fredag 9 juni 2017

Graeme Thomson: Cowboy Song. The Authorised Biography of Phil Lynott

En återkomst till det här med biografier ännu. Efter att ha läst Graeme Thomsons levnadsteckning Cowboy Song. The Authorised Biography of Phil Lynott kände jag mig nödgad att skriva några rader. Thomson har skrivit en väl balanserad och objektiv biografi över en av rockvärldens mest mytomspunna artister, Phil Lynott, vars levnadsöde är som hämtat ur en antik tragedi.

Hans liv börjar med en svår och tumultuarisk barndom, därefter upptäckten av ett behov att uttrycka sig i skrift och musik, sedan följer jakten efter bekräftelse och berömmelse och efter att nästan ha nått den absoluta toppen brister något och därefter följer en lång och tragisk nedgång mot det alltför tidiga slutet. Trötthet, otålighet och missbruk demonterar och släcker denna särpräglade talang och personlighet.

Läsningen av boken påminde mig åter en gång om hur mycket Thin Lizzy betytt för mig, särskilt under gymnasieåren. Mycket ofta när jag råkade mina vänner och vi satt och lyssnade på musik hade vi Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation, Live and Dangerous eller Black Rose på skivtallriken. Denna svit av plattor utgjorde en betydande del av det man nu kallar för the soundtrack of my life. Så mycket var knutet till dessa skivor.

Sommaren 1979 ryckte min bästa vän in i lumpen efter att ha arbetat i Stockholm under våren och sett Thin Lizzy med Gary Moore på Johanneshov i maj. Det ledde till att Black Rose blev den mest spelade plattan den sommaren. Varje gång han var på ledighet och vi träffades lyssnade vi igenom denna starka och stenhårda lp.

Boken lyfte fram åtminstone tre faser av Thin Lizzy. Först en trevande trio – Phil Lynott: bas och sång, Eric Bell: gitarr och Brian Downey: trummor – som sökte sin stil och sitt sound. Just detta letande gör debutalbumet till ett synnerligen intressant dokument. Lyssnar man noga på skivan kan man höra fragment av sådant som Lynott och bandet längre fram återanvände eller raffinerade vidare. Denna första fas omfattar de tre första albumen Thin Lizzy, Shades of a Blue Orphanage och Vagabonds of the Western World. Av dessa pekar den sistnämnda tydligast framåt mot bandets andra fas, storhetstiden.

Det klassiska Thin Lizzy bestod förutom Phil Lynott och den lojala trummisen Brian Downey av gitarristerna Brian Robertson och Scott Gorham. Tillsammans gav de ut alla viktiga skivor utom en. På Nightlife låter gruppen förvånansvärt tillbakalutad och inte särskilt tät men på Fighting har man hittat aggressiviteten som når sin kulmen på Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation och den omtalade liveskivan Live and Dangerous. Därefter åkte Brian Robertson ut och hans plats togs av Gary Moore med vilken man spelade in det sista stora Thin Lizzy-albumet Black Rose.

Decenniet övergår i 1980-tal och Gary Moore lämnade Thin Lizzy och i hans ställe kom Snowy White. Phil Lynott kämpade med missbruk, ambivalens mellan Thin Lizzy och en solokarriär och en trytande kreativitet som resulterade i de två ojämna plattorna Chinatown och Renegade. Ingendera av dessa kändes längre lika angelägen, vilket samtliga av de klassiska albumen gjort. Trots det innehåller bägge skivorna klara höjdpunkter, men även alltför många lågvattensmärken.

Snowy White ersattes av John Sykes och tillsammans med honom gav gruppen ut ett mera renodlat hårdrockalbum Thunder and Lightning. Här möter man också en mycket trött Phil Lynott vars röst låter slutkörd och hes men även här finns några höjdpunkter, främst den förebådande och gripande ”The Sun Goes Down”. Slutet närmar sig och efter mindre än tre år var Phil Lynott död, endast 36 år gammal.

Biografin målade utan sensationslystnad upp ett ledsamt och vemodigt porträtt av den karismatiska Phil Lynott som till varje pris ville vara en stor rockstjärna. Trots att han blev bortglömd under sina sista år har eftervärlden visat att han blivit hågkommen just så, som en stor rockstjärna vars minne hedras på flera håll i världen årligen. I Stockholm samlas man sedan många år tillbaka kring hans dödsdag den 4 januari för King´s Call, en varm och stämningsfull helkväll med Lynotts musik framförd av ett antal av Sveriges bästa rockartister.

fredag 19 maj 2017

Vårgädda

Dåsigt vindstilla majförmiddag över den nymornade viken
solen drar tåligt nattkylan ur luften från sin plats i sydost
sjösätter båten, ror mot åkerkvadraten på andra sidan
droppar från årorna spelar stilla musik på den släta ytan
vattenmassans resonans diskantigt frasig, spetsigt klar

Närmar mig varsamt de höga grova bryggstolparna
oproportionerligt stora i den långgrunda strandremsan
nerdrivna med maskinellt våld i den lena lerbottnen
skapande sår och disharmoni i det sensitiva bildspelet
där barrskog rinner ner och möter strandens alar

En vidsträckt torrgul vassmatta svävar över strandvattnet
följer den så nära som möjligt, blickar ner i det klargröna
stubb sticker upp, kvistar och löv tecknar mönster i dyn
stannar upp, blir orörlig, ser intensivt ner i vattenvärlden
en färdiglekt gädda rör upp slammet, pilar iväg under båten

fredag 12 maj 2017

Hur jag började lyssna på The Beatles

Då jag var i 12-årsåldern brukade vår familj nu och då besöka min mormors syster i hennes spännande hem på Slottsgatan i Åbo. Hon var något över 70 år gammal, svårt rörelsehämmad men klarade sig i sitt hem med en viss mängd daglig hjälp. Våra besök skänkte henne uppenbarlig glädje, hon var solig och pratsam, bjöd alltid på något sött och gott som vi barn uppskattade och hon kändes inte alls avlägsen eller skrämmande. Hennes stora dunkla hem var fullt av eggande föremål och hon lät oss titta runt fritt och ohämmat.

Hon hade mängder med böcker i flera hyllor, bland annat minns jag en lång rad av den finska årskrönikan Mitä, missä, milloin (När, var, hur i Sverige), den med olika färg på omslaget för varje år. Jag brukade bläddra och slå upp i dessa på måfå. Vidare läste hon mängder av romaner och en del faktaböcker.

Under en visit stod jag åter invid en av hennes hyllor och tittade på titlarna. Mitt i raden fastnade mina ögon vid något som verkade en smula otroligt. I den låga mörkbetsade bokhyllan fanns en pocketbok om The Beatles, och på svenska. Den fullständiga berättelsen om The Beatles var titeln på detta översatta verk, utgivet redan år 1964. (Att boken översatts till svenska berodde sannolikt på att bandet uppträtt i Sverige redan år 1963 och besökte landet på nytt år 1964.) Jag blev upphetsad av min upptäckt och bad att få låna hem skriften. Mormors syster sade att jag kunde behålla boken ifall den intresserade mig.

Jag läste berättelsen med stor iver och mitt intresse för The Beatles växte dag för dag. I skivhyllan hade min bror albumet Abbey Road som han kommit över i en byteshandel, men den förblev orörd under långa tider för jag tyckte då att skivan var ojämn och en aning svårlyssnad. De gånger jag tog lp:n ur hyllan hörde jag oftast enbart på låtarna ”Something”, ”Oh Darling!”, ”Here Comes the Sun” och ”She Came In Through the Bathroom Window”. Beträffande “She Came in Through the Bathroom Window” minns jag att min bror och jag var mera imponerade av Joe Cockers tungt raspiga version från albumet Joe Cocker!.

Det som ytterligare befäste och förstärkte min entusiasm var att den finländska televisionen visade filmerna A Hard Day´s Night och Help! under den här tiden. Filmerna bjöd, förutom levande bilder av de fyra medlemmarna i diverse situationer, också på ett stort antal av de tidiga låtarna som inte enbart lät sagolikt bra utan även bar på något magiskt och fängslande. Denna trollbindande upplevelse har jag burit med mig i mera än fyra decennier.

I julklapp önskade jag mig, och fick, A Hard Day´s Night och den kom självfallet att bli en mycket flitigt spelad platta. Jag minns att jag reagerade över att det inte fanns en enda svag låt på skivan, även B-sidans material höll samma höga standard som A-sidans låtar från filmen. Min favorit är den närapå självsvåldigt svängiga ”Tell Me Why”.

En annan skiva med The Beatles som jag köpte tidigt var samlingsalbumet Hey Jude som innehöll såväl äldre som nyare låtar. Det lyssnade jag ivrigt på och gillade särskilt ”The Ballad of John and Yoko”, ”Revolution”, ”Hey Jude” och ”Lady Madonna”.

Inför sommarlovet köpte jag den amerikanska utgåvan The Beatles´ Second Album som innehöll godbitar som ”She Loves You”, ”I´ll Call Your Name”, ”I´ll Get You” och den oslagbara versionen av ”Please Mister Postman”. En sommarferie kunde inte börja mycket bättre fastän vädret var svalt och blåsigt som det ofta brukar vara i början av juni. The Beatles musik försåg de prepubertala drömmarna och fantasierna med både fötter och vingar.

Inom kort var jag stolt ägare till Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band, Let It Be och Yellow Submarine (av någon märklig anledning). Därefter smittade intresset av sig på min lillasyster och hon kompletterade snart vår Beatles-kollektion. Det första albumet hon skaffade var samlingsdubbeln Rock and Roll Music som kom ut år 1976. Eftersom vi är samlare gav hon sig inte innan hon hade skaffat samtliga album plus liveskivan The Beatles at the Hollywood Bowl.

fredag 5 maj 2017

Ankomst till sommarhuset



Sällan i februari, ibland i mars
oftast i april, sällan i maj
första natten i sommarhuset
Känna in kroppen i stugan
invänta själens domslut
stanna eller fly

Otålig iver, så många sysslor
värma kallfukt ur väggar
sopa golv, skaka mattor
bädda sängar, städa mösslort
kratta, bränna grenar och ris
göra bastun redo för bad

Lyssna på fåglar, se isen brista
varsebli ljusets återinträde
stearindoft på verandan
Mathias Eicks vemodiga trumpet
titta ut i den blånande kvällen
stjärnhimlen drar sig tillbaka

fredag 21 april 2017

Min första flygresa

Även om jag tillbringade en väsentlig del av min fritid under 1990-talet på Åbo flygfält har jag aldrig varit någon flitig flygresenär. Det jag gillar mest med flyg är deras estetiskt tilltalande yttre och att se dem landa och starta i hopp om att fånga ögonblicket på bild, en alltid lika stor utmaning eftersom det är fråga om objekt som rör sig snabbt.

Flygintresset började tidigt. Dels plockade vi ihop byggsatser i plast i hundratal med min bror, dels var både vår far men i synnerhet min bror och jag intresserade av transportmedel som fartyg, flyg och tåg. Det betydde att vi under uppväxttiden ofta besökte hamnen, flygfältet eller järnvägsstationen.

Under gymnasietiden, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet, hade jag sällskap av en person vars föräldrar hade sommarställe på Åland. Då fördes möjligheten att åka flyg från Åbo till Mariehamn på tal i något skede. Eftersom jag aldrig hade flugit var jag genast intresserad. Det beslöts snart att mitt sällskap med far skulle åka flyg till Åland för att fira midsommarhelgen och jag blev tillfrågad att följa med.

Vi kom till flygfältet, checkade in vårt bagage och oss själva och begav oss till vänthallen. På den tiden fick man ännu röka ganska fritt på vissa platser inomhus och jag minns att vi tände varsin Philip Morris Multifilter (ett av de mera exklusiva cigarrettmärkena). Jag tittade ut över plattan och såg en strömlinjeformad Caravelle göra sig klar för start samtidigt som en DC-9:a taxade in mot terminalen. Caravellen tvingade sig upp i luften följd av ett rejält oväsen. Spänningen började kittla i magbottnen. Inte få bajsbrott nu, tänkte jag då vi gjorde oss redo att gå ut till den väntande DC-9:an.
DC-9-14 OH-LYD på Åbo flygfält 1980 (foto: P-H Sjöström)

Jag steg ombord genom den låga smala dörröppningen och kände en avlägsen förnimmelse av klaustrofobi. Var det verkligen så lågt, smalt och trångt inuti flygkroppen? Vi banade vår väg till flygets bakre bänkrader för där var rökning tillåten, detta på en flygning som varade i 10-15 minuter. Man hade tid att tända, dra några bloss och fimpa.

Utrymmet mellan bänkarna var mycket begränsat. Jag slog hela tiden knäna i stolsryggen framför mig och tyckte att allt kröp närmare inpå och över en. Dessutom luktade det artificiellt i planet, instängd plast, utvädrad rök och återanvänd luft. Vi slog oss ner och jag försökte psyka mig till lugn.

Snart var planet lastat och startklart. Flygvärdinnan stängde dörren. Jag var tvungen att tala förstånd med mig själv för att inte jämföra detta med att bli levande begraven. Utrymmet i flygplanet kändes ännu trängre och ännu mera tillslutet efter att luckan till yttervärlden slogs igen. Jag beslöt att till vilket pris som helst hålla mig stilla, inte röra på mig, inte stöta mot bänken framför, inte rubba någon som helst balans.

Motorerna utanför tog höga varv och planet rullade till startbanan. Accelerationen slungade mig mot stolsryggen på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig och efter en kort stund neg hela maskinen till och steg till väders, brant och aggressivt som endast en DC-9:a gör. Det skakade till litet då flyget rev sig uppåt och det kändes overkligt att sitta i en så brant bakåtlutande ställning, nästan som man skulle ramla över ända.

Snart nådde flyget litet höjd och stigningen planade ut en aning. Jag tittade ut genom den lilla fönstergluggen för att se hemstaden där nere innan vi svängde brant ut över skärgården, hela tiden på klättring uppåt. Snart slocknade säkerhetsbälte-lampan och därefter rökning förbjuden skylten. Dags att tända en cigg och hålla god min.

Minuterna kändes som små evigheter men vi nådde maxhöjd, planade ut och flög ett par minuter innan det blev dags att söka sig ner för landning. På ett ställe under inflygningen föll planet tiotals meter handlöst i en luftgrop och under det sista skedet skakade och gungade det rejält. Jag kunde inte alls njuta av flygturen, endast hoppas att komma levande ner och åter känna fast mark under fötterna.

På darrande ben steg jag ut på den röda asfalten i Mariehamn. Mitt resesällskap uppmuntrade mig småskrattande och sade att man vänjer sig med tiden. Säkert, svarade jag och lovade mig själv att aldrig mera stiga ombord på ett flygplan, ett löfte jag självfallet inte kunnat hålla. Men i sanningens namn lyckades jag stå emot rätt länge innan jag på nytt begav mig på en flygresa och aldrig har jag kunnat slappna av och njuta av luftfärden.

fredag 14 april 2017

Biografier och memoarer II

I mitt senaste inlägg lovade jag en fortsättning på temat i något skede. Läsningen av politiska biografier ledde rätt snart vidare till läsning av levnadsteckningar över intressanta konstnärer, främst musiker. Två inspirerande verk som fick snöbollen i rullning var Jack Bruce självbiografi Composing Himself. The Authorised Biography (2010) och John Fogertys Fortunate Son. My Life, My Music (2015). Efter det var hungern väckt.

En höjdare inom genren, som uppvisar litterära ambitioner och kvaliteter, är Galadrielle Allmans bok Please Be With Me: A Song For My Father Duane Allman (2014). Allman skriver en vacker, gripande och uppriktig bok om sin far som hon aldrig fick möjlighet att lära känna eftersom han gick bort då hon var endast ett par år gammal. Galadrielle Allman har genom omsorgsfullt arbete och intervjuer återskapat sin fars korta, intensiva liv.

Eftersom Cream tillhört mina favoritband sedan mer än fyra decennier var det naturligt att komplettera läsningen av Jack Bruce memoarer med Ginger Bakers Hellraiser. The Autobiography Of The World´s Greatest Drummer (2010), vars titel säger en hel del om Bakers självförtroende. Denna något egensinniga självbiografi bekräftar att Baker inte alltid är världens enklaste person att komma överens med. Väl inne på ämnet Cream ville jag även läsa Eric Claptons berättelse om sitt liv, Clapton. The Autobiography (2007). Clapton berättar utlämnande och utan att försköna om sitt liv, sitt missbruk av både narkotika och alkohol, och framför allt om sitt musicerande. Det fina med boken är att Clapton inte blir sentimental eller fylld av självömkan även om han hade anledning till det. Vidare känner man som läsare glädje över att han slutligen återerövrar värdigheten i sin tillvaro.

Vill man ta del av en underhållande, ärlig och mustigt berättad självbiografi skall man läsa Miles Davis klassiska Miles. The Autobiography (1989). Man kan närapå höra hur han berättar om sitt liv och om jazzens utveckling med sin hest viskande röst. Läsaren får på första parkett ta del av fem decennier musikhistoria och möta samtliga av tidens största jazzmusiker. En genialt skriven och mycket rolig bok som är lika fängslande och intensiv från den första sidan fram till den avslutande punkten.

Fleetwood Mac har jag följt sedan albumet Rumours kom ut. Intresset för bandet fördjupades genast och inom kort var jag bekant med hela dess produktion, allt från den första tiden med Peter Green, mellanperioden med den idag bortglömda, men ytterst begåvade, gitarristen Danny Kirwan och åren med amerikanen Bob Welch samt supergruppen som uppnådde de största kommersiella framgångarna. Därför var det en självklarhet att läsa vad Mick Fleetwood har att berätta om detta seglivade band i sin bok Play On. The Autobiography (2014).

Tjejgruppen The Runaways hörde ungdomen till, dessa flitigt avbildade, fräckt provocerande rockbrudar. Den mest talangfulla musikern i bandet var sologitarristen Lita Ford som längre fram kom att göra en framgångsrik solokarriär. Om allt detta och mycket annat intressant skriver hon modigt i den ytterst läsvärda Living Like A Runaway. A Memoir (2016).

En fin och väl skriven självbiografi är Chrissie Hyndes Reckless. My Life As A Pretender (2015). Precis som Galadrielle Allman har Hynde klara och tydliga litterära ambitioner, hon skriver mer än en självbiografi, hon väver in sin livshistoria i en större berättelse och hon gör det suveränt. Det är fråga om en skicklig och begåvad skribent som noggrant väljer, värderar och väger sina ord för att finna det rätta uttryckssättet. Njutbar läsning om en turbulent och omstörtande tid för rockmusiken då det gamla raserades för att ge plats åt punkrocken och nya vågen.

Andy Powell från Wishbone Ash är en gitarrist jag uppskattar högt och i mer än 45 år har han hållit liv i bandet som kommit att bli hans livsverk. Hans Eyes Wide Open. True Tales Of A Wishbone Ash Warrior (2015) är en mycket intressant bok om ett band som med lite mera tur, och bättre marknadsföring(?), kunde ha varit ett av de allra största. Kvaliteten på låtarna håller måttet, de två gitarristernas samspel är alltid utomordentligt och albumet Argus är ett av de bästa från 1970-talet. För mig som finländare får Powells bok en extra krydda av att både Ben Granfelt och Muddy Manninen har spelat/spelar i bandet.

Slutligen vill jag nämna Robbie Robertsons Testimony (2016) i vilken han skriver om sin uppväxt, ungdom och fram till 1976 då The Band avslutade sin fantastiska karriär med The Last Waltz. Jämför man Robertsons bok med Levon Helms This Wheel´s On Fire. Levon Helm And The Story Of The Band (2000) noterar man att Robertson är ute efter en försoning, han vill förklara sig och lägga visa saker tillrätta. Utöver det är han en mycket duktig berättare som fängslar, stundvis trollbinder, sin läsare vilket kanske inte är alltför förvånande då man betänker hans talang som låtskrivare och förmedlare av något djupt och genuint amerikanskt.


Ett sammanfattande och gemensamt positivt drag för samtliga ovan nämnda böcker är att de verkar vara ärligt och uppriktigt berättade. De som skriver om sitt liv har uppnått en ålder och mogenhet då man inte längre är i behov av att försköna det som varit utan vill och vågar berätta så sanningsenligt som möjligt. Detta bidrar i bästa fall till en ökad trovärdighet, även om det alltid är problematiskt att blicka bakåt och berätta om tider som varit.

lördag 8 april 2017

Biografier och memoarer

Under mitt besök hos författaren Folke Isaksson (1927-2013) i Vaxholm i maj 2004 pratade vi såsom vi brukade om livet och litteraturen. En eftermiddag, efter att ha ätit en god sopplunch, satt vi på glasverandan och drack kaffe och åt italienska kex. Då ställde han mig frågan om jag redan hade börjat läsa biografier och memoarer. Jag svarade att jag fortfarande var skönlitteraturen trogen och endast läste levnadsteckningar ifall de behandlade någon författare som betydde mycket för mig. Han smålog vänligt och sade att det inte kommer att förbli på det viset utan att jag längre fram huvudsakligen kommer att läsa fakta, inte minst biografier och memoarer. Artigt höll jag med min värd men för mig själv tänkte jag annat.

Efter att jag varit med i ett halvsekel blev jag tvungen att inse att det höll på att ske en förskjutning i mina läspreferenser. Allt oftare fann jag mig med en faktabok i handen, oftast en levnadsteckning eller självbiografi. Samtidigt började en hel del skönlitteratur kännas mindre angelägen, först föll det mesta av kriminallitteraturen bort och därefter mindre lyckade romaner. Kvar blev det viktiga; lyriker som Werner Aspenström, Nina Burton, Folke Isaksson, Bodil Malmsten, Harry Martinson, Lennart Sjögren, Tomas Tranströmer, Arne Törnqvist och Heidi von Wright. Av prosaförfattarna fortsätter jag bland andra att läsa Ernst Brunner, P.O. Enquist, Henrik Jansson, Eyvind Johnson, Björn Larsson, Per Petterson, Björn Ranelid, Karin Stensdotter och Sara Stridsberg.

En första knuff in i levnadsteckningarnas rike var mitt intresse för FN:s andra generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961). Under 2005 gjorde jag två resor till Uppsala vid vilka jag bägge gångerna besökte Hammarskjölds grav. För att få reda på mera läste jag ett antal böcker om denna fascinerande person, bland annat Gunnar Möllerstedts biografi Generalsekreteraren från 1981 och Mats Svegfors till hundraårsjubileet nyskrivna bok Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken.


Ett annat tidigt spår in i biografins värld utgjordes av mitt intresse för Olof Palme (1927-1986). Det resulterade i läsningen av Henrik Berggrens fina biografi över Palme, Underbara dagar framför oss, liksom även Kjell Östbergs stora verk i två delar, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 och När vinden vände. Olof Palme 1969-1986. Utöver dessa läste jag av bara farten även en hel del om mordet på statsministern.

Sommaren 2015 tog jag mig igenom en mer än 800 sidor tjock, mycket välskriven och uttömmande, bok om president John F. Kennedy (1917-1963), An Unfinished Life av Robert Dallek.

Efter att ha läst ett antal böcker om sjöslag under andra världskriget och ett par fartygsmonografier beslöt jag att läsa något om Winston Churchill (1874-1965). Här valde jag den svenska biografin av Bengt Liljegren i två delar vilken gav en god inblick i denna stormans liv och verk.

Bland hemlandets politiker har jag intresserat mig för president Mauno Koivisto (f.1923) och bland annat läst hans ungdomsminnen Koulussa ja sodassa (1998), på svenska Ung soldat. Från skolbänken till skyttegraven, i vilken han berättar om sin barndom och sina år i kriget.

Den politiker som dock väckt min största respekt och aktning är före detta statsministern Paavo Lipponen (f.1941). I dagens läge känns det allt oftare som om han är den sista statsmannen vi haft, en sann nordist och europé och en brett bildad person. Läsningen av de två utkomna delarna av hans memoarer, Muistemat 1 (2009) och Murrosten aika (2014) bekräftade mycket som jag gått och funderat på och undrat över i finländsk politik.



Läsningen av politiska och historiska verk ledde småningom vidare men mera om det i ett annat inlägg...