fredag 21 april 2017

Min första flygresa

Även om jag tillbringade en väsentlig del av min fritid under 1990-talet på Åbo flygfält har jag aldrig varit någon flitig flygresenär. Det jag gillar mest med flyg är deras estetiskt tilltalande yttre och att se dem landa och starta i hopp om att fånga ögonblicket på bild, en alltid lika stor utmaning eftersom det är fråga om objekt som rör sig snabbt.

Flygintresset började tidigt. Dels plockade vi ihop byggsatser i plast i hundratal med min bror, dels var både vår far men i synnerhet min bror och jag intresserade av transportmedel som fartyg, flyg och tåg. Det betydde att vi under uppväxttiden ofta besökte hamnen, flygfältet eller järnvägsstationen.

Under gymnasietiden, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet, hade jag sällskap av en person vars föräldrar hade sommarställe på Åland. Då fördes möjligheten att åka flyg från Åbo till Mariehamn på tal i något skede. Eftersom jag aldrig hade flugit var jag genast intresserad. Det beslöts snart att mitt sällskap med far skulle åka flyg till Åland för att fira midsommarhelgen och jag blev tillfrågad att följa med.

Vi kom till flygfältet, checkade in vårt bagage och oss själva och begav oss till vänthallen. På den tiden fick man ännu röka ganska fritt på vissa platser inomhus och jag minns att vi tände varsin Philip Morris Multifilter (ett av de mera exklusiva cigarrettmärkena). Jag tittade ut över plattan och såg en strömlinjeformad Caravelle göra sig klar för start samtidigt som en DC-9:a taxade in mot terminalen. Caravellen tvingade sig upp i luften följd av ett rejält oväsen. Spänningen började kittla i magbottnen. Inte få bajsbrott nu, tänkte jag då vi gjorde oss redo att gå ut till den väntande DC-9:an.
DC-9-14 OH-LYD på Åbo flygfält 1980 (foto: P-H Sjöström)

Jag steg ombord genom den låga smala dörröppningen och kände en avlägsen förnimmelse av klaustrofobi. Var det verkligen så lågt, smalt och trångt inuti flygkroppen? Vi banade vår väg till flygets bakre bänkrader för där var rökning tillåten, detta på en flygning som varade i 10-15 minuter. Man hade tid att tända, dra några bloss och fimpa.

Utrymmet mellan bänkarna var mycket begränsat. Jag slog hela tiden knäna i stolsryggen framför mig och tyckte att allt kröp närmare inpå och över en. Dessutom luktade det artificiellt i planet, instängd plast, utvädrad rök och återanvänd luft. Vi slog oss ner och jag försökte psyka mig till lugn.

Snart var planet lastat och startklart. Flygvärdinnan stängde dörren. Jag var tvungen att tala förstånd med mig själv för att inte jämföra detta med att bli levande begraven. Utrymmet i flygplanet kändes ännu trängre och ännu mera tillslutet efter att luckan till yttervärlden slogs igen. Jag beslöt att till vilket pris som helst hålla mig stilla, inte röra på mig, inte stöta mot bänken framför, inte rubba någon som helst balans.

Motorerna utanför tog höga varv och planet rullade till startbanan. Accelerationen slungade mig mot stolsryggen på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig och efter en kort stund neg hela maskinen till och steg till väders, brant och aggressivt som endast en DC-9:a gör. Det skakade till litet då flyget rev sig uppåt och det kändes overkligt att sitta i en så brant bakåtlutande ställning, nästan som man skulle ramla över ända.

Snart nådde flyget litet höjd och stigningen planade ut en aning. Jag tittade ut genom den lilla fönstergluggen för att se hemstaden där nere innan vi svängde brant ut över skärgården, hela tiden på klättring uppåt. Snart slocknade säkerhetsbälte-lampan och därefter rökning förbjuden skylten. Dags att tända en cigg och hålla god min.

Minuterna kändes som små evigheter men vi nådde maxhöjd, planade ut och flög ett par minuter innan det blev dags att söka sig ner för landning. På ett ställe under inflygningen föll planet tiotals meter handlöst i en luftgrop och under det sista skedet skakade och gungade det rejält. Jag kunde inte alls njuta av flygturen, endast hoppas att komma levande ner och åter känna fast mark under fötterna.

På darrande ben steg jag ut på den röda asfalten i Mariehamn. Mitt resesällskap uppmuntrade mig småskrattande och sade att man vänjer sig med tiden. Säkert, svarade jag och lovade mig själv att aldrig mera stiga ombord på ett flygplan, ett löfte jag självfallet inte kunnat hålla. Men i sanningens namn lyckades jag stå emot rätt länge innan jag på nytt begav mig på en flygresa och aldrig har jag kunnat slappna av och njuta av luftfärden.

fredag 14 april 2017

Biografier och memoarer II

I mitt senaste inlägg lovade jag en fortsättning på temat i något skede. Läsningen av politiska biografier ledde rätt snart vidare till läsning av levnadsteckningar över intressanta konstnärer, främst musiker. Två inspirerande verk som fick snöbollen i rullning var Jack Bruce självbiografi Composing Himself. The Authorised Biography (2010) och John Fogertys Fortunate Son. My Life, My Music (2015). Efter det var hungern väckt.

En höjdare inom genren, som uppvisar litterära ambitioner och kvaliteter, är Galadrielle Allmans bok Please Be With Me: A Song For My Father Duane Allman (2014). Allman skriver en vacker, gripande och uppriktig bok om sin far som hon aldrig fick möjlighet att lära känna eftersom han gick bort då hon var endast ett par år gammal. Galadrielle Allman har genom omsorgsfullt arbete och intervjuer återskapat sin fars korta, intensiva liv.

Eftersom Cream tillhört mina favoritband sedan mer än fyra decennier var det naturligt att komplettera läsningen av Jack Bruce memoarer med Ginger Bakers Hellraiser. The Autobiography Of The World´s Greatest Drummer (2010), vars titel säger en hel del om Bakers självförtroende. Denna något egensinniga självbiografi bekräftar att Baker inte alltid är världens enklaste person att komma överens med. Väl inne på ämnet Cream ville jag även läsa Eric Claptons berättelse om sitt liv, Clapton. The Autobiography (2007). Clapton berättar utlämnande och utan att försköna om sitt liv, sitt missbruk av både narkotika och alkohol, och framför allt om sitt musicerande. Det fina med boken är att Clapton inte blir sentimental eller fylld av självömkan även om han hade anledning till det. Vidare känner man som läsare glädje över att han slutligen återerövrar värdigheten i sin tillvaro.

Vill man ta del av en underhållande, ärlig och mustigt berättad självbiografi skall man läsa Miles Davis klassiska Miles. The Autobiography (1989). Man kan närapå höra hur han berättar om sitt liv och om jazzens utveckling med sin hest viskande röst. Läsaren får på första parkett ta del av fem decennier musikhistoria och möta samtliga av tidens största jazzmusiker. En genialt skriven och mycket rolig bok som är lika fängslande och intensiv från den första sidan fram till den avslutande punkten.

Fleetwood Mac har jag följt sedan albumet Rumours kom ut. Intresset för bandet fördjupades genast och inom kort var jag bekant med hela dess produktion, allt från den första tiden med Peter Green, mellanperioden med den idag bortglömda, men ytterst begåvade, gitarristen Danny Kirwan och åren med amerikanen Bob Welch samt supergruppen som uppnådde de största kommersiella framgångarna. Därför var det en självklarhet att läsa vad Mick Fleetwood har att berätta om detta seglivade band i sin bok Play On. The Autobiography (2014).

Tjejgruppen The Runaways hörde ungdomen till, dessa flitigt avbildade, fräckt provocerande rockbrudar. Den mest talangfulla musikern i bandet var sologitarristen Lita Ford som längre fram kom att göra en framgångsrik solokarriär. Om allt detta och mycket annat intressant skriver hon modigt i den ytterst läsvärda Living Like A Runaway. A Memoir (2016).

En fin och väl skriven självbiografi är Chrissie Hyndes Reckless. My Life As A Pretender (2015). Precis som Galadrielle Allman har Hynde klara och tydliga litterära ambitioner, hon skriver mer än en självbiografi, hon väver in sin livshistoria i en större berättelse och hon gör det suveränt. Det är fråga om en skicklig och begåvad skribent som noggrant väljer, värderar och väger sina ord för att finna det rätta uttryckssättet. Njutbar läsning om en turbulent och omstörtande tid för rockmusiken då det gamla raserades för att ge plats åt punkrocken och nya vågen.

Andy Powell från Wishbone Ash är en gitarrist jag uppskattar högt och i mer än 45 år har han hållit liv i bandet som kommit att bli hans livsverk. Hans Eyes Wide Open. True Tales Of A Wishbone Ash Warrior (2015) är en mycket intressant bok om ett band som med lite mera tur, och bättre marknadsföring(?), kunde ha varit ett av de allra största. Kvaliteten på låtarna håller måttet, de två gitarristernas samspel är alltid utomordentligt och albumet Argus är ett av de bästa från 1970-talet. För mig som finländare får Powells bok en extra krydda av att både Ben Granfelt och Muddy Manninen har spelat/spelar i bandet.

Slutligen vill jag nämna Robbie Robertsons Testimony (2016) i vilken han skriver om sin uppväxt, ungdom och fram till 1976 då The Band avslutade sin fantastiska karriär med The Last Waltz. Jämför man Robertsons bok med Levon Helms This Wheel´s On Fire. Levon Helm And The Story Of The Band (2000) noterar man att Robertson är ute efter en försoning, han vill förklara sig och lägga visa saker tillrätta. Utöver det är han en mycket duktig berättare som fängslar, stundvis trollbinder, sin läsare vilket kanske inte är alltför förvånande då man betänker hans talang som låtskrivare och förmedlare av något djupt och genuint amerikanskt.


Ett sammanfattande och gemensamt positivt drag för samtliga ovan nämnda böcker är att de verkar vara ärligt och uppriktigt berättade. De som skriver om sitt liv har uppnått en ålder och mogenhet då man inte längre är i behov av att försköna det som varit utan vill och vågar berätta så sanningsenligt som möjligt. Detta bidrar i bästa fall till en ökad trovärdighet, även om det alltid är problematiskt att blicka bakåt och berätta om tider som varit.

lördag 8 april 2017

Biografier och memoarer

Under mitt besök hos författaren Folke Isaksson (1927-2013) i Vaxholm i maj 2004 pratade vi såsom vi brukade om livet och litteraturen. En eftermiddag, efter att ha ätit en god sopplunch, satt vi på glasverandan och drack kaffe och åt italienska kex. Då ställde han mig frågan om jag redan hade börjat läsa biografier och memoarer. Jag svarade att jag fortfarande var skönlitteraturen trogen och endast läste levnadsteckningar ifall de behandlade någon författare som betydde mycket för mig. Han smålog vänligt och sade att det inte kommer att förbli på det viset utan att jag längre fram huvudsakligen kommer att läsa fakta, inte minst biografier och memoarer. Artigt höll jag med min värd men för mig själv tänkte jag annat.

Efter att jag varit med i ett halvsekel blev jag tvungen att inse att det höll på att ske en förskjutning i mina läspreferenser. Allt oftare fann jag mig med en faktabok i handen, oftast en levnadsteckning eller självbiografi. Samtidigt började en hel del skönlitteratur kännas mindre angelägen, först föll det mesta av kriminallitteraturen bort och därefter mindre lyckade romaner. Kvar blev det viktiga; lyriker som Werner Aspenström, Nina Burton, Folke Isaksson, Bodil Malmsten, Harry Martinson, Lennart Sjögren, Tomas Tranströmer, Arne Törnqvist och Heidi von Wright. Av prosaförfattarna fortsätter jag bland andra att läsa Ernst Brunner, P.O. Enquist, Henrik Jansson, Eyvind Johnson, Björn Larsson, Per Petterson, Björn Ranelid, Karin Stensdotter och Sara Stridsberg.

En första knuff in i levnadsteckningarnas rike var mitt intresse för FN:s andra generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961). Under 2005 gjorde jag två resor till Uppsala vid vilka jag bägge gångerna besökte Hammarskjölds grav. För att få reda på mera läste jag ett antal böcker om denna fascinerande person, bland annat Gunnar Möllerstedts biografi Generalsekreteraren från 1981 och Mats Svegfors till hundraårsjubileet nyskrivna bok Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken.


Ett annat tidigt spår in i biografins värld utgjordes av mitt intresse för Olof Palme (1927-1986). Det resulterade i läsningen av Henrik Berggrens fina biografi över Palme, Underbara dagar framför oss, liksom även Kjell Östbergs stora verk i två delar, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 och När vinden vände. Olof Palme 1969-1986. Utöver dessa läste jag av bara farten även en hel del om mordet på statsministern.

Sommaren 2015 tog jag mig igenom en mer än 800 sidor tjock, mycket välskriven och uttömmande, bok om president John F. Kennedy (1917-1963), An Unfinished Life av Robert Dallek.

Efter att ha läst ett antal böcker om sjöslag under andra världskriget och ett par fartygsmonografier beslöt jag att läsa något om Winston Churchill (1874-1965). Här valde jag den svenska biografin av Bengt Liljegren i två delar vilken gav en god inblick i denna stormans liv och verk.

Bland hemlandets politiker har jag intresserat mig för president Mauno Koivisto (f.1923) och bland annat läst hans ungdomsminnen Koulussa ja sodassa (1998), på svenska Ung soldat. Från skolbänken till skyttegraven, i vilken han berättar om sin barndom och sina år i kriget.

Den politiker som dock väckt min största respekt och aktning är före detta statsministern Paavo Lipponen (f.1941). I dagens läge känns det allt oftare som om han är den sista statsmannen vi haft, en sann nordist och europé och en brett bildad person. Läsningen av de två utkomna delarna av hans memoarer, Muistemat 1 (2009) och Murrosten aika (2014) bekräftade mycket som jag gått och funderat på och undrat över i finländsk politik.



Läsningen av politiska och historiska verk ledde småningom vidare men mera om det i ett annat inlägg...