Vilken var den första - egentligen? Del III

Mina två senaste texter har grävt i minnets labyrint för att komma åt när jag blev varse om pop- och rockmusik. Och beträffande den genren kommer jag inte längre, det var sannolikt så det började, eller rätt närapå i varje fall. Det som emellertid skedde då jag letade runt bland mina hågkomster var att jag kom på att mina föräldrar stundvis lyssnade på musik och att det fanns en hel del plattor hemma hos oss.

En grupp för sig var traven med gamla stenkakor som skulle spelas med grövre nål på 78 varv i minuten. Min äldre bror och jag fick vid enstaka tillfällen plocka fram högen ur ett skåp och lyssna på några. Skivorna var tjocka, tunga och ytterst sköra och bräckliga. De hade en låt per sida och rätt dålig ljudkvalitet. Nålen raspade kraftigt i spåret så det var ingen större njutning att lyssna på dem. Dessutom lät musiken för det mesta gammal och ointressant. Roligast var att se hur plattan snurrade på tallriken med en farlig fart.

Bland lp-skivorna fanns det mest klassiska stycken, operetter och musikaler. Jag minns att en del av albumen till sitt format var mindre än 12 tum, vilket var spännande – det var fråga om inte så vanliga 10 tums skivor. Flera av skivorna härstammade från skivklubben Concert Hall som min mor var medlem i.

De klassiska styckena var alltför krävande för oss men vi hittade fram till ett album av Evert Taube som vi lyssnade rätt flitigt på. Här fanns fina visor som ”Havsörnsvalsen”, ”Möte i monsunen”, ”Fritiof och Carmencita”, ”Min älskling”, ”Vals i gökottan”, ” Den glade bagaren i San Remo” och ”Fritiof i Arkadien” för att nämna några.

Det som väckte mitt största intresse var av någon anledning min fars jazzplattor. Jag läste namn som Benny Goodman, Count Basie och Delta Rhythm Boys på skivkonvoluten. Jag kommer inte ihåg exakt hur många han hade men det fanns särskilt en som fängslade mig från att jag var liten grabb. Det var något i styrkan och kraften i musiken och blåsinstrumentens genomträngande sound som fascinerade mig. Vidare lockades jag av svängen i musiken och den distinkta rytmen som satte foten i rörelse.

Albumet hade titeln The Big Challenge och hade en trumpet och musikernas namn på det bruna konvolutet. Skivan var utgiven av ett bolag som hette Jazztone. Långt senare insåg jag att gruppen var rätt namnstark med Rex Stewart på kornett och Cootie Williams på trumpet, Bud Freeman och Coleman Hawkins på tenorsaxofon, Lawrence Brown och J.C. Higginbotham på dragbasun, Hank Jones på piano, Billy Bauer på gitarr, Milt Hinton på bas och Gus Johnson på trummor. Idén med plattan var förstås att blåsarna utmanade varandra i solospel som under en livespelning eller ett jam.

Inspelningarna är från den 30 april och den 6 maj 1957 och på sida ett finns låtarna ”I´m Beginning To See the Light”, ”Do Nothing Till You Hear From Me” och ”Alphonse and Gaston”. Mina två favoritlåtar återfanns på sida två. Den första är öppningsspåret ”Walkin´ My Baby Back Home” som svänger fantastiskt fint och utgör höjdpunkten på plattan, inte långt efter Monica Zetterlunds oförglömliga sommarmorgonvandring genom Stockholm till Beppe Wolgers fullkomligt briljanta text. Skivan fortsätter med ”When Your Lover Has Gone” och den låt jag lyssnade mest på som barn, den glättiga ”Rex´ Time” med starka trumpetpartier. Avslutningslåt är ”I´ve Got A Right To Sing The Blues”.

För ett par år sedan lyckades jag komma över The Big Challenge i en spansk cd-utgåva och kunde glatt konstatera att svänget fanns kvar och att ”Walkin´ My Baby Back Home” hade vuxit ytterligare och likaså ”I´m Beginning To See The Light”.

Likaså måste jag, efter att ha lyssnat in mig i genren under cirka tre decennier, erkänna att albumet som helhet inte tillhör de stora men det har sina stunder och moment. Dessutom får svängig okomplicerad jazz mig på gott humör på ett kravlöst och skönt sätt. Nedan mina tre favoritlåtar från skivan.

I´m Beginning To See The Light

Walkin´ My Baby Back Home

Rex´ Time

Vilken var den första - egentligen? Del II

I mitt förra inlägg var jag inne på hur svårt det är att fastställa den första i sitt slag. Då kom jag fram till att det fanns en första singel före den första lp:n. Efter det har jag funderat vidare och rotat i minnet och erinrat mig att det faktiskt redan före ”Rose Garden” och ”Yellow River” fanns en betydande och medveten lyssnarupplevelse.

Året är sannolikt det samma, 1971, men med en förskjutning bakåt, till våren. Vi var på besök hos våra kusiner och som jag skrivit i tidigare inlägg var min äldsta kusin duktig på att introducera musik, både artister, album och enskilda låtar. Jag har många gånger undrat över när han själv började lyssna på musik och vem som eventuellt uppmuntrade honom att ta de första stegen. Eller var han vetgirig och nyfiken nog att botanisera på egen hand, exempelvis utgående från ungdomsprogram i radion?

I vilket fall som helst ägde han ett antal skivor, både singlar och lp:n, ett tag innan vi började investera alla våra pengar i musik. Jag minns att han var tidigt ute med Rory Gallaghers mästerverk Deuce likaså Who´s Next med The Who och som jag tidigare varit inne på skaffade han Master of Reality med Black Sabbath då den kom ut.

Mitt nya första (och korrigerade) minne av att aktivt och avsiktligt ha lyssnat på popmusik serverade just han, min äldsta kusin. Vi var fyra killar, två brödrapar, samlade i hans rum. Han skötte det mesta av showen, dels på grund av ålder och dels på grund av hemmaplansfavör. Och min äldre bror och jag sög i oss som knastertorrt läskpapper.

Han plockade förstrött i sin hylla, fingrade med ett plastkonvolut, lade nonchalant en singel på tallriken, vred upp volymen sådär lämpligt och satt sig ner för att invänta vår reaktion. Han släppte omslaget på bordet och jag minns den svartvita bilden av bandet som tittade stint in i kameran. Överst stod låtarnas titlar och längst ner gruppens namn och skivbolagets, Metronome, logo.

Sedan dess har jag burit med mig den stilfulla och kännspaka gitarrinledningen till denna popklassiker av årgång 1969. Den fängslande rytmen och den starka, aningen hesa kvinnorösten som sjunger på lätt bruten engelska om skönhetsgudinnan Venus och hur ”hon har det”.

Fortfarande lyssnar jag gärna och ofta på ”Venus” av Shocking Blue och anser att den tillhör den absoluta eliten bland poplåtar. Allt är rätt, vers, refräng och sound. Mariska Veres var en uttrycksfull sångare och en perfekt frontfigur, mörk, hemlighetsfull och utmanande på det sätt man var i början av 1970-talet. Även om Shocking Blue blev berömda med ”Venus” nådde gruppen Bananarama ännu större framgång med låten i mitten av 1980-talet.

På B-sidan fanns en låt som jag stundvis gillat lika mycket som ”Venus”, den lika tidstypiska och laddade ”Hot Sand” där Veres sjunger om en sommarkväll, strandliv och kärlek i den heta sanden. Det finns ett stråk av melankoli, en dunkel skugga som höjer låten över det ordinära och däri ligger dess magi. Kan en sommarlåt bli mycket bättre? Eventuellt ”Walking on Sunshine” med Katrina and the Waves.

Jag kan inte påstå att jag skulle ha varit såld med ens men jag minns att låtarna lämnade ett starkt spår. De var noterade och registrerade och längre fram kom albumen At Home och Inkpot att finnas i min skivhylla. Under senare år har jag skaffat ytterligare ett antal av bandets album och njuter stort av denna tidiga nederländska utmanare till den brittiska popmusiken. Det är intressant att tänka att både Golden Earring och Shocking Blue lyckades penetrera pop- och rockvärlden från Haag i Nederländerna, och i bägge fallen med starka låtar och ett personligt och unikt sound. Inom en annan genre lyckades även progband som Focus och Ekseption med detta.

Shocking Blue: Venus

Shocking Blue: Hot Sand