fredag 8 december 2017

Hönshuset

Samtliga somrar under barndomen och några under ungdomsåren tillbringade vår familj på sommarstället i Fagerkulla, Pargas. Till en början var det en självklarhet men ju äldre man blev desto mera ifrågasatte man detta föräldrastyrda tvång att följa med till stugan i läge som läge. Självfallet höll inte arrangemanget i längden och tids nog hade min äldre bror banat väg även för mig att stanna i staden nu och då.

Före det blev möjligt försökte vi göra det bästa av situationen på landet. En utväg var att fiska med våra kastspön och en annan var att sitta uppe på farfars vind och lyssna på skivor. Vi såg alltid till att vi hade med oss en järnranson lp:n till stugan. Lyssnandet kunde sysselsätta oss i flera timmar för det fanns så mycket att upptäcka inom musikens värld då i början av 1970-talet. Allt var nytt och allt upplevde vi med den första gångens oefterhärmliga kraft och intensitet.

En av familjerna som levde året runt i byn var viktig – om också på fullkomligt olika plan – för hela vår klans tillvaro på sommarstugan. Fadern i huset var en pensionerad yrkesmilitär som tillsammans med sin hustru hade startat en underbart charmig livsmedelsaffär i stenfoten av ett trähus som låg i hörnet av Betaniagatan och Kuppisgatan i Åbo.

Mina föräldrar och min farfar hade ingått bekvämt avtal om varuleverans med dem och fick sålunda sina förnödenheter till landet. Allt de behövde göra var att kvällen innan lämna in en uppköpslista och ett par kassar till butiksinnehavaren. Följande kväll kunde de avhämta varorna och skotta ner dem till vårt ställe som låg endast ett par hundra meter därifrån, nere vid vattnet.

För min bror och mig var familjens tre barn av stor betydelse. De var några år äldre än vi så vi följde noggrant med vad de sysslade med. Detta även om vi inte kände dem särskilt bra, vi hälsade då vi sågs i byn men umgicks inte. Trots det kom de att bidra till vår musikbildning långt mer än de någonsin kan ana.
De bodde på vad som en gång i tiden varit en liten gård med både ladugård och hönshus. Längst in i det gamla röda hönshuset hade de inrett en lya åt sig. Här höll de ofta till under kvällarna.

Det hände ibland att min bror och jag tog en promenad hit enbart för att stå ute på vägen och tjuvlyssna på den musik de satt och hörde på där inne. Väggarna var tunna och rätt glesa så musiken ljöd klar och tydlig ut i det fria.

Ungdomarna lyssnade ofta på bekanta saker som till exempel Fireball med Deep Purple eller Look At Yourself med Uriah Heep men beträffande gitarristen Johnny Winter agerade de introduktörer. Ett flitigt spelat album i hönshuset var nämligen Live Johnny Winter And vilket vi tyckte var stenhårt och det dröjde inte länge innan lp:n fann sin väg till vår skivhylla. Vi var djupt imponerade av Winters kraftiga röst och självsvåldigt virtuosa gitarrspel, särskilt i låtar som ”Good Morning Little Schoolgirl”, ”It´s My Own Fault”, ”Johnny B Goode”, ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Rock´n´Roll Medley”.

Det var inte enbart att höra rockmusik från hönshuset som kändes speciellt. Lika roligt var det att upptäcka att det fanns ungdomar som hade liknande musiksmak som vi och mest eggande av allt var att de hade ett hemlighetsfullt och spännande eget tillhåll där de kunde sitta och umgås och lyssna på musik.

Vi spräckte aldrig illusionen och var in i huset utan behöll det som vi önskade det i vår fantasi. För mig såg det ut på ett sätt medan det för min bror säkert såg helt annorlunda ut. I min version fanns där en mjuk, något sliten sittgrupp längst in, några stora dynor, ett lågt bord, en hylla för stereoanläggningen och affischer av rockstjärnor och band på väggarna.

Långt senare lärde jag känna den yngsta sonen i familjen och då var jag vid ett tillfälle in i hönshuset. Då var den aktiva tiden redan förbi och lyan brukades främst som ölförråd.

Än i denna dag kommer jag alltid med tacksamhet att tänka på dessa ungdomar då jag lyssnar på Johnny Winter. Jag färdas tillbaka i tiden och står utanför hönshuset och lyssnar, drömmer och fantiserar.

fredag 17 november 2017

Alvastra klosterruin

I slutet av oktober reste vi från Åbo till Stockholm och vidare till Jönköping för att uppleva musikalen Les Misérables på Kulturhuset Spira. Vi körde söderut i lugn och ro med sinnena öppna för diverse spontana stopp. Ett första var att inta frukost på Nyköpingsbro, inget mer att orda om den saken. Därefter susade vi förbi både Norrköping och Linköping för att inte trassla in oss i alltför tidskrävande stadskörning.

Mellan Mjölby och Ödeshög stannade vi för att titta på den mäktiga Rökstenen, en upplevelse som försatte en i en besynnerlig stämning. Där man stod bredvid den resliga stenen stod man så nära historien man kan komma, vilket alltid är lika hisnande.

Endast några kilometer västerut låg en plats som vi inte kom oss för att uppsöka vid vårt besök till Omberg i augusti 2016. Hemkommen några dagar senare upptäckte jag till min förargelse att vi hade missat en ytterst betydande sevärdhet, dessutom endast med någon futtig kilometer. Då bestämde jag mig för att inte köra förbi nästa gång.

Nedan om Omberg grundade franska cisterciensmunkar år 1143 ett kloster som under tidens gång växte och utvecklades till en mycket betydande inrättning. Även den heliga Birgitta vistades på Alvastra kloster en tid och det var här hon fick många av sina uppenbarelser. Klostret verkade i närapå 400 år, fram till reformationen då det upplöstes och jorden tillföll kronan. Byggmaterial från klostret återanvändes bland annat i Vadstena Slott och övriga större anläggningar.

Besöket vid ruinerna fördjupade den känsla som väckts vid Rökstenen. Man kunde tydligt ta till sig klosterhelheten då man vandrade längs de stenlagda gångarna och i kyrkoruinen erfor man den sensationella känsla av litenhet som upptar en då man ställs inför något stort och mäktigt som föregått en. Vidare vittnade det om en högt utvecklad kultur, en snillrik och sagolikt vacker arkitektur och en djupt sittande kunskap och vilja att förverkliga allt detta. Stannar man upp för att lyssna och känna efter kan man närapå höra det förflutna tala till en och då får man åter en gång ta del av den ständigt strömmande tiden som även kan kallas historiens gång.









fredag 3 november 2017

Några låtar från 1971

År 1971 var högintressant inom rockmusiken, mycket skedde gällande låtskrivande, kreativitet, sound och inspelningskvalitet. Därför är det ingen slump att ett stort antal betydande låtar gavs ut under detta år och då tänker jag inte i första hand på de radiovänliga hitlåtarna utan på mer ambitiösa och längre verk. Det låg i tiden att alla band med självaktning skulle åstadkomma en egen "Stairway To Heaven".

Led Zeppelin var ingalunda först med att spela in en episk låt som kom att fungera som ett slags signatur för bandet men ”Stairway To Heaven” hör definitivt till de mest berömda bland dessa. Att avsluta sida ett på det suveräna fjärde albumet med detta långa och i ständig utveckling varande stycke visade sig vara ett genialt drag.

Nedan följer ett subjektivt urval dylika stora låtar från 1971 vilka samtliga kommit att betyda mycket för mig. Jag återkommer regelbundet till dem alla.

Under 1970-talets första år var Uriah Heep mycket populära i Finland. Bandet gick framåt för varje album och på den tredje skivan Look At Yourself var man redo att presentera den majestätiskt vackra ”July Morning” för en entusiastisk publik.

Fleetwood Mac tog med albumet Future Games ytterligare ett kliv vidare från att enbart vara ett renodlat bluesband och det lågmält stämningsfulla, blåklingande inledningsspåret ”Woman Of 1000 Years” hör till det finaste som gitarristen Danny Kirwan åstadkom under sina år i bandet.

The Who släppte sitt mest helgjutna album Who´s Next nämnda år och med på lp:n finns den stenhårda låten ”Won´t Get Fooled Again” där gruppen når höjder den vanligtvis inte siktade mot eller förmådde uppnå. Ett anmärkningsvärt fint arbete i bandets något ojämna, och stundvis till och med tråkiga produktion.

Den kanadensiska storgruppen Steppenwolf satsade allt, och segrade, på den mer än nio minuter långa ”For Ladies Only” från albumet med samma namn. Låten har allt; en medryckande melodi, tungt vägande text, kraftfullt tolkad sång och ett långt mellanspel som behåller och bygger upp spänningen inför finalen.

Ett av rockhistoriens bästa band är Mountain som år 1971 släppte albumet Nantucket Sleighride vars titelspår hör till det finaste ett rockband någonsin åstadkommit. Låten bygger på flera teman vilka flyter in i varandra skarvlöst och bildar en fullkomligt hisnande helhet. Kreativiteten är på så hög nivå att bandet har råd att slösa med idéer i en och samma låt.

Jim Morrison och The Doors blev tvungna att avsluta sin karriär för tidigt. Detta gjorde man på ett värdigt sätt med den hypnotiska låten ”Riders On The Storm” från det fina albumet L.A. Woman.

Den hårt arbetande irländska gitarrhjälten Rory Gallagher gav ut sitt första mästerverk Deuce år 1971. En av många höjdpunkter på skivan är den långa låten ”In Your Town” där Gallaghers samstämda trio ger en uppvisning i hur man spelar bluesrock.

Den holländska rockmusikens flaggskepp Golden Earring sprängde alla tidigare gränser med ”She Flies On Strange Wings” från albumet Seven Tears. En mångfasetterad låt som tar lyssnaren på en svindlande resa ledd av gruppens fenomenala basist Rinus Gerritsen.

I grannlandet Sverige verkade under 1970-talets första år supertrion November och från bandets helgjutna lp 2:a November vill jag lyfta fram den kontemplativt förtrollande ”En lång dag är över”. Världen känns ny och väntar på att bli upptäckt och det gör gruppen djärvt och fördomsfritt på hela detta magiska album.

För mig är och förblir bandet Free det viktigaste. Kort före den första splittringen släppte man skivan Free Live! vars sista bit är en studioversion av en nyskriven sång. Man gjorde sorti med den vemodiga och symboltunga ”Get Where I Belong”, en svidande uppriktigt opretentiös sång som växer till en vacker och vädjande bön om förlåtelse.




Get Where I Belong

fredag 22 september 2017

Balkongen

På den gröna balkongen en septembernatt
brädorna svagt varma efter dagens sol
i glasen djuprött värmande vin 
de fyra stormlyktorna tända

Mörkret spinner en tätnande väv över nejden
blickar med vidöppna ögon ut i dunklet
förnimmer äppelträdets löv och grenverk
trygg och trösterik i det blå höljet

Hundarna varseblir något i stillheten
stirrar till vänster nosar vädrar
morrar dovt skäller några gånger
vem eller vad gav sig till känna?

fredag 1 september 2017

Minnet av en sjö

Av gammal vana svängde jag till höger från väg nr 551, in på en gropig, regnmedtagen grusväg. Närmast stora vägen låg en grupp småhus utspridda i skogsterrängen, därefter fick man intrycket att vägen ledde längre och längre in i en tom och öde skog vars trädbestånd dominerades av högväxta smala granar vilket gjorde ljussättningen skum och dyster även mitt på dagen. Mitt i tomheten kunde ett ensamt hus dyka upp längs vägen, oftast ett sedvanligt pakethus i ett plan och med en totalareal omkring 100-120 kvadratmeter. Ytterligare ett par hundra meter längre fram vek jag av till vänster, in på en ännu smalare grusväg vars yta var korvigt ojämn.

Snart stupade vägen brant och efter den långa backen öppnade sig den väl bekanta vyn. Rakt fram parkeringsplatsen, den belysta löpslingan mitt ute i skogen, till vänster det bruna lilla utedasset och till höger stigen ner mot bastun, grillplatsen och stranden.

Jag parkerade bilen, steg ut och drog in platsens kännspaka doftblandning av löpslingans färska träflis, sumpig mossa, surnad aska i eldstaden, gammal bastu och humusmättat insjövatten. Med ens svallade minnen in och sköljde över mig, närapå dränkte mig. Känslan var oväntat kraftfull och framkallade ett nästan oönskat skov av sentimentalitet.

På ett ögonblick var jag 20 år tillbaka i tiden, till en tid då barnen var små och vi ofta besökte deras morfar och kom till ödemarkssjön för att bada. Klart och tydligt kom jag ihåg en gång då vädret var kyligt och vi värmde bastun så att barnen kunde bada i sjön. Likaså erinrade jag mig att vi föräldrar ofta badade i sjön tillsammans med barnen. Hur det bruna vattnet sved i ögonen då man dök, hur barnen älskade att hoppa i från den långa bryggan och stoja i stranden. Och hur speciellt det var att nu och då åka ner på tumanhand för att ta sig ett dopp i den ljumma kvällningen.

Jag gick ut på den robusta bryggan och blickade ut över den utdragna sjön. Närmast till höger låg några uppdragna roddbåtar av rank insjömodell, längre bort skymtade man byns hus och på alla andra håll fylldes landskapet av enorma mängder skog som sträckte sig fram till vattenbrynet.


Vemodet höll på att övergå i något värre då jag stod och blickade ner i det bruna vattnet, lyssnade på det stilla plasket av vågor mot stranden och klart och tydligt insåg det uppenbara att tid som gått aldrig kommer åter. Lika tom och öde som stranden var, lika passerat var det stadium då vi fyllde stranden med liv och gjorde den till vår badplats, till vårt lånade sommarparadis.

Grillplatsen såg sliten ut med grova ingraveringar i stockarna och några urdruckna ölburkar i askan, nedsotade av glöd och lågor. Ett par halvbrända vedträn pekade hjälplöst upp mot björkarna, lika vilsna som jag. I bastun hade någon känt behov av att slå ut ett par fönsterrutor och ugnen var rostig och medtagen. Laven såg sorgset smutsig ut och det gråsotiga trävirket i dörrar och karmar hade fått utstå ett och annat yxhugg.

Hur hamnade vi här? Hur gick det så fort? I takt med att barnen växte upp blev det glesare mellan besöken ner till sjön och så plötsligt kom dagen då ingen längre brydde sig om att bada. Och för att understryka ödets grymma ironi började barnens morfar försvinna in i en trängre och allt mera förkrympt tillvaro i takt med strandens stilla nedgång mot förfall.

Ledsen stod jag och tittade. Jag begrep att sjön aldrig kan vara endast en sjö för mig utan alltid kommer att förbli en spegel som framkallar minnen och tar mig på en tidsresa till en lycklig och bekymmerslös tid då tillvaron låg framför mig som ett färgglatt vykort.

lördag 12 augusti 2017

Tu154

Står posterad på berget bredvid startbanan
blicken söker ett objekt att följa i det klarblå
letar sig upp bakom landningsljusens gula rad
högsommarsolen värmer ryggen, t-skjortan klibbar
ett blänk som en solkatt meddelar om inflygning
silvret i skyn växer, rörelse i hägringen
strålkastarna påslagna, den nigande rörelsen
snart synliga de neråtlutande vingarna
den spetsiga noskonen, det grova skrovet
stjärtens tre motorer och högbelägna roder
robusta landningsställ fälls ut, ljudet tilltar
Snart faller Tu154:an ur skyn, vinglar till på tröskeln
landar tungt på banan, rullar, bromsar våldsamt in
doften av flygfotogen och bränt gummi når näsan

fredag 28 juli 2017

Skylarks

I bilen en kulet gråmulen majmorgon
jaget vaknar motigt till ny arbetsdag
staden vaknar upp från dygnsvilan
naturen vaknar ur kala vinterdvalan
målar växtlighet i ljusgröna nyanser

Färdas ut ur det reella, in i musiken
gitarr, saxofon, bas och trummor
visar vägen upp i höjden över fältet
där sånglärkan kvillrar i torrluften
vilseledande vackert, på lyrisk versfot

Trivs i det tyngdupphävda och tidlösa
svävar i associationsvärldens hägring
bland dofter, färger, bilder och ljud
är lärkan jag, existerar jag längre
eller överskred jag dimensionsgränsen

Den milda boogien rycker i min draklina
nedåt meter för meter mot sinnevärlden
förnimmer min bil på bron över ån
känner tyngden återvända i sätet
vem körde då jag var annanstädes?

(Tack till Ilpo Murtojärvi Quartet: Skylarks)