gammal och bekant låt, ”Keep it Down” från Out of the Storm som här spelas något lättare och luftigare än originalet. Det avslutande spåret är ”No Surrender!”, en tung rocklåt som genast väcker hungern efter mer och lämnar en dörr öppen mot framtiden. Jack Bruce har åstadkommit ett övertygande och majestätiskt album och man kan innerligt önska och hoppas att han har ivern och orken att spela in mera nytt material.

fredag 4 april 2014

Fängslande biografi över Lena Nyman

Jag hade inga större förväntningar, endast min medfödda nyfikenhet, då jag påbörjade läsningen av journalisten och producenten Annika Perssons biografi Jag vill ju vara fri. En bok om Lena Nyman (2013). Det berodde säkert på att jag inte kände till så mycket om Lena Nyman sedan tidigare. Jag hade sett henne i filmerna Jag är nyfiken – en film i gult (1967) och Ronja Rövardotter (1984) och visste att hon var känd och omtyckt i sitt hemland.

Nyfikenheten svängde emellertid redan efter några sidor över i förväntan, huvudpersonen var högintressant, texten och greppet verkade lovande och materialet såg ut att kunna växa till en givande helhet. Denna effekt uppnår Persson för att hon från första början vet precis vad hon vill ha sagt med sin bok. Enkelt uttryckt, men absolut inte alltid lika enkelt förverkligat, vill hon ge en så sanningsenlig och mångfasetterad bild av skådespelaren Lena Nyman som möjligt. Vidare är hon inte ute efter att själv föra ordet hela tiden, utan brukar så långt som möjligt Nymans egna dokumenterat uttalade ord och efterlämnade texter.

Tack vare detta genomtänkta utgångsläge är biografin fascinerande från de första raderna. Det blir omedelbart klart att Lena Nyman (1944-2011) var en exceptionellt begåvad skådespelare och stor artist, men man får också lära känna en ytterst komplicerad individ som hade stora svårigheter att slutligt finna sin plats i tillvaron.

Nymans karriär följer uppbyggnaden av vilken klassisk tragedi som helst. Till en början hade hon visserligen svårigheter med ett kraftigt motstånd från moraliserande kretsar och ett antal nedgörande recensioner, främst beträffande filmerna 491 (1964) och Jag är nyfiken – en film i gult. När detta var glömt förvandlades den unga begåvade skådespelerskan till en allmänt accepterad, hastigt stigande och allt klarare lysande stjärna; alla ville se henne, alla ville ha en bit av Lena Nyman. Tack vare Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken – en film i gult (1967) som spelade in tiotals miljoner dollar i USA blev hon till och med internationellt känd.

Så plötsligt når hon en punkt då hon inte kan bli mera känd eller mera bejublad. Hon försöker befästa sin position och hålla sig på toppen och lyckas till en början med detta men efter ett tag börjar missbruket av läkemedel och sprit växa henne över huvudet. Denna vändpunkt innebär början på en långsam undergång, Lena Nyman är under många långa år på väg mot en oundviklig katastrof.

Det blir mer och mer gripande att läsa boken ju längre den lider. Man börjar känna allt starkare sympati, närapå ömhet, för Nyman, man börjar sakna det unga belästa geniet som glänste i sina roller, som klarade av situation som situation, som alltid hade svar på tal och minst en man som var förälskad i henne. Man vill ha henne tillbaka, man läser vidare i deckarspänning och hoppas att allt ska bli bra igen, att Lena Nyman skall hitta hem till slut och bli lycklig.

Rent smärtsamt, men samtidigt heroiskt, är det att läsa om Nymans kamp med de sista tre skådespelen hon medverkade i. Hon var redan svårt sjuk men ville trots det arbeta med Jonas Gardell och Kristina Lugn. Sin sista roll gjorde hon år 2006 då hon gestaltade Katarina den stora i dramat med samma namn på den lilla intima Teater Brunnsgatan Fyra som grundades av Allan Edwall år 1986 (och som efter hans död 1997 drevs av Kristina Lugn och sedan 2011 av hennes dotter Martina Montelius).

Vill man läsa en fängslande och lättläst biografi är Annika Perssons bok om Lena Nyman ett gott val. Hon skriver klart och redigt, uppriktigt och ärligt, utan att försköna men även utan att förfula, om en av Sveriges stora samtida konstnärer.