Finska lok

Mitt intresse för transportmedel omfattar förutom flygplan och fartyg även tåg. I detta inlägg presenterar jag ett antal finska lok från förr och nu. Av bilderna har min bror P-H Sjöström tagit följande: Hv1, Hr1, Dr12 och Sr2. Tack för dessa.

 Ångloket Hv1 var i användning 1915-1967, på bilden tagen i Åbo hamn kring 1965 nedrangerat till växellok.

 Växelloket Vr2 verkade 1930-1975. Bildens museilok finns i Joensuu.

 Ångloket Hr1 tjänade från år 1937 till 1971.

 Rälsbussen Dm7 var i trafik på korta rutter från år 1954 till 1988.

 Motorvagnståget Dm9 trafikerade från 1965 till 1990.

 Växelloket Dv15 användes under åren 1958-2004.

 Dieselloket Dr12 var i trafik från år 1959 fram till år 1990.

 Dieselloket Dr13 drog person- och godståg från 1962 fram till år 2000.

 Dieselloket Dv12 är en användbar trotjänare som arbetat sedan 1963.

 Den andra serien av dieselloket Dv12.

 Den tredje versionen av dieselloket Dv12.

 Dieselloket Dr16 har tjänstgjort på rutter i Norra Finland sedan 1986.

 Elloket Sr1 har varit i mångsidigt bruk från och med år 1973.

Elloket Sr2 kom i trafik år 1995.

Julprat

Åter har ett år gått och det är dags att orda litet om den kommande julhögtiden. På gården utanför mitt fönster lyser den lampbeklädda busken upp sin lilla sfär och längre bort ser jag grannhusens julbelysning. Jag njuter av vetskapen att det skall bli en rad lediga dagar och möjlighet till läsning, lyssnande av musik, samtal och kontemplation. Mängder av stearinljus skall brinna och avge sitt lugnande lyster och sin hemtrevligt intensiva värme.

Julgranen bar vi in igår, den står nu i sitt hörn, klädd och pyntad. En hel del av maten är införskaffad, pepparkakorna bakade och huset städat. Det som återstår är denna sköna väntan, utan någon förväntan. Man kan koncentrera sig på att stanna upp och känna efter, låta tankarna irra fritt och otyglat.

Julafton blir en aning avvikande från det invanda i år eftersom vår mellersta son och yngsta dotter skall besöka ett antal av stadens åldringshem i egenskap av spelande och sjungande jultomte med medhjälpare. Som förälder kan jag inte annat än känna stolthet över denna osjälviska handling. Det har blivit alltför enkelt och utbrett att finna svagheter hos andra och ibland verkar det som om vi vuxna alltför sällan ser allt det goda som finns omkring oss, inte minst hos de unga. Kanske är det vår generation, vi som är födda på 1960-talet, som är de självupptagna, bortskämda egoisterna och inte våra barn. Detta tål att tänka på nu och då, och om vi upplever våra barn som bortskämda kan man fråga sig vem det är som agerat exempel och uppfostrare för dem. Än en gång räcker det med en titt i spegeln.

Min hustru och jag kommer att besöka begravningsplatsen och tända några ljus för bortgångna kära, något som försätter en i den rätta stämningen. Senare på eftermiddagen, eller förkvällen, samlas vi hela familjen för en rejäl julmåltid med flera av de traditionella rätterna och några nyintroducerade. Därefter blir det en inte alltför seriös julklappsutdelning och umgänge under fria former.

Eftersom året har varit tumultuariskt och fyllt av händelser som förändrat tillvaron bestående känner jag ett starkt behov att gå ner i varv för att tänka igenom livet och tillvaron. För att göra detta har jag två saker att ta till vid behov. Det första är musiken, rätt musik vid rätt tillfälle har omedelbar verkan. Då jag nu kommer att söka ro och frid under de kommande dagarna blir det att lyssna mycket på norska jazzmusiker som Tord Gustavsen, Jan Garbarek, Ketil Bjørnstad och Mathias Eick. När jag dessutom igår kväll återupptäckte Billie Holiday kommer jag även att njuta av hennes nästan outhärdliga tolkningar.

Det som emellertid har varit mitt största stöd är poesin och främst två diktare som hjälpt mig att hitta hem när jag känt mig irrande och vilse. Werner Aspenström och Tomas Tranströmer har denna höst kommit att bli mina bästa och trognaste vänner. De har alltid en dikt, en rad eller endast ett rätt valt ord att bjuda på då man som bäst behöver det. Det kan ha varit i situationer då jag sökt klarhet och förståelse i någon fråga, det kan gälla ett odefinierbart behov av tröst eller endast behovet av vackra bilder och ord. I alla dessa lägen är dessa två stormästare det bästa, och ofta det enda, sällskap man behöver.

Likaså skall jag ägna tid och tanke åt den i maj 2013 bortgångna långvariga brevvännen och litteraturkamraten, poeten Folke Isaksson. Det blir läsning av hans gripande samling Hos mormor och det sena mästerverket och en av hans mest helgjutna samlingar Stenmästaren. Dessutom skall jag läsa hans sista bok, prosadiktsamlingen Osäkra glimtar av ett oförklarligt ljus, vars tillkomstprocess jag hade glädjen och äran att följa på nära håll, ett privilegium få förunnat.

Vidare vet jag redan nu, efter att nyligen ha avslutat läsningen av Björn Larssons essäbok Min frihet, att jag även kommer att företa mig en omläsning av hans magiska roman Drömmar vid havet, som jag tidigare utnämnt till en av de mest betydande romanerna av vår tid.

Med dessa reflexioner och nedslag vill jag önska alla en fridfull och fredlig jul. Kom ihåg att umgås och njuta av varandras sällskap och försök göra det som känns rätt och riktigt, både gentemot er själva men också när det gäller era medmänniskor.

Sigurdsristningen - en förtrollande bild

Ett antal gånger under ens livstid får man stifta bekantskap med platser som känns som om de bar på en hemlighet eller något magiskt. Ofta kan man uppfatta detta trolska som en antydan om en dold port eller öppning mot en förfluten tid. Man kan hitta fram till en dylik plats på flera sätt, i detta fall skedde det mer eller mindre av en slump.

I slutet av juli 2013 gjorde min hustru och jag en resa runt Mälaren under vilken vi såg flera fina städer och platser. Turen närmade sig sitt slut, vi hade nyss lämnat ett morgonfagert Eskilstuna bakom ryggen och styrde mot de mindre orterna Strängnäs och Mariefred. Under den korta bilfärden läste min fru kartan och tipsade mitt i allt om ett ställe som fanns upptaget som sevärdhet i vägkartan. Eftersom det inte var fråga om någon längre avstickare och vi hade gott om tid beslöt vi att köra dit.

Vi åkte förbi den vita kyrkan i Sundby och sökte oss ner mot Mälarens strand vid Sundbyholm. Vägen var smal och krokig och när vi närmade oss körde vi genom en luftig lövskogsdunge i vilken det rådde en helt fantastisk, sagolikt vacker belysning med gulgrönt klart ljus som strilade ner mot marken i olika breda sjok. Stammarna reste sig från en ren och tydligt skönjbar markvegetation, bilden var långt ifrån den invanda nordiska skogsvyn som så ofta domineras av en något mera instängd barr- eller blandskog.

Färden fortsatte ut under lövverket och återförde oss till en mera invand landskapstyp. Därefter svängde vägen brant till vänster mellan en kulle och ett litet smalt vattendrag. Vi körde bilen till parkeringsplatsen, stannade bredvid ett tyskregistrerat åk, tillhörande ett äldre par, och steg ut.

Det var högsommarvarmt, solen sken från en disig sky och man kunde ana några åskmoln i bildande. Vi promenerade upp mot kullen där bron från 1000 år tillbaka i tiden hade haft sitt ena fäste. Vi stod och tittade över vägen och det smala vattendraget för att 65 meter bort upptäcka den andra målade stenen som markerade brons fäste på den andra sidan. Det var hisnande att föreställa sig att det funnits en stor träbro på platsen för drygt 1000 år sedan.

Vi tog några steg längre upp på berget och fick syn på den omkring fem gånger två meter stora bilden, Sigurdsristningen, som även den har funnits här uthuggen i berghällen i mer än ett millennium. De konstfullt utmejslade bilderna i ristningen skildrar händelser ur Sagan om Sigurd Fafnesbane medan runorna som omger bilderna berättar att Sigrid lät bekosta byggandet av bron till minnet av hennes make Holmger. Synen av denna stora inristning gjorde en tagen och ödmjuk och framkallade en sakral känsla. Man stod på historisk mark, man kunde med enkelhet färdas bakåt i tiden och underligt konkret känna närvaron av det förflutna. Här om någonstans kunde man uppleva hur platsen talade till en.

Vi stannade en bra stund, promenerade ner till det stillaflytande smala vattendraget som evighetslångsamt flöt fram mellan träden. Vi gick ännu en gång tillbaka upp till ristningen. Om och om igen fick man lust att stå vid den färgade stenen och spana ut mot den andra och låta sig intas av känslan av evighet som vilade över platsen. Det var som om alla tider var närvarande på en och samma gång, som om något stod öppet för den mottagliga som ville uppleva och förnimma det.

 

Motvilligt makligt lämnade vi platsen, rörda, högtidliga och närapå tårögda. Detta hastigt påhittade besök kom att bli den absoluta höjdpunkten under hela resan. Och hade inte min fru läst kartboken så noggrant som hon gjorde så hade vi åkt vidare ovetande om denna sagolika magiska plats där tiderna möts i ett omvälvande och omtumlande handslag.

Sweden Prog Fest 2013

En knapp vecka har förflutit sedan Sweden Prog Fest i Bryggarsalen i Stockholm och den behagligt euforiska känslan sitter i. Banden var i toppform och stämningen var familjär och välkomnande och jag vågar påstå att alla vi som var på plats stortrivdes. Det enda tråkiga var att bandet Somewhere blev tvunget att utebli på grund av sjukdom. Och vill man trots allt hitta något negativt att säga om evenemanget är det att det gärna hade fått strömma till mera publik.

Som musikintresserad åskådare kan man inte annat än känna djup tacksamhet att det finns eldsjälar som Håkan Granat och Mats Jonason vilka är beredda att arrangera dylika helt fantastiska sammankomster även om den ekonomiska utgången kan vara osäker. Det kallar jag kärlek till musiken och sann idealism, en inte alldeles vanlig egenskap längre i vår tråkigt lönsamhetskalkylerande värld.

Kvällen inleddes av AnnaMy, en duktig sångare och låtskrivare som släppte sitt debutalbum Woodpecker i början av 2013. AnnaMy med ensemble var en positiv ny bekantskap, ett fräscht folkigt inslag med en härlig retrokänsla. Med sig hade hon tre kunniga musiker och en kompletterande kvinnlig röst. Man bjöd på fina låtar som klistrade sig fast i minnet på lyssnaren och fick en att vilja höra mera. En behaglig och lovande öppning.

AnnaMy

Därefter intog festivalens långväga gäster, det genomsympatiska, Introitus från Dalarna scenen. Bandet bjöd på en spelglädje och en genuint human värme som smittade av sig över hela salen och framkallade ett välmående leende hos lyssnarna. Vilken fantastisk inställning till musiken och vilken uppriktighet.

Introitus

Som jag nämnde i mitt förra inlägg reste jag i första hand över för att lyssna på Misth och Astrakhan och följande grupp på scen var Misth. Jag skrev att förväntningarna på Misth var högt ställda, inte mist när det gällde Maria Rådstens sång. Konserten visade efter några inledande toner att hela bandet infriade mina förväntningar galant. Gruppen bjöd på en energisk, suverän spelning med två nya låtar och ett stort antal godbitar från albumet. Bandet hade kul på scen och publiken stortrivdes, man kände att man befann sig bland vänner.

Misth

En mycket intressant akt var duon Necromonkey som spelade efter Misth på den mindre scenen. Necromonkey bjöd på tung och mörk musik med massor av slagverk och klaviaturer kompletterade med ytterligare slagverk, bas och sång. Dessa killar kommer man att höra av ännu har jag på känn, de har en vision, en kompromisslös tro på sin sak som närmar sig en programförklaring.

När stora scen åter var klar för bruk klev kvällens tyngsta rockband upp. Det stenhårda Abramis Brama bjöd på en show som gjorde en andfådd. På facebook klassar de sin musik som ”svängtung 70-talsrock på svenska” vilket säger det mesta. Inte för inte har bandet jämförts med de svenska hårdrockpionjärerna November (om vilka jag skrivit ett inlägg den 22 februari 2013). Mest imponerad var jag av gitarristen P-O Anderssons raspiga gitarrsound, kombinationen Gibson Les Paul och Marshall kan bara inte slå fel. När Andersson dessutom visade sig vara en stormästare på gitarr var saken klar, dock utan att glömma den enormt täta och välspelande rytmsektionen. Abramis Brama tävlade också med Misth om kvällens mest energiska frontfigur. I diplomatins namn förklarar jag duellen mellan Maria Rådsten och Ulf Torkelsson oavgjord.

Abramis Brama

När Astrakhan var redo att inleda sin konsert på lilla scen började jag känna av en lång dag som börjat då Finlandsbåten kom till Värtan klockan 6.10 på morgonen, och som nu efter mer än fem timmar av intensivt musiklyssnande, en god måltid och några öl började ta ut sitt.

Astrakhan gjorde en enorm unplugged-spelning där låtarna arrangerats ner i storlek och instrumentering. Gruppens koncentration och närvaro på scen gjorde spelningen till en fullkomligt magisk händelse. Jörgen Schelander ledde bandet mot seger bakom sin klaviatur och Alex Lycke gjorde än en gång en fantastisk prestation.

Astrakhan

Till min stora glädje inledde bandet med ”NoMan Lane” och bjöd utöver den på en hel rad fina stunder från det nya albumet. Man får hoppas att det här bandet når den uppmärksamhet och publicitet som det är förtjänt av, så unikt är det. Låtarna växte till sig i intensitet i detta minimalistiska format, ett högt betyg för när man skalar av tillräckligt mycket blir bara skelettet kvar, själva märgen i låten och det är i den som bröderna Schelander funnit sin styrka. Imponerande.

Slutligen måste jag medge att jag missade kvällens sista akt Gösta Berlings Saga, vilket säkert i efterhand var mycket korkat gjort. Men just då, efter Astrakhan var jag för trött för att ta emot mera musik. Hur gärna jag än hade velat och även om jag visste att det skulle vara bra så lämnade jag Sweden Prog Fest här. Trött och salig vandrade jag de två kvarteren till hotellet på Vanadisvägen, stupade i säng och sov som en griskulting till långt in på söndagsmorgonen.

Än en gång ett stort tack till arrangörerna och samtliga artister för att ni bjöd oss på en minnesvärd och givande kväll. Och man kan bara önska att det blir en fjärde Sweden Prog Fest, årgång 2014, och att litet flera då hittar festivalen. Den lämnar ingen kall och oberörd, en gemytligare och skojigare tillställning får man leta efter.