fredag 28 mars 2014

Mina boplatser I - Trädgårdsgatan

Detta är del ett i en serie i vilken jag presenterar mina boplatser i tur och ordning, från födseln fram till dags dato. Inläggen kommer inte efter varandra i bloggen, utan jag kommer med en ny adress när jag känner att det är tid för det.

Då jag föddes på hösten 1961 hade mina föräldrar sedan några år tillbaka bott på Trädgårdsgatan 46 i Åbo. Bostadsbolaget Turun Kontu består av tre stenhus på fyra våningar. De är byggda mellan 1949 och 1951 och planerade av den dåvarande stadsarkitekten i Åbo, Totti Sora. Det är alltså fråga om typiska efterkrigstidshus som jag uttryckt mitt starka gillande för i ett par tidigare inlägg. Idag är husen nymålade i gult, orange och grönt, vidare har de ursprungliga balkongräckena i trä ersatts av korgar i metall vilket förändrat husens utseende en aning till det sämre. Några fina detaljer värda att lyfta fram är entréerna inklusive dörrar, burspråken och att stenfoten på samtliga hus är beklädd med skiffersten.
Husets fasad mot Trädgårdsgatan. I affärslägenheten närmast låg matbutiken.

Vi bodde i en trerummare på drygt 70 kvadratmeter som låg på andra våningen i B-trappan. Ut mot gatan fanns de två sovrummen och köket, i en förbindelsegång mellan den långa och smala tamburen och köket låg det lilla badrummet och mot gården öppnade sig det rymliga vardagsrummet med den lilla balkongen.
Min äldre bror och jag delade rum och bodde i det första rummet sett från ytterdörren och mina föräldrar, och längre fram även min lillasyster, huserade i det följande rummet. I köket som var rätt litet fanns en spännande och fascinerande detalj; en gasspis och i ett skåp en mätare i vilken man matade in gasverkets polletter för att öppna gastillförseln.
Entrén till B-trappan. Våra tre fönster till vänster om trapphuset på andra våningen.

Gården upplevde jag som stor. Där fanns gungor, lekplats, gräsmattor med planterade lövträd, ett daghem med omgärdad gård och en stor bakgård upp mot Kakola fängelseområde. Bakgården var ett eldorado för fantasin, här kunde man leka i timmar ostört på bergkullarna.
Vårt vardagsrum med balkong låg i mitten på bilden, på andra våningen.  

I bolaget fanns, såsom seden var på den tiden, även några affärslokaler. I den största verkade andelslagets (Turun Osuuskauppa) matbutik och i en mindre lokal fanns en väl försedd pappers- och kemikalieaffär. Bredvid den låg en barberare och i gårdshusets bottenvåning en reklambyrå, om jag minns rätt.
I källarvåningen till huset som följer Annegatan låg ett garage med några bilplatser och av någon anledning hade vår far lyckats knipa den överlägset bästa platsen i detta varma garage. Hit ner i värmen körde han sin vita Austin Mini 850, senare en orange Mini och en grön Austin 1300.
Gårdsvy av Trädgårdsgatan 46.

Under de knappt elva år av mitt liv som vi bodde här ägde ett par dramatiska händelser rum i gården. De mest minnesvärda var två eldsvådor; en i pannrummet som låg i källarvåningen i vårt hus och en annan i en lägenhet i gårdshuset. Vidare lärde man sig att hålla sig undan den ökända busen i trakten som gärna skrämde upp oss småungar. Och närvaron till fängelseområdet gav sin dos av extra spänning, närmast fanns mentalsjukhuset för fångar och den grå cellavdelningen tillhörande det som då kallades tukthuset.

På hösten 1972 hade mina föräldrar blivit besmittade av förortsbacillen och ville bort från den livligt trafikerade Trädgårdsgatan. Dessutom behövde familjen större lägenhet. De körde runt i förorterna, både norr om staden och söder om centrum och gick på lägenhetsvisningar. Slutligen fann de sin följande lägenhet några kilometer söder om innerstaden.

fredag 21 mars 2014

Ett Åbomotiv

Bilder av olika slag har alltid fascinerat och tilltalat mig. Jag njuter av att låta mig dras in i en bilds värld eller fängslas av den stämning som råder i den. Det fina och roliga är att bilden inte alls behöver vara artistisk eller ett konstverk för att uppfylla denna funktion. En bruksbild som ett reklam- eller tidningsfoto kan väcka lika starka associationer som en mästerligt utförd målning eller ett konstfoto (något som självfallet är meningen med reklambilder).

Under min barndom tittade jag mycket på bilder av fartyg, tåg och flyg. Det berodde på att min far var sysselsatt med fartyg medan min äldre bror förutom fartyg även intresserade sig för tåg och flyg, inte minst i form av byggsatser och hans modelljärnväg. Längre fram i livet utökades motivuppsättningen och kan idag omfatta närapå vad som helst, huvudsaken att bilden är tilldragande. Det jag själv i vuxen ålder ägnat mycket tid åt är stadsvyer, arkitektur, landskap och naturbilder.

När vi flyttade till vårt hus i Reso på sommaren 2002 innebar det en stor förändring. Vi bodde inte längre i ett höghus utan hade ett hus med trädgård och fick en möjlighet att uppfylla den finländska drömmen om ett eget småhus. Flyttningen kom också att öppna ett antal övriga dörrar som fram till dess kanske varit slutna eller endast öppna på glänt.

En sådan dörr som slogs upp på vid gavel var en fördjupning och förvandling av mitt intresse för arkitektur och bebyggda miljöer. I praktiken betydde det att jag började se på min omgivning med en för mig ny och skarpare, mera iakttagande, blick än tidigare. Jag ville bli varse om allt fint och sevärt i min omgivning, helst också där man kanske inte omedelbart fick ögonen på det. Allt detta ville och försökte jag sedan föra vidare i text och bild.

En biprodukt av detta projekt var att jag aktivt började leta rätt på och betrakta tavlor med stadsmotiv. Jag ville se hur konstnärer avbildade staden, inte minst min egen hemtrakt Åbo. Och eftersom ett så gott som alltid i mitt fall leder till ett annat så var hungern att en gång kunna köpa tavlor med stadsmotiv väckt före jag hann märka det.

Det första steget i den här riktningen tog jag på sensommaren 2002 då jag i en antikvitetsaffär som låg i hörnet av Multavierugatan och Universitetsgatan bokstavligen nästan ramlade över en liten oljemålning. Bilden fanns tillsammans med några hopplösa torgkonstmotiv i en korg ute på trottoaren och kostade endast fem euro. Jag minns hur nöjd och uppeggad jag var över att ha hittat ett Åbomotiv till detta löjligt låga pris.

Efter att ha haft bilden till inramning och hängt upp den på väggen i vårt nya hem råkade mamman till en av vår mellersta sons vänner få syn på den då hon hämtade hem sin son från ett besök hos oss. Hon log brett och igenkännande för ett av husen på tavlan var hennes barndomshem. Hon frågade var vi hade köpt tavlan och berättade litet om sin uppväxt i trakten.

Tavlan är (utgår jag ifrån) målad av en amatörkonstnär som signerat bilden E. Tammi -55. Den avbildar strandlinjen i Korppolaisbacken, nedanför Månsdottersparken, sedd mot Slottsfjärden och skeppsvarvet med Åbo slott i bakgrunden. Inget märkvärdigt med tavlan i sig, annat än att den är ett tidsdokument från mitten av 1950-talet. Trots det har bilden något som fångar min uppmärksamhet och jag brukar ofta titta på den innan jag går ut genom ytterdörren ovanför vilken tavlan har sin plats. Varje gång förflyttas jag tillbaka till ett förgånget Åbo, så nära men ändå så fjärran.

För att visa utvecklingens gång lägger jag till ett fotografi taget i oktober 2013 som i stort avbildar samma plats. Varvet med dess fantastiska industrimiljö är sedan länge borta och det som nu fyller dessa en gång av arbete ekande stränder är påkostade bostadshus med närhet till vattnet. En livsform får ge sig för en annan. Vilken man föredrar och gillar bättre är smaksak. Jag tilltalades av att ha det stora skeppsvarvet i staden, tung metallindustri, tillverkning av stora fartyg. Det var riktigt liv länga åns stränder.

fredag 14 mars 2014

Creedence Clearwater Revival: Green River

Mitt första möte med Creedence Clearwater Revivals lp Green River ägde rum på hösten 1971 då jag var en pilt på tio år. Min äldre bror kom en dag hem från skolan med plattan i en stor flundreflat plastpåse. Tidigare samma höst hade han investerat sina fickpengar i Creedence Clearwater Revival: Pendulum, Santana: Abraxas och Deep Purple: Fireball. (Av dessa har jag skrivit ett inlägg om Pendulum den 2 mars 2012).

För honom innebar mötet med Green River kärlek från första genomlyssningen. I själva verket tror jag att plattan hör till dem som han spelat allra mest under årens, eller snarare, decenniernas lopp.
Min reaktion på skivan var att den var helt okej, men inget hisnande. Det betydde att jag inte ägnade plattan särskilt mycket uppmärksamhet. Den fanns i brorsans skivhylla och han lyssnade ofta på den så visst blev låtarna bekanta för mig, men de sjönk inte in på djupet. Själv var jag vid den tiden mycket upptagen av Uriah Heeps debutalbum Very ´eavy...Very ´umble, min allra första lp.

När det hade gått ett antal år kom jag en ljus vårafton att ge Green River en ny chans. Mina föräldrar hade åkt till stugan och jag hade lägenheten för mig själv, rena drömläget för en tonårskille. Jag satte mig bekvämt, vred på tillräckligt med volym, ögnade på det grönfrodiga konvolutet med gruppen avslappnat avbildad ute på landsbygden och läste den fåordiga information det bjöd på. Nålen träffade vinylen med det kännspaka frasande ljudet och svajade till som den brukar före den hittar spåret. Detta underbara ögonblick av förväntan, särskilt då det är fråga om den första spelningen av en ny skiva, men även vid andra tillfällen då allt är rätt och riktigt.

Då gitarren slog de första målmedvetna tonerna till titellåten hände något. Det var som ett uppvaknande, en uppenbarelse av närapå religiös karaktär. Med ens insåg jag att jag tog del av ett helgjutet mästerverk som jag inte varit mottaglig för tidigare. John Fogerty modellerade fram ytterligare ett av sina underverk på två och en halv minut.

Att sedan ”Green River” drygt 15 år senare råkade spela i radion några ögonblick före min yngre dotter såg denna värld för första gången förstärker ytterligare låtens magi för mig, skänker den en extra dimension, ett ”större än livet”-innehåll.

Där satt jag i fåtöljen och färdades genom John Fogertys gröna och natursköna, men ändå besynnerligt dystra och deprimerande fantasivärld. Jag njöt av låtarna som avlöste varandra och bit för bit byggde upp denna helhet på en knapp halvtimma. På albumet finns flera låtar i vilka Fogerty skapar eller utökar sitt eget mytiska universum. Förflyttningen till denna värld sker genast i titellåten ”Green River” efter vilken man i efterhand måste klara av transporten dit i den kaotiska och trafikkritiska ”Commotion”. Något obehagligt och tungt klingar i ”Tombstone Shadow” och sida ett avslutas med den episkt berättande ”Wrote A Song For Everyone”.

Sida två inleds av den illa varslande ”Bad Moon Rising” följd av den självbiografiska ”Lodi” och den pigga countrylåten ”Cross-Tie Walker”. Därefter åter tillbaka till det dunkelt tyngda i ”Sinister Purpose”, före reningen i det avslutande lånade rhythm and bluesspåret ”The Night Time Is The Right Time”.

Där John Fogerty på det föregående albumet Bayou Country byggde upp ett sumpmarkslandskap ger han sig på Green River ut i en till synes grön och fräsch natur som dock ruvar på mystiska fenomen och faror. Han trollar fram något som påminner om ett ”Twin Peaks”-landskap i musikform mer än två decennier före vi fick se David Lynchs suggestiva bilder av träden som böjde sig dubbla i den hårda nattvinden och det röda trafikljuset som slängde fram och tillbaka mot den våta nattsvarta asfalten. Här ligger John Fogertys styrka; han kan komponera en fängslande melodi till vilken han skriver en text som antingen växer till en novellaktig berättelse eller dramatisk ödesmättad scen.

Den som vill njuta av Creedence Clearwater Revival när bandet är som bäst, och på väg att bli riktigt stort, skall lyssna på Green River. För mig har den här plattan, tillsammans med Pendulum, kommit att bli den viktigaste i bandets katalog.


Bad Moon Rising:

Tombstone Shadow:

fredag 7 mars 2014

Hjalmar Lundbohm skildrad av Björn-Erik Höijer och Åsa Larsson

Mitt långvariga intresse för Norrbotten har resulterat i ett antal resor, skrivna artiklar, vänskapsrelationer och mycket läsning i ämnet, såväl fakta som fiktion. För inte länge sedan råkade jag i två skönlitterära böcker stöta på mycket intressanta porträtt av Kirunas okrönte konung, gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm (1855-1926). Detta tydliggjorde och påminde mig än en gång hur väl fiktion kan bidra till och komplettera historieskrivningen genom sitt sätt att, som Eyvind Johnson någon gång sagt beträffande sina historiska romaner, skildra något såsom det kan ha gått till, som det är sannolikt att det gick till.

Den första boken jag läste var Åsa Larssons femte Kiruna-deckare Till offer åt Molok (2012) i vilken hon som vanligt skapar ytterst trovärdiga och livfulla karaktärer och kommer med en oslagbar miljöskildring av trakten kring Kiruna. Även om jag inte är någon inbiten vän av spänningsromaner har jag velat läsa alla Larssons romaner, främst på grund av den suveräna natur- och miljöbeskrivningen. Hon skriver så ledigt och otvunget om sin hemtrakt att det är ett rent nöje att läsa. I själva verket gör hon så god turistreklam för Kiruna att man grips av en stark längtan att resa upp till Norrbotten för att åter en gång uppleva platsens magi.

Det som ger en extra krydda åt Till offer åt Molok är att en bärande bihandling i romanen handlar om gruvdisponenten Hjalmar Lundbohm. Man får följa hans relation till en kvinnlig lärare som kommer till trakten och med vilken han inleder ett förhållande. Eftersom det är fråga om en spänningsroman slutar affären med förskräckelse. Det som fascinerar mig är Larssons fina porträtt av Lundbohm som en mångfasetterad och inte sällan tyngd och nedstämd person. Helhetsbilden färdigställs med hjälp av en detaljerad återgivning av Lundbohms närmiljö, främst hans hem (idag museum i Kiruna) som är fullt igenkännbart i skildringen.

Björn-Erik Höijer (1907-1996) var en produktiv författare som i sina verk ofta placerade handlingen till Norrbotten, bland annat till sin hemort, gruvsamhället Malmberget, men även till Kiruna och andra platser. Han bär, precis som Larsson, det självupplevdas inneboende auktoritet och sakkunskap med sig i bagaget och det lever vidare i hans litteratur. Höijer skriver ingående och noggrant om den lilla människans hårda kamp om överlevnaden i ett klimat som är obarmhärtigt och där hon ständigt måste slåss mot kyla och fattigdom.

Höijers roman Det ljusa landet (1970) handlar om idealisten Johan Föhr som vägrar sälja sin själ vid storstrejken år 1909. Den före detta rallaren och gruvarbetaren har blivit befordrad till gruvfogde och nått en bekväm position i det växande gruvsamhället Kiruna men under strejken gör han sitt val. Han tar de strejkande arbetarnas parti i stället för bolagets och lägger fram sin åsikt för den mäktige gruvdisponenten, som i romanen uppträder under det fingerade men tydligt igenkännbara namnet Helmer Lundborg. De två männens kraftmätning slutar med att Föhr degraderas till arbetare och förpassas till gruvans farligaste och mörkaste plats.

Precis som Larsson gjorde i Till offer åt Molok bygger Höijer i Det ljusa landet upp ett rikt nyanserat och levande porträtt av gruvdisponenten. Höijer skildrar honom som en impulsiv, olycklig och ensam man ständigt längtande efter något han inte kan få, detta trots att han uppnått och åstadkommit så mycket. Det fina med både Höijer och Larsson är att bägge är måna om att skildra Lundbohm som en komplicerad och sammansatt karaktär för vilken det är mycket viktigt att bygga upp ett väl fungerande samhälle där människor har det bra. Han vill bygga ordentliga bostäder åt arbetarna, han vill ha skolor, sjukhus och kyrka på orten, han njuter av konst och musik som han hämtar hit upp osv.

Det som gav mig mest vid läsningen av båda böckerna var att följa med hur ett tydligt porträtt av Hjalmar Lundbohm växte fram. Det är inte alls oväntat att Höijer skriver om Lundbohm eftersom han levat under samma tid och ägnat mycket möda åt att beskriva gångna tider i Norrbotten. Det som dock är intressant är att Larsson, hundra år efter Lundbohms storhetstid, valt att ha med honom i en samtida spänningsroman. Kan man se det som en hyllning till ortens grundare och storman eller berikar han endast fiktionen? Hur som helst var det intressant att upptäcka att man klart kände igen Lundbohm som en och samma person i bägge skildringarna trots att det är mer än fyra decennier som skiljer dem från varandra.