Det var i juli 1974. Vi lade ny takfilt
på sommarstugan och min äldre bror, 16 år, och jag, 12 år, kommenderades med i
arbetet. Min bror klädde sig i jeansshorts och intog en bekväm position på den
av solen uppmjukade takfilten på det ytterst varma taket. Där satt han redo med
blåslampan då becket i någon fog behövde värmas upp. Däremellan solade han och
lyssnade på radio.
Min uppgift var att bära upp färdigt
tillskurna längder av djupröd takfilt, och vid behov mera spik, till dem på
taket. Mitt i denna pågående aktivitet skedde något i radiosändningen som
fängslade och hänförde mig fullständigt; programledaren spelade ”I Can´t Hold
Out” och ”Steady Rollin´ Man” från Eric Claptons kommande comeback-album 461 Ocean Boulevard. Det var kärlek vid
första öronkastet.
Vid följande besök i Åbo skyndade jag
till den välförsedda skivaffären Levymyynti på Universitetsgatan. Jag bläddrade
och bläddrade på C men hittade inte 461
Ocean Boulevard. Då jag frågade fick jag veta att albumet skulle nå affären
om någon vecka.
Eftersom jag var inställd på att ha en
Clapton-skiva med mig hem fick jag nöja mig med den som fanns. Det var en lp
utgiven av Polydor med den inte alltför fantasieggande titeln Clapton och skivan visade sig vara ett
samlingsalbum. Hälften av låtarna var tagna från albumet Eric Clapton och hälften från Layla.
Jag var mycket nöjd och lycklig över
mitt köp som ofta låg på tallriken och inom kort var jag även ägare till 461 Ocean Boulevard. Sommaren 1974 var
också för övrigt av stor betydelse musikmässigt eftersom Bad Company släppte
sitt fenomenala debutalbum och Uriah Heep gav ut Wonderworld som, tillsammans med The Magician´s Birthday, kom att bli min brors favoritalbum i Uriah
Heeps produktion.
Mitt Claptonintresse fördjupades stadigt
och i ett inlägg från våren 2012 har jag nämnt vilken betydelse Derek and the
Dominos skiva In Concert hade för mig
under skriftskollägret.
Ett album som vunnit en speciell plats i
mitt hjärta är Eric Clapton´s Rainbow
Concert som kom ut 1973. Gitarristen Pete Townshend från The Who samlade
ihop en supergrupp som förutom Clapton och honom själv bestod av Ron Wood
(gitarr), Steve Winwood (klaviatur), Rick Grech (bas), Jim Capaldi (trummor),
Jimmy Karstein (trummor) och Repob (slagverk). Efter tio dagar av intensiva
repetitioner ansåg man att tiden var mogen för Eric Clapton att åter kliva upp
på scenen efter en längre paus från offentligheten och det gjorde han med
besked iklädd vit kostym.
Jag kom över albumet via en byteshandel
och blev omedelbart förtjust. Denna förtjusning fördjupades ytterligare då jag
för cirka ett år sedan beställde albumet som CD, nu utökat till 14 låtar i
stället för sex på originalvinylen.
CD:n inleds med en fullång och fullgod
version av, den i livesammanhang sällan inspelade, ”Layla” och går över i den
fenomenala ”Badge”. Måhända är Clapton en smula rostig men likafullt visar han
att han är en av giganterna inom rockvärlden. De största ögonblicken på albumet
är den majestätiska och gripande vackra tolkningen av Jimi Hendrix ”Little Wing”,
den själfulla versionen av ”Bell Bottom Blues” i vilken Clapton gör en hisnande
inlevelsefull sånginsats och den alltid lika imponerande ”Presence of the Lord”,
här sjungen av Steve Winwood.
Den som känner för att förgylla
fredagskvällen, eller vilken kväll som helst, med en rejäl dos Clapton och en
platta som kanske fallit något i glömska gör klokt i att leta rätt på Eric Clapton´s Rainbow Concert. Den är
med sina fyra decennier på nacken äkta vara från början till slut.
Little Wing
Presence
of the Lord
Bell Bottom
Blues
http://youtu.be/1LzlJe9_AxM
