fredag 29 november 2013

Mot Sweden Prog Fest


Alltsedan jag i september köpte biljetter till Sweden Prog Fest har jag väntat på evenemanget och ikväll bär det äntligen av med färjan från Åbo mot Stockholm. Festen går av stapeln i morgon, lördag, i den gemytliga Bryggarsalen på Norrtullsgatan – vilket fantastiskt sätt att fira lillajul på. Anledningen till denna exkursion är självfallet musiken och särskilt två nya band jag stiftat bekantskap med under det pågående året.
 
I slutet av mars gav gruppen Misth ut sitt lysande debutalbum Rise Of a New Day som hör till de skivor jag lyssnat allra mest på i år. Bandet består av de sex mycket duktiga musikerna Olle Bodén (bas), Fredrik Glimbrand (gitarr och sång), Håkan Granat (gitarr), Martin Larsson (trummor), Maria Rådsten (sång) och Jörgen Schelander (klaviatur).
 
Misth har allt som en supergrupp skall ha, och litet till; kunniga, samspelta musiker, begåvade låtskrivare och den rätta attityden. Utöver det har bandet ytterligare ett ess i ärmen som höjer det rejält över mängden, nämligen Maria Rådsten, en av rockvärldens starkaste och bästa röster någonsin. Sällan hör man en så kraftfull röst, sällan en så mästerlig användning och behärskning av rösten i alla lägen och sällan hör man någon sjunga med en sådan auktoritet och lätthet. Allt Rådsten gör verkar vara enkelt och självklart. Kombinationen av Rådstens röst och det tunga musicerandet är helt enkelt oemotståndlig.
 
Höjdpunkter på plattan, och låtar jag hoppas få höra i Bryggarsalen, är den inledande sviten med de stenhårda ”I Call Your Name”, ”Life´s Arena” och ”Rise Of a New Day”, tre låtar som omedelbart golvar lyssnaren. Mycket starkare och mer övertygade kan man rimligtvis inte inleda en platta. Vidare ”Into the Void” som går framåt som ett expresståg, den underbart tunga ”In Or Out” eller det majestätiska avslutningsspåret ”Day Of Retribution” där hela bandet kör hårt framåt på alla cylindrar, utan minsta tanke på att väja för något som helst hinder.
 
Det andra bandet jag stiftat bekantskap med på förhand är det nygrundade Astrakhan. I denna hopsättning ingår Jörgen Schelander (klaviatur) och Martin Larsson (trummor), bägge från Misth, i sällskap med Jörgens bror Per Schelander (bas), Alex Lycke (sång) och Marcus Jidell (gitarr). Astrakhans färd till det kraftfulla och mogna debutalbumet Retrospective har varit snabb.
 
Astrakhan är starkt på flera plan. Först och främst är bröderna Schelanders låtar genomarbetade, väl komponerade, intressanta och mångsidiga. Därtill är styckena kompromisslöst framförda av kompetenta musiker. Vidare kan Astrakhan, såsom Misth, stoltsera med en av de finaste sångarna i branschen, den oefterhärmliga Alex Lycke.
 
För mig och många andra teaterbesökande Åbobor är Lycke mycket kär och viktig. Han vann stadsbornas hjärtan med sin fenomenala och oförglömliga gestaltning av Jean Valjean i Åbo Svenska Teaters version av musikalen Les Misérables, och till Åbopublikens stora glädje återkommer han i vår som huvudrollsinnehavare i musikalen Jesus Christ Superstar.
 
I Astrakhan har denna musikalstjärna möjlighet att förverkliga sig som rocksångare, vilket han gör med besked. Hans sångprestation är hisnande, hans tolkningar suveräna och hans inlevelseförmåga enorm. Hör hur fint och varsamt han ledsagar lyssnaren in i albumet på det magiska öppningsspåret ”Under the Sun pt1”och hur mästerligt han hanterar sången i den tunga ”Shadow of the Light”. Skivan når oanade höjder i den stilfullt uppbyggda viktiga låten ”Higher Ground” och skivans obestridliga höjdpunkt, det gåshudsframkallande mästerverket ”NoName Lane”, två av årets starkaste låtar alla kategorier inberäknat. Då bandet ytterligare kan strö in låtar som de majestätiska ”Propaganda” och ”Extreme Media Makeover” samt avsluta skivan med en godbit som ”State of Mind” lämnar man lyssnaren mer än tillfredsställd.
 
Eftersom Maria Rådsten och Alexander Lycke är två exceptionellt skickliga sångare som äger den sällsynta talangen och gåvan att framkalla kalla kårar hos lyssnaren medger jag att mina förväntningar är höga. Det samma gäller självfallet bägge banden som helheter, men med två så här karismatiska frontfigurer blir sikten enkelt en aning skymd, så jag hoppas jag blir förlåten mitt något ensidiga lovordande.
 
Förutom dessa två på förhand instuderade band ser jag fram emot att göra en hel del nya bekantskaper inom den svenska progressiva rocken, som av allt att döma mår rätt bra. Tar nog med mig en bunt kronor för eventuella skivuppköp och en eller annan öl, för jag har på känn att det blir en lång och givande kväll.

fredag 22 november 2013

Tolv passagerarflygplan

I mitt inlägg den 30 december 2012 presenterade jag elva flygmaskiner tillverkade i Sovjetunionen-Ryssland-Ukraina som besökt min hemstad Åbo. Nu vill jag presentera tolv finländska passagerarflygplan som jag har fotograferat vid Åbo flygfält under 1990-talet. (Det gemensamma är att planen flugit för finländska flygbolag och burit den finska nationalitetsbeteckningen OH, inte tillverkningslandet.)
 Douglas DC-3C OH-LCH
 Embraer EMB-110P1 Bandeirante OH-EBC
British Aerospace 3212 Jetstream 32 OH-JAE
 SAAB-Fairchild SF-340A OH-FAC
 Aerospatiale/Aeritalia ATR-72-201 OH-KRC
 McDonnell Douglas DC-9-41 OH-LNC
 McDonnell Douglas DC-9-51 OH-LYR
 McDonnell Douglas MD-82 (DC-9-82) OH-LMP
 McDonnell Douglas MD-83 (DC-9-83) OH-LPE
 Airbus A.300B4-203FFC OH-LAA
 McDonnell Douglas DC-10-30 OH-LHB
McDonnell Douglas MD-11 OH-LGB

fredag 15 november 2013

Red Garland

Litet gemytlig fredagsjazz för att pigga upp novembermörkret. Pianisten William ”Red” Garland (1923-1984) spelade redan i början av sin karriär som professionell musiker (under 1940-talets senare halva) med ett flertal av de största samtida jazzmusikerna, till exempel sångaren och storbandsledaren Billy Eckstine, trumpetisten Roy Eldridge, tenorsaxofonens nestor Coleman Hawkins, altsaxofonistvirtuosen Charlie Parker och den sammetslena tenorsaxofonisten Lester Young.

För en större (jazzälskande) allmänhet blev Red Garland känd år 1955 då han fick plats i Miles Davis Quintet. Förutom Miles Davis på trumpet och Garland på piano bestod denna supergrupp av den extremt begåvade tenorsaxofonisten John Coltrane, basisten Paul Chambers och trummisen Philly Joe Jones. På skivbolaget Prestige gav bandet ut albumet Miles: The New Miles Davis Quintet samt den epokgörande sviten Workin´, Steamin´, Cookin´och Relaxin´. Före Garland slutade hos Miles Davis medverkade han på det första albumet för Columbia; ´Round About Midnight (1956) och det två år senare utgivna Milestones.

Från och med 1956 gav Garland även ut plattor under eget namn och speciellt bra tycker jag om de två tidiga trioalbumen Red Garland´s Piano och Groovy, bägge utgivna år 1957. Garland ackompanjeras på dessa och flera andra inspelningar av Paul Chambers på bas och Arthur Taylor på trummor. Under den här tiden kunde dock basisten och trummisen i en trio bytas ut eller variera med jämna mellanrum, så även i Garlands smågrupper.

Red Garlands trio, och övriga smågrupper, anlitades också i slutet av 1950-talet som kompgrupp på inspelningar med solister som saxofonisten Eddie ”Lockjaw” Davis, trombonisten Curtis Fuller och de tidigare nämnda tenorgiganterna John Coltrane och Coleman Hawkins.

Red Garland´s Piano och Groovy innehåller lättlyssnad 1950-talsjazz, allt från bluesstycken i långsamt eller mediumtempo som ”Please Send Me Someone To Love”och ”C Jam Blues”, stämningsladdade ballader i stil med ”The Very Thought Of You”, ”Gone Again” eller ”I Know Why” till snabbare svängigare låtar som ”Will You Still Be Mine?” och ”Stompin´ At The Savoy”.  Oberoende av låtens karaktär spelar trion med samma självklarhet och lätthet, dock utan att göra några konstnärliga kompromisser.

Garland är en skicklig pianist som spelar klart och tydligt. Speciellt för honom är det tjocka, mustiga ackordspelandet, de långa pärlbandsaktiga fraserna och de flinka fjäderlätta solona. Vidare kan man konstatera att han är lika bra på svängiga stycken som på ballader. Han vågar spela till synes enkelt och lyriskt när det gynnar låten och han kan vara snabbare än mången då stycket kräver detta.

Trion fungerar fint med en klar och högst traditionell rollfördelning. Red Garland är den självskrivna ledaren och huvudsolisten, batteristen Arthur Taylor nöjer sig med att hålla rytmen och pulsen medan Paul Chambers får ett kompletterande soloutrymme med sin bas.

Vill man avnjuta några spår väl spelad jazz till ett glas rödvin, en god calvados eller en rökig whisky är Red Garland Trio ett lika gott alternativ som mången annan pianotrio.

 
Några smakbitar:

Please Send Me Someone To Love
http://www.youtube.com/watch?v=F0iY5P4r104&feature=share&list=PL976F21CFD013396E
 
The Very Thought Of You
http://www.youtube.com/watch?v=EbWMr7tcpuE&feature=share&list=PL976F21CFD013396E
 
C Jam Blues
http://youtu.be/ra0p0u59N7o

fredag 8 november 2013

Höstasfalt

Bitumen och grus matas ut, vältas till hårda körfält
indelas i filer med lysande vita färgsträngar
den svarta ytan lever kameleontliv efter klockslag, årstid
i sommarsolen hägrande, dallrande genomskinlig gelé
kall och frostig som sockrade majsflingor om vintern
med åren grånande likt en farfarshjässa

Vackrast svagt glänsande i höstregnets dunkel
gatlyktornas sken förtunnas under nedfärden
vägfararens synförmåga slukas i det blöta mörka
Reflexionen av det röda trafikljuset, en asfaltros
neonljusens texter och symboler läsbara upp och ner
blinkar rytmiskt, skapar tveksam hemtrevnad
bilarnas strålkastare kvicksilvervita stavar
broms och blinkljus flimrande skarpa punkter
i ett pågående svårtytt signalsystem

Detta urbana ljusspel, det artificiellas estetik
av människan skapad övertäckt natur
hårda ytor grälla färgbårder

Sett från höjd kunde det erinra om barndomens teckningslektion
då man med krita fyllde papperet lager på lager med färg, svart ytterst
och sedan skrapade i ytan för att få fram granna konturbilder

fredag 1 november 2013

David Clempson


Den brittiska gitarristen David ”Clem” Clempson (f.1949) är en mycket begåvad musiker som inledde sin bana i slutet av 1960-talet. Hans karriär är intressant för han har medverkat i flera kända band och spelat med ett stort antal världsberömda artister vilket är bevis nog för hans gedigna kunnande och mångsidighet. Trots det har han förblivit något av en doldis för de stora massorna; han blev aldrig den renodlade gitarrhjälte som de samtida, i dylika sammanhang ofta nämnda, britterna Jeff Beck, Ritchie Blackmore, Eric Clapton eller Jimmy Page.

Clem Clempsons första band var bluesrock-trion Bakerloo. Detta energiska band gav i hopsättningen Clempson (gitarr, sång), Keith Baker (trummor) och Terry Poole (bas) år 1969 ut en lp som definitivt är värd att lyssna på. Trots att det fanns framtidsplaner för Bakerloo blev bandets saga kortlivad eftersom Clempson redan 1969 blev erbjuden en plats i supergruppen Colosseum. (Bakers karriär fortsatte i Uriah Heep och Pooles i Vinegar Joe.)

Under sin tid i Colosseum, från 1969 fram till bandets splittring 1971, medverkade Clempson på albumen The Grass Is Greener (utgiven endast i USA), Daughter of Time och Colosseum Live. När Colosseum återuppstod år 1994 var Clempson åter med och han kom att ha en betydande roll på de båda nya studioalbumen Bread & Circuses (1997) och Tomorrow´s Blues (2003) som gruppen spelade in. Förutom ovan nämnda plattor finns det fina liveinspelningar med det återförenade Colosseum vilka varmt kan rekommenderas.

Steve Marriott från Humble Pie hörde Clempsons gitarrspel med Colosseum och beslöt på stående fot att ersätta den avgående gitarristen Peter Frampton med Clempson. Detta resulterade i ett tyngre sound och mästerverket Smokin´. I Humble Pie stannade Clempson fram till 1975 och han medverkade förutom Smokin´ på albumen Eat It och Thunderbox. Under senare år har man också gett ut en fenomenal liveinspelning från 1973, Hot´n´Nasty – Rockin´ the Winterland där hela bandet är i lågor.

Efter Humble Pie grundade Clempson trion Strange Brew tillsammans med basisten Greg Ridley (ex. Humble Pie) och trummisen Cozy Powell. Detta namnstarka band existerade endast i ett par månader och splittrades efter att Clempson råkat ut för en olycka. Därefter var Clempson en tänkt ersättarkandidat för Ritchie Blackmore i Deep Purple, ett jobb som slutligen gick till Tommy Bolin.

När sångaren David Byron hade fått lämna Uriah Heep grundade han tillsammans med före detta Wings-trummisen Geoff Britton och Clempson gruppen Rough Diamond. Detta kortlivade band höll ihop så länge att man hann spela in och ge ut ett album år 1977 och ha några spelningar.

När Jack Bruce år 1980 gav ut albumet I´ve Always Wanted to Do This medverkade Clempson på gitarr och han tillhörde även Bruce turnéband under ett par år. De två andra medlemmarna i bandet var Billy Cobham och David Sancious.

Övriga musiker Clempson har spelat tillsammans med är Jon Anderson, Rod Argent, Chris de Burgh, Bob Dylan, Richie Havens, Elton John, BB King, Mannfred Mann´s Earth Band och Roger Waters.

Under de senaste åren har Clempson varit medlem i en grupp som kallar sig Hamburg Blues Band och i början av 2013 grundade han The Clem Clempson Band.

Det som är anmärkningsvärt med Clempsons mer än 40 år långa karriär som professionell musiker är att han inte har gett ut några skivor under eget namn. Därför var det, minst sagt, en positiv överraskning då Clempson i september 2013 släppte sitt första soloalbum In The Public Interest. Och det visade sig också att denna långa väntan inte varit förgäves.

David Clempson presenterar ett helgjutet bluesrockalbum som är snyggt spelat, väl genomarbetat och innehåller flera starka låtar. Utöver att Clempson är mycket skicklig tekniskt spelar han med en självklar auktoritet och lätthet, han är sällsynt tydlig i sitt uttryck och allt han gör låter genomtänkt. Han spelar gitarr utan minsta lilla ansträngning, stilrent och med en inneboende känsla för musiken, hans spel blir aldrig kliniskt och sterilt.

Det är njutbart att höra hur Clempson vågar bygga upp ett solo kring en idé som han sedan fullföljer och inte baserar sitt solospel på teknisk virtuositet som så många yngre gitarrister valt att göra. Denna stilistiska begåvning gör honom till en gitarrist i klass med den oefterhärmliga Paul Kossoff eller den brutalt kantiga, men suveräna Leslie West, (för övrigt två av de ytterst få jag kunde tänka mig som ersättare för Kossoff i ett återförenat Free).

Ovan nämnda egenskaper borde räcka till att göra Clempson till en av världens mest kända gitarrister, ändå är han som jag nämnde tidigare, en av de många stora doldisarna.

Slutligen några låtar från albumet In The Public Interest i vilka gitarrspelet är exceptionellt njutbart: den stundvis Santana-influerade långa instrumentala ”Can´t We Try Again”, den råa blueslåten ”Dancing With The Blues”, den smäktande långsamma bluesen “Waiting For The Day”, den Colosseum-influerade progglåten “Leopold´s Great Escape” och den gitarrdrivna, närapå magiska “7th Blues”. Leta rätt på Clem Clempson, lyssna och häpnas, jag garanterar att man inte blir besviken.

 
Skivbolagets video:
http://youtu.be/o3WB1SskR5M

Can´t We Try Again
http://youtu.be/smt1_ZHpdyQ
 
Ett klipp med Clem Clempson Band
http://youtu.be/esa9bFksucU

Ett otroligt klipp med Colosseum
http://youtu.be/4xTfwIrxnlg