måndag 28 november 2011

Rainbow Rising

Det är barnsligt och totalt meningslöst att utnämna världens bästa det ena och det andra, men trots det är det väldigt roligt. Sannolikt är det också typiskt för killar och män att göra så eftersom vi har en enastående förmåga att skapa tävling av det mesta och rangordna saker. Ofta tar dylika listor upp filmer, böcker eller skivor och argumenterar sedan för varför just de som finns med på listan är bättre än de övriga. Hur naiv kan man bli? Det är ju fråga om tycke och smak och då finns det ju en oändlig mängd rätta svar.

Trots det vill jag hävda att man kan sålla fram ett urval som med en någorlunda objektiv måttstock mätt är representativa exempel på det som är bra inom sin genre. Här vill jag lyfta fram en skiva från 1976 som ligger mycket högt på min lista.

Gitarrguden Ritchie Blackmore hade slutat i Deep Purple och etablerat sitt nya band Rainbow med den starka, men något plattsoundande, debuten Ritchie Blackmore´s Rainbow som inleds med den fenomenala ”Man On The Silver Mountain”. Man hör omedelbart att det här är ett projekt som inspirerar Blackmore, något han tror på och blåser liv i efter den trötta Deep Purple plattan Stormbringer på vilken han närmast spelar ämbetsmannamässigt.

Efter några omstuvningar i besättningen kommer Blackmore igen med en supergrupp som kunde ha haft två andra frontmän utöver honom själv (beklagligtvis bägge redan döda); den högtsjungande lilla jätten Ronnie James Dio eller trummisen Cozy Powell som slår med samma frenetiska energi och kraft som far och son Bonham. Kvintetten kompletteras av Jimmy Bain på bas och Tony Carey på klaviatur.

Rainbow Rising kom ut 1976 och är ett av de finaste hårdrockalbumen som någonsin spelats in. Soundet är klart och tydligt och musicerandet är kreativt, inspirerat och på en mycket hög nivå. Samtliga låtar är starka, musiken är kraftfull och mäktig med melodiska inslag och framförd med den självklara auktoritet som endast mästerliga musiker är kapabla till. Och genom hela skivan skapar bandet ett infernaliskt tryck som får en på toppenhumör. Vill man hitta något att kritisera är det att albumet känns en aning för kort, man hade gärna lyssnat till ett eller två spår till.

Suveräna mästerverk är öppningsspåret ”Tarot Woman” där en briljant Cozy Powell för dialog med Blackmores exakta gitarrspel, ”Starstruck” som drivs framåt av Ronnie James Dio och den oslagbara ”Stargazer” som lämnar de flesta stora hårdrocklåtarna bakom sig. Det nojsas mycket om Led Zeppelins ”Kashmir” men i mitt tycke är ”Stargazer” ett större verk. Blackmores gitarrsolo som börjar tre och en halv minut in i låten är hisnande och Dios sångprestation är fullkomligt magisk. Skivan avslutas med ett annat åttaminutersstycke, den jagande ”A Light In The Black” som halvvägs kulminerar i ett melodiskt klaviatursolo som övergår i ett infernaliskt gitarrsolo. Det är ett nöje att lyssna på Blackmore på denna skiva som inte sedan Machine Head med Deep Purple spelat med samma briljans och strukturfasthet i solona.

Om jag blev deporterad men fick ta med mig några skivor skulle jag nog hålla hårt fast vid Rainbow Rising. Den är ett bevis på att även hårdrock kan ha ett högt konstnärligt värde. Plattan är ett mästerverk som kommit till under sällsynt gynnsamma förhållanden, alla bitar faller på plats och slutresultatet är övertygande. Det är bara att skruva upp volymen och låta sig förflyttas bort i Blackmores magiska värld. Vilken underbar eskapism i novembermörkret.

fredag 25 november 2011

Sven Barthel - Roland Svensson

Vid vissa lyckliga tillfällen möts två konstnärer som kompletterar varandra och tillsammans åstadkommer en bättre helhet än någondera hade kunnat göra på egen hand. Ett sådant möte som gjort ett stort intryck på mig är det behagliga samarbetet mellan författaren Sven Barthel (1903-1991) och bildkonstnären Roland Svensson (1910-2003).

Första gången jag stötte på Sven Barthels namn var i något Eyvind Johnson-sammanhang. Min nyfikenhet vaknade omedelbart, dels för att jag litar på Johnsons omdöme när det gäller medskapande författare och skribenter och dels för att ämnet för Barthels böcker intresserar mig. Eftersom jag själv bär på skärgårdsrötter i Korpo och på Åland har jag alltid tyckt om att läsa om skärgården, se den avbildad och även vistas i den.

Efter att ha tagit reda på litet mer om Sven Barthel beställde jag hem några böcker av denna havs- och skärgårdsskildrare via min huvudsakliga leverantör av antikvariska böcker, det välförsedda, fina och anrika Ryös Antikvariat på Hantverkargatan i Stockholm.

Sven Barthel var en produktiv författare så det finns rikligt med läsbart för den som är intresserad. Den svit jag i detta sammanhang vill lyfta fram är tre digra skärgårdsböcker som anses vara hans mest betydande verk och i vilka samarbetet mellan de två konstnärerna är som bäst.

I de rikligt och vackert illustrerade böckerna går Barthel på djupet i sin beskrivning av skärgården utanför Stockholm. Den första boken, Gillöga (1945), handlar om ett antal små skär långt ute i havsbandet, mellan Stora Nassa och Svenska Högarna. I detalj skriver Barthel om naturens föränderlighet under de fyra årstiderna, om djur- och växtarter i den kärva miljön och om människorna som trotsar de hårda förhållandena och jagar och fiskar här ute. Den träffande texten ackompanjeras av Roland Svenssons lika exakta bilder som fyller ut där orden inte vill hinna till.

Sju år senare gav duon ut Skärgård som handlar om skärgården sedd i ett större perspektiv. Läsaren får åter följa med under samtliga fyra årstider, med början på vintern. De vindpinade och snöbeklädda skären målas levande upp för läsaren och den bitande kölden får en att rysa till. Samtidigt kan man känna doften av röken som stiger upp ur skorstenarna i de små bodarna och se hur fiskargubbarna kurar sig kring sin kvällsbit och njuter av en värmande sup och en väl stoppad pipa.

Vintern övergår i vår med begynnande grönska, sjöfåglar och lövsprickning, sommargästerna söker sig ut förbi Vaxholm och med ens är sommaren där. Lika plötsligt som den kom är den förbi och hösten där och året i skären går mot sitt slut.

Den tredje boken Svenska Lillö kom ut 1973 och handlar om en liten ö som ligger söder om Svenska Högarna. Boken beskriver inte enbart naturen utan placerar in denna lilla ö i ett större sammanhang som tar fäste på skärgårdens geologi, historia och ekonomiska utveckling. Och som i alla tre böcker har Sven Barthel den bästa tänkbara illustratören i den likasinnade skärgårdsälskaren Roland Svensson.

Då man läser dessa böcker överförs de två konstnärernas intuitiva och nonverbala kontakt från boksidorna vidare till läsaren. Man inser att de tänkte i liknande banor och att Barthel inte behövde leta upp eller peka ut motiven för Svensson. Det råder en djup harmoni över böckerna och ur deras sidor strömmar upphovsmännens kärlek till skärgården, men man får också syn på de två kamraternas djupa vänskap som var en viktig medskapare då dessa sällsamt vackra böcker blev till. Allt detta sammanräknat resulterar i en svit som är mer än tre vackra böcker, med finns det magiska som upplyfter duktigt hantverk till konst.

Har man inte just nu tillgång till den vinterkarga skärgården, men önskar trots det njuta av havsbandet med flera av sina sinnen, kan jag varmt förorda nämnda böcker. Inta en skön ställning i en bekväm läsfåtölj och bege er ut i skärgården på en oförglömlig färd, mästerligt ledsagad av Sven Barthel och Roland Svensson.

tisdag 22 november 2011

Kråkkärret - ABC-stad?

Läsningen av Måns Wadensjös roman om Vällingby gav mig impulsen till följande tankelek och spekulation: finns det en motsvarighet till nämnda ABC-stad i min hemort Åbo? Efter att ha funderat på saken ett tag kom jag fram till att det i så fall endast finns två alternativ; de största förorterna Runosbacken och Kråkkärret. Jag har jag bott i Runosbacken och vet att serviceutbudet där inte är lika stort som i Kråkkärret och därför föll mitt val på den sist nämnda.

Då Kråkkärret byggdes under 1970- och 1980-talet var en bärande tanke att planera ingående och noggrant. Eftersom förorten skulle bli den största i staden engagerade man samtliga stora byggnadsentreprenörer och ett flertal duktiga arkitekter. Kråkkärret skulle inte enbart bli stadens största förort, utan även, i stil med Vällingby, en fristående och fungerande stad i staden med hög servicenivå. Samtidigt ville man behålla kontakten till den gamla moderstaden vilket man gjorde genom att välja gatunamn efter historiska personer och gårdar i Åbo.


Den lågkonjunktur som drabbade Finland i byggnadsskedet medförde att man blev tvungen att pruta litet på de ursprungliga planerna. Detta gick i första hand ut över bostadshusens byggnadssätt, allmänna standard och utrustningsnivå. En annan följd var att man byggde flera hyreshus än vad man ursprungligen tänkt sig vilket längre fram kom att påverka Kråkkärrets rykte negativt.

De offentliga byggnaderna som affärscentret, tornhuset, kyrkan, biblioteket och hälsocentralen är emellertid mycket stiliga och mera påkostade än bostadshusen. Dessa centralt placerade och synliga byggnader motsvarar klart och tydligt Vällingby centrum. Samtliga av dessa, plus ett antal övriga hus i området, är planerade av den stora arkitektbyrån LPR-arkkitehdit från Åbo och goda exempel på lyckad samtida arkitektur.

Om man utgår ifrån att en ABC-stad bör innehålla arbetsplatser, bostäder och ett centrum för att uppfylla kriterierna kan man konstatera att Kråkkärret kommer rätt nära.

Börjar man från bostäderna kan man enkelt slå fast att det finns rikligt med olika slag av bostäder i Kråkkärret. Här finns småhus, radhus, studentbostäder, ett stort antal höghuslägenheter och till och med några hus som enbart har lägenheter för åldringar.

Beträffande centrumfunktionerna är Kråkkärret väl utrustat. Pulsådern genom förorten är centralparken som utmynnar i det stora köpcentret som är byggt över vägen och binder samman Kråkkärrets två delar. I köpcentret ovanpå den livligt trafikerade vägen finns ett stort antal affärer.

Utöver det finns det rikligt med övrig service i området såsom till exempel daghem, skolor, hälsovårdscentral, bibliotek, kyrka, restauranger, pubar, socialbyrå, FPA-kontor, ungdomsgård, post, bank, frisersalonger och barberare, tvätteri, apotek, kiosk, ishall, fotbollsplaner, tennisplaner och motionsslinga.

Den svaga punkten för Kråkkärret som renodlad ABC-stad är sannolikt arbetsplatserna eftersom området inte kan erbjuda arbete åt majoriteten av dess invånare. En viss andel av befolkningen kan arbeta inom den service som området erbjuder men detta skapar inte tusentals arbetstillfällen och då man ytterligare beaktar att det inte finns många stora arbetsplatser i närheten kan man dra slutsatsen att Kråkkärret kommer nära en ABC-stad utan att nå riktigt ända fram till målet. Troligen var detta aldrig tanken bakom förorten, utan man eftersträvade att skapa en förort med en så hög servicenivå som möjligt och det lyckades.

fredag 18 november 2011

Tre viktiga bilder

Det finns ett antal tavlor och bilder som jag kan se på hur länge och ofta som helst, tavlor som drar in eller absorberar betraktaren i bildens värld. Vi har lyckan och rikedomen att äga tre dylika tavlor.

Samtliga är målade av samma konstnär, den oförlikneliga och exceptionella Raimo Mattsson, född och uppvuxen på Åland men bosatt i Åbo sedan många år. Han började med målandet i mitten av 1980-talet eftersom behovet att skapa alltid varit starkt hos honom.

Den första av bilderna kom till oss i samband med en auktion på en välgörenhetsbasar. Mattsson hade donerat en tavla föreställande en upprest figur som han gett det adekvata namnet ”Den goda viljan”, och efter att ha sett den kände jag att jag ville bli ägare till tavlan.

”Den goda viljan” som mäter 30 x 80 cm är en ljus bild av en ödmjuk gestalt med en inre resning som strävar mot ett högre mål. Såsom det ofta är fint att få fylla i luckor och läsa mellan raderna när det gäller god litteratur lämnar även Mattsson tillräckligt mycket outtalat i ”Den goda viljan”. Det öppnar tavlan för betraktarens fantasi, man får vara medskapare och fylla ut en sådan bild man för tillfället är i behov av. Önskar man inte det har tavlan utomordentlig verkan som den är, och att våga lita på kraften hos detta poetiska tomrum är genialt och speciellt när det gäller Mattssons sätt att se och måla.

Det omedelbara blickfånget i vårt vardagsrum utgörs av en lång smal tavla på 100 x 40 cm som Mattsson gett namnet ”Käringsund” efter sin hemtrakt Eckerö på Åland. Tavlans färgskala går i vitt, grått, mot svart och med några stänk av rött som effekt. Motivet är den flitigt avbildade vyn av sjöbodarna i Käringsund men det fängslande i bilden är hur Mattsson sett sitt motiv och på vilket sätt han valt att återge det. Horisonten är hög, bodarnas spegling i vattnet vag, det viktiga är inte att återge stranden och bodarna på ett realistiskt sätt utan mera som en inre bild, en antydan, ett stämningsläge eller ett sinnestillstånd.
Det finns en genomtänkthetens spontanitet i flera av Mattssons verk som är fascinerande. Man får intrycket att han går och ruvar på idén ett tag och kanske skissar upp bilden för sin inre blick men när han väl kommer så långt att färgerna och formerna skall fästas på duken vill jag tro att det skall gå rätt fort, detta för att bibehålla intrycket av impulsivitet och omedelbarhet. Ett sådant sätt att arbeta kan säkert emellanåt leda till omtagningar, ifall konstnären inte är nöjd med en bild återstår endast att måla över och börja på nytt.

Bredvid den avlånga ”Käringsund”, runt hörnet på en egen väggstump, har vi placerat dess ljusa systerbild ”Neljä vajaa” (= Fyra bodar). Denna tavla är 50 x 50 cm och föreställer fyra bodar, sannolikt även dessa i Käringsund, eller åtminstone inspirerade av bodarna där, men det är inte viktigt i sammanhanget. Bilden lever av sitt inre ljus, ett hemlighetsfullt lyster som träder fram då man betraktar tavlan i en viss belysning, eller på ett visst avstånd. Bodarna går i grå nyanser, i bakgrunden lurpassar ett större mörkare, eventuellt en aning hotfullt, fält utan klara konturer och över allt detta löper grova streck och linjer som krackelerar tavlans yta och bryter upp den i mindre delar. Slutresultatet är mycket rogivande att se på, man kan låta blicken följa någon av linjerna eller något av fälten och försjunka i önskat känsloläge.
Det är denna meditativa kvalitet i Raimo Mattssons konst som tilltalar mig allra mest. Han målar andligt och spirituellt, bilder som manar en till ro, lugnar ner en till stillhet och kontemplation. Tavlorna förmedlar en behaglig odefinierbar känsla av tröst och vaggar en i trygghet. Han förmår via sin konst leda den jäktade och stressade nutidsmänniskan till något som påminner om ett bortglömt urtillstånd där man vågar blicka in mot det väsentliga man har i sin kärna.
 
Känner jag mig rastlös eller i behov av en lugn stund står alltid en port in mot något bortom öppen i någon av dessa tre tavlor. Jag upplever det som att Raimo Mattsson målar böner för oss som inte förmår be verbalt och det är en stor och vacker gåva.

onsdag 16 november 2011

Igen en skiva

Ett av rockvärldens mest seglivade band är Golden Earring från Nederländerna. Bandet grundades för 50 år sedan av gitarristen George Kooymans och basisten Rinus Gerritsen. Efter att ha spelat covers några år gav bandet år 1965 ut sin debutsingel ”Please Go” som sedan under årtiondens lopp fått sällskap av långt över 70 singlar och mer än 30 studio- och livealbum samt ett antal samlingsskivor.

Från och med år 1970 har bandet haft sin nuvarande sammansättning som, förutom ovan nämnda medlemmar, består av Barry Hay, sång och Cesar Zuiderwijk, trummor. Gruppen är även i detta hänseende (att spela i över 40 år utan att någon medlem bytts ut) en av de mest långlivade.

I början av 1970-talet gav Golden Earring ut en svit album av hög kvalitet, det mest berömda av dessa är Moontan som innehåller bandets överlägset kändaste låt ”Radar Love”. Efter en tystare tid ute i världen kom bandet starkt tillbaka år 1982 med den hypnotiska singeln ”Twilight Zone” från det fina albumet Cut. Under åren har Golden Earring varit med om flera med- och motgångar på den internationella rockscenen, men dessa har aldrig rubbat bandets popularitet hemma i Nederländerna och ett tydligt bevis på detta är att bandet fortfarande uppträder regelbundet inför publik.

Golden Earrings första mästerverk, och en av de bästa plattorna av den goda årgången 1971, är albumet Seven Tears. Denna starka lp föregicks av den suveräna singeln ”Holy Holy Life”, enligt somliga en av bandets bästa låtar genom tiderna som borde ha inkluderats på lp:n.

Seven Tears inleds med den majestätiska ”Silver Ships”, en tung och genomarbetad låt med stämningsfull sång och dominerande basgångar. Det virtuosa basspelet är för övrigt ett av kännetecknen för Golden Earring och Gerritsen var en av de första rockbasisterna som gärna spelade sitt instrument som ett komplement till sologitarren.

Öppningsspåret följs av den aggressiva riffdrivna ”The Road Swallowed Her Name” som fortfarande 40 år senare låter lika fräsch och frän som den lät första gången jag hörde den när min bror kom hem med plattan någon gång kring 1972. Barry Hay är i god form, likaså Kooymans och Zuiderwijk bakom trummorna.

Det obestridliga storverket, Golden Earrings egen ”Stairway To Heaven” om en sådan jämförelse tillåts, är den mer än sju minuter långa och fullkomligt magiska ”She Flies On Strange Wings”. Det är en låt som skulle förtjäna mycket vidare berömmelse och uppmärksamhet eftersom den tillhör de allra bästa i vad man kunde kalla genren episka låtar. Den är mångsidig, omväxlande, genialt uppbyggd och mästerligt framförd. Det meditativa introt sjungs av George Kooymans vars mjuka röst utgör en fin kontrast till Barry Hay och hans kraftfulla sång och än en gång är Gerritsen oslagbar som mest framträdande instrumentalist. Vad kan man mera önska av en stor rocklåt? En intressant detalj är soundet och stämningen i det korta mellanspelet som pekar fyra år framåt och för tankarna till Pink Floyd och vissa passager i låten ”Shine On You Crazy Diamond” från albumet Wish You Were Here.

För den som önskar botanisera litet i äldre skivor är Seven Tears ett njutbart och kanske inte alltför slutspelat alternativ. Jag återkommer gärna och ofta till detta mycket speciella album och förvånas varje gång över hur otroligt bra det är. Det är alltid lika imponerande att upptäcka vilken kreativitet och idérikedom dessa holländare besatt för 40 år sedan. Samtidigt kan man endast fråga sig hur stor gruppen hade blivit om den haft stöd av en större och mera långsiktig marknadsföringsorganisation.

söndag 13 november 2011

ABC-staden

Den unga författaren Måns Wadensjö (f. 1988) har genomfört ett mycket intressant och inte helt alldagligt projekt. Hans andra roman, ABC-staden, handlar om Stockholmsförorten Vällingby, hur den kom till, vilka de bärande tankarna var bakom detta ambitiösa byggprojekt som i korthet gick ut på att skapa en ABC-stad där bokstäverna står för arbete, bostad och centrum. Idén var att man skulle kunna leva hela sitt liv i förorten och inte enbart ha sin bostad här.

Wadensjö redogör för hur denna mönsterförort planerades in i minsta detalj under ledning av den kända arkitekten Sven Markelius. Man får veta var den är belägen, hur den byggdes, hurdana typer av hus man byggde, var de är placerade i förhållande till Vällingby centrum och vilken service det fanns när området var nytt.

För att ge liv åt skildringen väver Wadensjö in en parallell berättelse om en ung man som bor i Vällingby på 2000-talet. Detta är ett lyckat grepp för det för in levande aktörer i förorten, människor som vandrar omkring i Vällingby centrum, som tänker och reflekterar över hur det hela utföll 50-60 år senare. Man får veta vilken service som finns kvar, hur husen tålt tidens slitage och hur en ung man ser på förorten och hur han upplever det att bo i en liten lägenhet i ett höghus. Under läsningens gång blir det småningom blottat att det utopiska samhällsbygget inte lyckades, det som skulle bli något nytt och vackert blev kallt och tomt, med en ständigt närvarande känsla av död och ödslighet.

Wadensjö lyckas utomordentligt med sin roman och det som på ytplanet faller mig i smaken är att han i en och samma bok med framgång sammanför två av mina stora intressen i livet, arkitektur och litteratur. Om jag var en lat läsare skulle det här vara en idealisk situation: i stället för att läsa två böcker skulle jag komma undan med att läsa endast en.

Det som tilltalar mig mest är att Wadensjö håller liv i boken från början till slut, det är skickligt och duktigt gjort för han gör inga kompromisser när det gäller att lägga fram fakta om Vällingby och trakten runt omkring. Och att presentera rikligt med fakta, i synnerhet i en skönlitterär skildring, utan att bli tråkig och långrandigt föreläsande är en bragd.

En annan fin kvalitet med boken är att man inte alls behöver läsa den på så sätt som jag tog den till mig, som en roman om arkitektur. Boken är långt mer mångbottnad än så vilket lämnar gott om utrymme för flera tolkningar av texten om det yttre Vällingby och det inre Vällingby som huvudpersonen grubblar över och bär med sig.

Den som är ute efter en intressant och fräscht avvikande läsupplevelse gör klokt i att stifta närmare bekantskap med Wadensjös roman om Vällingby. ABC-staden väckte min nyfikenhet på denna unga litterära begåvning och jag kommer inom kort att läsa hans prisbelönta debut Förlossningen.

torsdag 10 november 2011

En platta till

När jag gick i gymnasiet i slutet av 1970-talet skakades rockvärlden rejält i grunden i och med punkrockens aggressiva framfart. Vissa kretsar hade fått nog och ansåg att det hade blivit dags att utmana och ruska om den kommersiella och etablerade musiken. Alla skulle ha rätt att spela och det hemgjorda fick höras i musiken som var enkel, snabb, aggressiv och ofta även politisk.

Efter att ha följt med den första vågen av utvecklingen på avstånd, med en gnutta nedärvd konformism och kanske till och med en viss portion förakt, eller möjligen enbart med den medfött konservativas ängslan för att kasta sig med i något nytt, vaknade min nyfikenhet för fenomenet år 1978.

Det i de finska medierna mest omskrivna och omtalade punkbandet Sex Pistols, som förbjöds att uppträda i landet (ja, detta var möjligt i Finland så sent som år 1978), blev aldrig min grej även om jag senare skaffade deras album. Det var något som kändes fel med Sex Pistols, något som luktade pengar, oärlighet och kalkylering trots alla ideal.

Det som öppnade mina öron för punken – eller nya vågen som den då redan kallades för att samla upp ett bredare urval band – var The Boomtown Rats gig på Ruisrock 1978. Det fanns någonting i bandets musik, energi på scen och attityd som tilltalade mig, trots att deras kläder såg för jäkliga ut. Och vid den tiden var välgörenhetshelgonet Bob Geldof ännu en ung, arg rockstjärna på väg uppåt.

Fortfarande som 50-åring lyssnar jag med jämna mellanrum, då jag känner mig lämpligt regressiv och halsar ett stop, på bandets stora skiva A Tonic For The Troops.

Året därefter var Ruisrock-arrangörerna än en gång i takt med sin tid och bokade den kommande supergruppen inom genren, The Clash, för en spelning på festivalen. Den här konserten blev ett av mina bästa Ruisrock-minnen, flaggraden i bakgrunden och den galna Joe Strummer som klättrade och klängde i scenkonstruktionen och drev publiken till extas. Då hade Ruisrock så stark position i Norden att folk kom från Sverige för att se The Clash.

Denna svit av stora nya vågen band som uppträdde på Ruisrock toppades år 1980 då det största bandet i Storbritanninen för dagen, The Jam, spelade på scenen i Runsala. När man kollar setlistan för konserten, 17 av bandets mest kända låtar, blir man inte ett dugg förvånad över att spelningen gick hem hos publiken.

Den platta jag denna gång rekommenderar är, enligt min smak och uppfattning, tillsammans med London Calling av The Clash, de obestridliga mästerverken i genren. Vill man tillbaka till den stämning som rådde i The Jams värld för 33 år sedan skall man söka upp plattan All Mod Cons och ge den en chans.

Förtrollningen bär från öppningsspåret ”All Mod Cons”, via de fina ”To Be Someone” och ”English Rose”, vidare mot ”In The Crowd, ”Billy Hunt” och ”It´s Too Bad” fram till slutklimaxen med ”’A’ Bomb In Wardour Street” och den jättelika episk-dramatiska ”Down in the Tubestation At Midnight”. Alla bitar faller på rätt plats och bildar en helhet. Där bandets två första album var råa, ofärdiga och primitiva åstadkom trion på detta tredje album en musikalisk ståndpunkt som har ett bestående värde. All Mod Cons är ett tidsdokument men också något så motsägelsefullt som en nya vågen lp med ett högt stående konstnärligt värde. Kanske sköt bandet sig själv i benet vid den tiden, men för eftervärlden är detta eventuella vådaskott en välsignelse.

tisdag 8 november 2011

Electric Warrior

Ett album som jag skaffade uteslutande på basis av bilden på konvolutet var Electric Warrior med gruppen T. Rex. Bilden av Marc Bolan (1947-1977) med gitarren i högsta hugg framför förstärkaren tilltalade mig som liten kille och gör det fortfarande. Någon gång lyckas en fotograf eller målare fånga och koncentrera essensen i en enda bild och det har skett här. Jag minns att jag i tiden skulle ha velat ha bilden i stort format på väggen i mitt rum.

Det som blev en liten, inte direkt besvikelse, men ett streck i räkningen var att musiken inte var den hårda gitarrdominerade rock som jag tyckte att bilden utlovade. Kanske kunde jag inte tolka bilden rätt eller så övertolkar jag den som vuxen och ser något glimmande och glittrande i det gyllene skimret kring Bolan på bilden, något som i efterklokhetens allvetande tillstånd kunde tänkas peka mot det som kom att kallas glamrock. Nästan som en kod för de invigda. Hur som helst var jag van med tyngre musik och förundrades över den myckna mängd luft och talande tomrum som fanns i T.Rex låtar. Skulle det låta så här, undrade jag. Vidare grubblade jag på Marc Bolans sångröst och hans sätt att sjunga. Jag var inte helt bekväm med det.

T. Rex blev aldrig en av mina trogna följeslagare, utan en kort parentes i mitt lyssnande i utveckling. Visst gillade jag ”Jeepster”, ”Get It On” och ”Life´s A Gas” men de övriga spåren brydde jag mig inte särskilt mycket om. Någonting i T. Rex musik måste dock ha tilltalat min smak för litet längre fram skaffade jag ”Telegram Sam” som singel och samlingsalbumet Bolan Boogie. Därefter förlorade jag intresset för Bolan och T. Rex.

För en vecka sedan droppade den utökade cd-versionen av Electric Warrior ner i min gröna brevlåda. Utan desto större förväntningar, men sådär passligt nyfiken och en gnutta nostalgisk, sköt jag in skivan i spelaren och satte mig ner för att lyssna.

Omedelbart från de första tonerna insåg jag att jag hade missat något mycket väsentligt då i början av 1970-talet. Det var ju fråga om en epokgörande platta och ett mästerverk, Electric Warrior kommer mycket nära den fulländade pop lp:n. Den innehåller omväxlande och mycket väl skrivna och framförda låtar, den låter fräsch och tidlös och det finns en alldeles egen magi i Marc Bolans sätt att sjunga och spela gitarr. Allt han gjorde gjorde han med stil och attityd, han var en sann pophjälte ner till minsta fiber. Han var provokativ, tuppaktig, utmanande och karismatisk.

Ibland kan det dröja 40 år innan man fattar vad det är fråga om, sådär på tal om att vara sen blomstrare.

fredag 4 november 2011

En vit stadsdel invid havet

I ett tidigare inlägg skrev jag om en rad nätta bostadshus i min hemstad Åbo. Den gången talade jag mig varm för efterkrigstidens arkitektur men nu vill jag lyfta fram en klunga hus som kommit till under 1990-talet och 2000-talets första år.

Bredvid bron som går över till den tätbebyggda ön Hirvensalo finns ett vitt bostadsområde. Helheten är planerad av den stora och anlitade byrån Schauman arkitekter och utgör ett talande exempel på hur byrån arbetar både när det gäller områdesplanering och ritandet av byggnader.

Det självklara blickfånget i trakten är stadens högsta bostadshus, det 58 meter höga Airiston Tähti som reser sig i ytterkanten, invid en bergklack. Förutom skyskrapan finns här drygt 20 bostadshus av varierande höjd och storlek, samtliga vita med stora fönster och gröna glasytor som kontrast till de ljusa väggarna. Närmast vägen ut mot Hirvensalo finns ett affärshus och några garagebyggnader vilka bildar en gräns och lugnande skyddszon mot den livliga trafiken.

Mellan husen löper flera gångvägar längs vilka det är trevligt att flanera för att få tag på stämningen och atmosfären. Det som gör miljön speciell är närheten till vattnet och gångvägen längs strandbrynet är mycket vacker och angenäm, ett av mina favoritstråk.

Jag brukar besöka området flera gånger per år för att se hur de vita byggnaderna ter sig mot den inramande bakgrunden vid olika årstider. En solig vinterdag badar trakten i ljus och vitt med skidlöpare på isen, en sommardag är den omringad av lummig grönska och på hösten reser sig husen bakom en vägg av gulnad vass och höstgranna träd. Denna föränderlighet är mycket tilltalande, likaså är det roligt att iaktta hur vattnet beter sig beroende på tidpunkt och väderlek. Ibland är det grågrönt och grumligt, emellanåt oroligt med krusningar på ytan och någon gång kav lugnt med jämna och fullständiga spegelbilder av husraden.

För att få ett par fina helhetsvyer av husen lönar det sig att ta sig upp på Hirvensalobron eller till stranden mitt emot. Där får man en överblick av hur husen ligger och hur den omkringliggande miljön ter sig.

I framtiden blir det intressant att se hur det här området kommer att te sig då husen på det före detta varvsområdet runt udden, in mot ån, blir färdiga. Redan nu kan man betrakta mötet mellan de vita husen och de bruna husen längre ut på udden. Likaså blir det spännande att se hur de vita husen klarar slitage förorsakat av tid, väder och vind.

Det som ytterligare tilltalar mig är att husen tar upp en viss tematik från miljön de befinner sig i. De vita byggnaderna invid havet skakar snyggt hand med passagerarhamnen längst ute på Åttkanten varifrån de ljusgula och vita Stockholmsbåtarna avgått i flera decennier före de röda färjorna fick sitt fäste närmare Åbo slott.

Man får hoppas att den stora helhet som håller på att växa fram här vid åmynningen kunde bli lika stilig, hemtrevlig och människovänlig som Hammarby Sjöstad i Stockholm. Det skulle vara ett snyggt visitkort för Åbo och en vacker miljö att visa upp för gäster som anländer havsvägen.