fredag 31 januari 2014

Färgglada småhus i Nådendal

Det är roligt, och ofta även belönande, att promenera eller köra omkring och bekanta sig med nybyggda bostadsområden. Man får en bild av hurdana hus, både mindre och större, man bygger just nu, hur de är placerade i terrängen och rent konkret ser man hur staden växer. Ett intressant drag hos en stad är ju att den förändras och lever hela tiden.

En sådan biltur gjorde jag för en vecka sedan. I eftermiddagskylan körde jag ett kort stycke västerut från min hemstad Reso, till grannstaden Nådendal. Alldeles invid gränsen mellan nämnda två städer (i Nådendal) finns stadsdelen Tammisto, och längs en liten vägstump som heter Torpparintie visste jag att det åtminstone fanns början till ett fint bostadsområde. Målet med min exkursion var att se om det kommit flera hus hit sedan mitt senaste besök för några år sedan.

Längs med den större väg som leder till området finns det både småhus och höghus och i närheten finns även ett mindre industriområde så man kunde vänta sig att något hade hänt på byggfronten. För att komma till Torpparintie viker man av ner mot järnvägen, kör ett stycke och så en aning oväntat öppnar sig en vy med några småhus längst nedanför backen och två radhus i mitten av sluttningen.

Radhusen är på två våningar, byggda i trä och målade i ljusa och klara färger. De står placerade på tomten längs dess yttre kanter så att det bildas en skyddad innergård mellan dem. Ut mot gatan visar husen upp färgglada fasader där varje lägenhet är målad i sin egen nyans, så även de tillhörande förrådsbyggnaderna. Denna lekfullhet med färger är glädjande att se i vårt ofta så sakliga och rationella land. Likaså tilltalas ögat av de höga väggytorna som för en gångs skull inte bryts av för stora fönster utan av snyggt utskurna rutor. Kronan på verket är de franska balkongerna på övre våningen. Allt är i rätt skala, allt har lämpliga proportioner och det vilsamma ligger i intrycket av en viss upprepning.


Det enda man saknar är flera hus, en tydligare omtagning. Man hade gärna sett ett större område bebyggt med likadana smala, rätt höga huskroppar. Då hade man uppnått en inhemsk version i trä av något som kunde jämföras med en brittiskinfluerad stadsdel. Jag tycker att det är något mycket charmigt med de långa raderna sammanbyggda identiska småhus man ser i brittiska städer. Den monotona kedjan av hus skapar trygghet och är behaglig för ögat (det här kommer säkert många att opponera sig mot, men smaken är olika och rätten att tycka likaså).

Dessa glada hus är planerade av den anlitade byrån Schauman Arkitekter i Åbo och utgör tillsammans med ett antal motsvarande helheter ett fint prov på byråns mångsidighet och förmåga att anpassa sig till miljön och skapa något som piggar upp.

Min stora önskan är sålunda att området skulle byggas ut med flera likadana hus men än så länge ser man inget som skulle tyda på detta vilket är tråkigt. För att komma till sin fulla rätt borde husen ingå i en större helhet för i nuläge står de som två ensamma, något vilsna nybyggare som väntar på sällskap för att kunna växa ut och nå sin slutliga estetiska blomstring.

fredag 24 januari 2014

Big Country: Why The Long Face

Då den skotska rockgruppen Big Country år 1995 gav ut sitt sjunde studioalbum Why The Long Face var bandet åter tillbaka i sin originalsammansättning. Bandets trummis Mark Brzezicki som var borta ur ledet på det föregående albumet Buffalo Skinners (1993) var åter förenad med basisten Tony Butler, gitarristen Bruce Watson och sångaren & gitarristen Stuart Adamson (1958-2001).

Albumet Why The Long Face tar vid där Buffalo Skinners slutar. Bandet är inne i en kreativ fas då man skriver och framför starkt material, ofta raka och okonstlade gitarrdominerade rocklåtar och på Why The Long Face kan man lägga fram hela 14 nyskrivna låtar. Borta är det experimenterande i olika genrer som splittrade helhetsintrycket av No Place Like Home en aning. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas starka låtar även på det albumet för det gör det.

Det fina med Why The Long Face är att skivan växer till en helhet och att det huvudsakligen är ett positivt och glatt album som får en på bra humör. Vidare är soundet lämpligt rått och tungt och låtarna medryckande och kul att lyssna på. Helhetsintrycket uppnås genom att sångerna är varierande och omväxlande till stil och stämning, men trots det tillräckligt besläktade med varandra för att befästa känslan av en helgjuten, sammanhängande platta.

Att skivan är relativt enkel att ta till sig betyder ändå inte att den skulle sakna substans. Såsom alltid har Stuart Adamson en hel del att komma med även på denna skiva och det framför han tydligt och okomplicerat.

Låtarna är av mycket hög kvalitet och tål att lyssna på om och om igen. Höjdpunkter och favoriter på detta rika album fyllt med bästa tänkbara gitarrock är det tunga, stenhårda öppningsspåret ”You Dreamer” som omedelbart anger tonen för albumet. Den följs av den aggressiva ”Message Of Love” i vilken bandet kör för fullt och visar varför Big Country har en självskriven plats bland rockbandens elit. Därefter drar man ner på tempot en aning i den melodiska, och fullkomligt genialt skrivna, ”I´m Not Ashamed” som följs av en av Stuart Adamsons finaste låtar, den vackra och stämningsfulla ”Sail Into Nothing”. Efter det är det åter fullt ös i ”Thunder & Lightning”.

Lite längre fram väntar låtar som den starkt samtidskritiska ”God´s Great Mistake”, den härligt tungt rullande ”Wildland In My Heart” och det perfekta, svängiga avslutningsspåret ”Blue On A Green Planet” som sammanfattar och knyter ihop paketet.

För mig utgör Why The Long Face ett praktexempel på hur en väl fungerande rockskiva skall vara sammanställd och spelad. Den innehåller alla element som krävs av en bra rockplatta och skulle därmed vara förtjänt av långt flera lyssnare än den vunnit under åren. Också för den som vill bekanta sig med Big Country fungerar den som en utomordentlig inkörsport.

Jag tycker att Why The Long Face är ett fullgott alternativ att ta med sig på en öde ö, om denna klichéartade formulering eller jämförelse tillåts. Så rik och omväxlande är den. Sedan jag skaffade albumet år 2001 har det hört till mina återkommande favoriter, en god kompanjon både under bilresor, sammankomster med vänner och sköna hemmakvällar. Låt mig avsluta med att konstatera att det är såhär jag vill minnas Stuart Adamson, som en hårt arbetande och suverän gitarrist, sångare och låtskrivare, en man som står bakom sitt ord och som med sin musik väcker passion och starka känslor, såväl glädje som vemod och aldrig tillåter sig att bli likgiltig, oberörd eller oengagerad.

fredag 17 januari 2014

Landskap målat av Niilo Latva

För att fortsätta litet kring det jag tog upp i mitt senaste inlägg, att någon annan gör ett val i stället för man själv, kom jag att tänka på en motsvarande episod. Även denna händelse hade en gynnsam och lycklig utgång.

Som bekant kan det alltså vara givande och belönande att inte alltid kunna välja själv, utan att någon annan person, eller slumpen, tar hand om detta. För mig inträffade en dylik händelse efter att min farfar hade gått bort och min far ville dela med sig av hans kvarlåtenskap. Min farfar var ingen förmögen man och lämnade sålunda inte heller efter sig några större mängder föremål; ett fåtal möbler, ett antal kärl och bruksföremål men inte så mycket mer var det som fanns i boet.

Det som farfar, och sannolikt också farmor, tyckte om var att unna sig något vackert nu och då och de hade en viss svaghet för konst och under åren hade de skaffat några tavlor som prydde hemmet. Bland dessa fanns även ett par fina dukar.

Den bild som föll på min lott var en tavla signerad år 1946 av den produktiva Åbokonstnären Niilo Latva (1898-1949). Latva arbetade i flera tekniker men mest känd är han för sina oljemålningar och typiska motiv för honom är landskap, stadsvyer, stilleben och porträtt. Själv har jag, sedan jag ärvde tavlan efter min farfar, utökat min Niilo Latva-samling med några trevliga oljemålningar med varierande motiv, en teckning från krigsåren och två träsnitt från 1920-talet.

Tavlan jag fick i arv föreställer ett höstlandskap och den har förståeligt nog följt med mig hela mitt liv eftersom den var alltid upphängd på en synlig plats i farmors och farfars hem (senare i farfars lägenheter). Jag har vuxit upp med att betrakta tavlan i den grova grå ramen och låta mig förflyttas in i bilden som alltid känts underligt bekant och trygg.

Med grova penseldrag och i kraftiga, mättade färger har Latva målat en liten väg på landsbygden. Bredvid vägen växer ett par buskageaktiga träd och mellan dem öppnar sig en vy ut mot ett fält på vilket man i bakgrunden skymtar en lada och ännu längre bort en skog. Över landskapet vilar en klar, upplyst och vänligt varm hösthimmel. Det har i alla tider varit enkelt för mig att identifiera mig med tavlans färger, konturer och växtlighet och jag har alltid tilltalats av den ljusa och lyckliga stämning som råder på bilden. Därför har jag velat placera detta landskap i min omedelbara omgivning, i närheten av vårt sommarställe i Pargas, en bit utanför byn där gården hade sina åkrar.

Till saken hör att Niilo Latva faktiskt har målat en del bilder från Pargas vilket kan vara en förklaring till att vyn känns bekant. Jag vill också tro att denna känsla av samhörighet med tavlans motiv kan ha påverkat farmor och farfar då de köpte tavlan. Hur som helst kan jag gott och väl leva med min hopfantiserade och romantiserande förklaring att de köpte tavlan för att få med sig en bit av det älskade landskapet att se på under de långa höst- och vintermånaderna då de var tvungna att vistas i sin stadslägenhet hela tiden längtande ut till stugan i Pargas.

fredag 10 januari 2014

Ulla-Lena Lundberg: Sibirien

Det är nyttigt och givande att nu och då läsa en bok som någon annan valt ut åt en och ofta visar det sig bli en fantastisk upplevelse. Det beror naturligtvis på att de böcker man själv väljer att läsa trots allt följer en viss stil och linje och det kan vara förvånansvärt svårt att ta ett steg åt sidan från denna utstakade väg. Därför var det roligt att få Finlands svenska författareförenings bok för understödande medlemmar årgång 2013, ett nytryck av Ulla-Lena Lundbergs tjugo år gamla Sibirien. Ett självporträtt mede vingar.

Här satt jag med en bok av Ulla-Lena Lundberg, en meriterad författare som jag borde ha läst något av men inte gjort, inte ens under min studietid vid litteraturvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Det fanns ingen anledning till detta, ingen bortförklaring, utan det hade bara inte blivit av trots att flera personer i min omgivning ofta talat om Lundberg och berömt flera av hennes böcker. Nu med facit i hand skäms jag nog en hel del för denna gapande lucka i min läsning, men bättre sent än aldrig om man väljer att se positivt på saken.


Under julhelgen tog jag itu med läsningen av Sibirien och till min glädje kändes boken omedelbart bekväm, okonstlad och belönande. Lundberg skriver ett gott och vackert språk och hon berättar sakkunnigt om fågellivet i Sibirien utan att hemfalla till långrandig namnuppräkning eller långa docerande partier. Vidare förmår hon hela tiden hålla skildringen vid liv, dock utan att göra några kompromisser, en inte alldeles enkel sak. Samtidigt som hon till synes enbart skriver om sina fågelskådningsresor i Sibirien väver hon smakfullt och skickligt in en hel del övriga iakttagelser och reflexioner. Hon är aldrig påträngande, aldrig besserwisseraktig utan berättar med den inneboende auktoritet och säkerhet som kunskap och en sund självkänsla ger.

Sitt gemytliga tonfall behåller hon boken igenom och efter avslutad läsning känner man sig mycket tillfreds. Dessutom är man betydligt mer bildad och informerad om både natur, kultur och allmänna förhållanden i de mest avlägsna trakterna av vårt väldiga östra grannland.

För mig innebar läsningen av Sibirien också början på en ny läsrelation; boken väckte hungern och nyfikenheten för Ulla-Lena Lundbergs författarskap och lyckligtvis finns det en hel del titlar att stilla den med.

Det som ändå kanske gjorde det allra största intrycket på mig är Lundbergs positiva livssyn och naturliga sätt att förhålla sig till saker och ting. Då hon ännu lyckas beskriva detta på ett exceptionellt trevligt sätt är man såld. Hon är den bästa tänkbara reseledaren, fullt i klass med Nina Burton vars Flodernas bok jag skrev om i ett tidigare inlägg. Både Lundberg och Burton har en grundhuman, mjuk och vänlig ton i sitt språk som försätter läsaren på gott humör och får en att må bra och njuta av läsningen.

Dylika höjdpunkter blir självfallet allt färre ju mera man läst. Därför känner man sig extra lycklig när man får göra en ny bekantskap av detta ädla slag. Det känns som att, så gott som oförtjänt, få en ny god vän och djup vänskap är som alla vet en av livets värdefullaste gåvor.

fredag 3 januari 2014

Nordiska flyg i Åbo

Jag inleder det nya året med en bildsvit över nordiska flygmaskiner som besökt Åbo flygfält.
LN-RCE Boeing 767-383ER


OY-JRK Short SC-7 Skyvan 3A


OY-KIB McDonnell Douglas DC-9-21


OY-SBT Aerospatiale SN-601 Corvette


100001 SAAB 340


SE-DGI Fokker F-28-4000 Fellowship


SE-DNK Boeing 737-59D


SE-DUE Fokker 100


SE-KHL Dornier 228-100


SE-LEG Hawker Siddeley HS-748


SE-LSB SAAB 2000


TF-FID Boeing 737-408


TF-FII Boeing 757-208