lördag 12 augusti 2017

Tu154

Står posterad på berget bredvid startbanan
blicken söker ett objekt att följa i det klarblå
letar sig upp bakom landningsljusens gula rad
högsommarsolen värmer ryggen, t-skjortan klibbar
ett blänk som en solkatt meddelar om inflygning
silvret i skyn växer, rörelse i hägringen
strålkastarna påslagna, den nigande rörelsen
snart synliga de neråtlutande vingarna
den spetsiga noskonen, det grova skrovet
stjärtens tre motorer och högbelägna roder
robusta landningsställ fälls ut, ljudet tilltar
Snart faller Tu154:an ur skyn, vinglar till på tröskeln
landar tungt på banan, rullar, bromsar våldsamt in
doften av flygfotogen och bränt gummi når näsan

fredag 28 juli 2017

Skylarks

I bilen en kulet gråmulen majmorgon
jaget vaknar motigt till ny arbetsdag
staden vaknar upp från dygnsvilan
naturen vaknar ur kala vinterdvalan
målar växtlighet i ljusgröna nyanser

Färdas ut ur det reella, in i musiken
gitarr, saxofon, bas och trummor
visar vägen upp i höjden över fältet
där sånglärkan kvillrar i torrluften
vilseledande vackert, på lyrisk versfot

Trivs i det tyngdupphävda och tidlösa
svävar i associationsvärldens hägring
bland dofter, färger, bilder och ljud
är lärkan jag, existerar jag längre
eller överskred jag dimensionsgränsen

Den milda boogien rycker i min draklina
nedåt meter för meter mot sinnevärlden
förnimmer min bil på bron över ån
känner tyngden återvända i sätet
vem körde då jag var annanstädes?

(Tack till Ilpo Murtojärvi Quartet: Skylarks)


fredag 7 juli 2017

Lunchpaus på skeppsvarvet

Somrarna 1980 och 1982 och våren 1981 arbetade jag som lagerbiträde på det ena av skeppsvarven i Pansio utanför Åbo. Som 18-20-åring var det intressant och lärorikt att se hur ett fartyg växer fram från kölsträckning till utrustning. Några av de fartyg som varvet byggde och/eller levererade under min tid var lastfartygen Baltiskij 110 och Sibirskij 2102 för flod- och havstrafik till Sovjetunionen, havsforskningsfartyget Akademik Shuleikin till Sovjetunionen och oljebekämpningsfartyget Hylje för Sjöfartsstyrelsen.

Det som fascinerade mig ännu mer än att se hur fartygen blev till var att hålla öronen öppna och höra vad arbetarna pratade om och i vilket tonfall, särskilt då de talade om arbetsledare och chefer. Deras prat kunde ibland kännas provocerande och träffa ömma punkter eftersom min far arbetade som inköpare på varvet och sålunda tillhörde kontorspersonalen, dem som arbetarna gärna kallade ”herrar”.

En annan sak som var speciell med detta varv var att den kommunistiska fackavdelningen var den starkare på arbetsplatsen och inte den socialdemokratiska. Detta ledde till rätt hårda dispyter mellan de två lägren och samarbetet dem emellan var inte alla gånger friktionsfritt. Det fanns flera starka viljor bland de fackliga representanterna och den relativt unga huvudförtroendemannen var en väl utbildad modern, lätt stridslysten, kommunist som gärna höll hög profil.

Trots att jag var son till en av herrarna på kontoret blev jag någorlunda väl accepterad av mina arbetskamrater på lagret. Dels berodde det här på att arbetstagarna där var vettiga människor, dels på att min far inte tillhörde de värsta översittarna i arbetarnas ögon. Jag kommer ihåg att en skolkamrat till mig som arbetade på verktygslagret fick stå ut med mycket mer smälek, han blev ofta tilltalad som ”ingenjörens son”.

Under min korta tid på varvet lyckades jag etablera god kontakt med ett par jämnåriga killar som fått anställning på varvet efter avslutad yrkesutbildning. Det var kul för då fanns det arbetskamrater som det var enkelt att arbeta med och även prata strunt med vid sidan om arbetet. En av dessa killar hette Juha och honom åt jag ofta lunch tillsammans med.

En lunchpaus kunde se ut på fyra olika sätt. Det första, och mest anspråkslösa, alternativet var att man åt medtagna smörgåsar inne på lagrets kontor, eller om vädret var varmt och vackert kunde man promenera ett stycke och sätta sig på någon av virkesstaplarna invid limträbalkfabriken. Där kunde man njuta en stund av den goda trädoften och det fina vädret samtidigt som man åt sina smörgåsar och drack sin läsk.

Ifall Juha hade kommit till arbetet i sin Toyota Corona Mark II hände det att vi åkte från varvet in mot Åbo hamn och åt vår lunch vid kaffekiosken bredvid Åbo slott. Måltiden bestod av en stor flottig köttpirog med två knackkorvar, kryddad med senap, ketchup och gurksallad. Till efterrätt kunde man ta en kopp kaffe eller en glass.

Avstickarna till Åbo slott kändes speciella, att bli ombedd att följa med upplevde jag som att vara accepterad och godkänd som individ och inte bli identifierad som son till inköparen. Dessa tillfällen var höjdpunkter, man kom bort från arbetsplatsen för en stund och man var upptagen i gemenskapen, inte någon självklarhet för en svenskspråkig gymnasist i en helt finsk arbetarmiljö.

En tredje, och rätt vanlig, variant var att man traskade ett par hundra meter från varvsporten till en närbelägen livsmedelsaffär. Där kunde man över disk köpa bleka, fuktblöta, degiga köttpiroger med knackkorvar inuti vilka expediten värmde i mikrovågsugn. Av någon oförklarlig anledning smakade denna smetiga, feta måltid extra gott. Kring butiken var det liv och rörelse, män i bruna och blå overaller stod och rökte eller halsade en lättöl efter att de ätit sin lunch. Var det fredag kunde man se en och annan som redan inlett veckoslutsfirandet och inte tänkte gå tillbaka till sitt arbete på eftermiddagen.

Valde man det fjärde alternativet gick man till varvets matservering som låg längst in bakom värmecentralen och limträbalkfabriken. Här blev man ofta tvungen att köa ett bra tag innan man fick sin mat och det kunde hända att den populäraste rätten då redan tagit slut. Den ena ändan av byggnaden var reserverad för kontorspersonalen så här råkade vitskjortorna och blåkragarna varandra. Jag åt mycket sällan i matsalen för där var trångt och stökigt.

Eftersom varvet var en stor arbetsplats var det en ypperlig plats att iaktta människor på. De anställda var i alla åldrar och av alla sorter. Den hotfullaste episoden från den här tiden skedde på fritiden, på Kårens populära sommardiskotek. Sonen till en av de hyggliga damerna på lagret arbetade också på varvet och råkade vara på Kåren samtidigt som jag en fredagskväll. Då han fick syn på mig slungade han utan förklaring och förvarning iväg ett tungt halvlitersstop av tjockt glas mot mig. Stopet missade sitt mål, mitt huvud, med någon decimeter men rädslans frö var sått.

fredag 9 juni 2017

Graeme Thomson: Cowboy Song. The Authorised Biography of Phil Lynott

En återkomst till det här med biografier ännu. Efter att ha läst Graeme Thomsons levnadsteckning Cowboy Song. The Authorised Biography of Phil Lynott kände jag mig nödgad att skriva några rader. Thomson har skrivit en väl balanserad och objektiv biografi över en av rockvärldens mest mytomspunna artister, Phil Lynott, vars levnadsöde är som hämtat ur en antik tragedi.

Hans liv börjar med en svår och tumultuarisk barndom, därefter upptäckten av ett behov att uttrycka sig i skrift och musik, sedan följer jakten efter bekräftelse och berömmelse och efter att nästan ha nått den absoluta toppen brister något och därefter följer en lång och tragisk nedgång mot det alltför tidiga slutet. Trötthet, otålighet och missbruk demonterar och släcker denna särpräglade talang och personlighet.

Läsningen av boken påminde mig åter en gång om hur mycket Thin Lizzy betytt för mig, särskilt under gymnasieåren. Mycket ofta när jag råkade mina vänner och vi satt och lyssnade på musik hade vi Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation, Live and Dangerous eller Black Rose på skivtallriken. Denna svit av plattor utgjorde en betydande del av det man nu kallar för the soundtrack of my life. Så mycket var knutet till dessa skivor.

Sommaren 1979 ryckte min bästa vän in i lumpen efter att ha arbetat i Stockholm under våren och sett Thin Lizzy med Gary Moore på Johanneshov i maj. Det ledde till att Black Rose blev den mest spelade plattan den sommaren. Varje gång han var på ledighet och vi träffades lyssnade vi igenom denna starka och stenhårda lp.

Boken lyfte fram åtminstone tre faser av Thin Lizzy. Först en trevande trio – Phil Lynott: bas och sång, Eric Bell: gitarr och Brian Downey: trummor – som sökte sin stil och sitt sound. Just detta letande gör debutalbumet till ett synnerligen intressant dokument. Lyssnar man noga på skivan kan man höra fragment av sådant som Lynott och bandet längre fram återanvände eller raffinerade vidare. Denna första fas omfattar de tre första albumen Thin Lizzy, Shades of a Blue Orphanage och Vagabonds of the Western World. Av dessa pekar den sistnämnda tydligast framåt mot bandets andra fas, storhetstiden.

Det klassiska Thin Lizzy bestod förutom Phil Lynott och den lojala trummisen Brian Downey av gitarristerna Brian Robertson och Scott Gorham. Tillsammans gav de ut alla viktiga skivor utom en. På Nightlife låter gruppen förvånansvärt tillbakalutad och inte särskilt tät men på Fighting har man hittat aggressiviteten som når sin kulmen på Jailbreak, Johnny the Fox, Bad Reputation och den omtalade liveskivan Live and Dangerous. Därefter åkte Brian Robertson ut och hans plats togs av Gary Moore med vilken man spelade in det sista stora Thin Lizzy-albumet Black Rose.

Decenniet övergår i 1980-tal och Gary Moore lämnade Thin Lizzy och i hans ställe kom Snowy White. Phil Lynott kämpade med missbruk, ambivalens mellan Thin Lizzy och en solokarriär och en trytande kreativitet som resulterade i de två ojämna plattorna Chinatown och Renegade. Ingendera av dessa kändes längre lika angelägen, vilket samtliga av de klassiska albumen gjort. Trots det innehåller bägge skivorna klara höjdpunkter, men även alltför många lågvattensmärken.

Snowy White ersattes av John Sykes och tillsammans med honom gav gruppen ut ett mera renodlat hårdrockalbum Thunder and Lightning. Här möter man också en mycket trött Phil Lynott vars röst låter slutkörd och hes men även här finns några höjdpunkter, främst den förebådande och gripande ”The Sun Goes Down”. Slutet närmar sig och efter mindre än tre år var Phil Lynott död, endast 36 år gammal.

Biografin målade utan sensationslystnad upp ett ledsamt och vemodigt porträtt av den karismatiska Phil Lynott som till varje pris ville vara en stor rockstjärna. Trots att han blev bortglömd under sina sista år har eftervärlden visat att han blivit hågkommen just så, som en stor rockstjärna vars minne hedras på flera håll i världen årligen. I Stockholm samlas man sedan många år tillbaka kring hans dödsdag den 4 januari för King´s Call, en varm och stämningsfull helkväll med Lynotts musik framförd av ett antal av Sveriges bästa rockartister.

fredag 19 maj 2017

Vårgädda

Dåsigt vindstilla majförmiddag över den nymornade viken
solen drar tåligt nattkylan ur luften från sin plats i sydost
sjösätter båten, ror mot åkerkvadraten på andra sidan
droppar från årorna spelar stilla musik på den släta ytan
vattenmassans resonans diskantigt frasig, spetsigt klar

Närmar mig varsamt de höga grova bryggstolparna
oproportionerligt stora i den långgrunda strandremsan
nerdrivna med maskinellt våld i den lena lerbottnen
skapande sår och disharmoni i det sensitiva bildspelet
där barrskog rinner ner och möter strandens alar

En vidsträckt torrgul vassmatta svävar över strandvattnet
följer den så nära som möjligt, blickar ner i det klargröna
stubb sticker upp, kvistar och löv tecknar mönster i dyn
stannar upp, blir orörlig, ser intensivt ner i vattenvärlden
en färdiglekt gädda rör upp slammet, pilar iväg under båten

fredag 12 maj 2017

Hur jag började lyssna på The Beatles

Då jag var i 12-årsåldern brukade vår familj nu och då besöka min mormors syster i hennes spännande hem på Slottsgatan i Åbo. Hon var något över 70 år gammal, svårt rörelsehämmad men klarade sig i sitt hem med en viss mängd daglig hjälp. Våra besök skänkte henne uppenbarlig glädje, hon var solig och pratsam, bjöd alltid på något sött och gott som vi barn uppskattade och hon kändes inte alls avlägsen eller skrämmande. Hennes stora dunkla hem var fullt av eggande föremål och hon lät oss titta runt fritt och ohämmat.

Hon hade mängder med böcker i flera hyllor, bland annat minns jag en lång rad av den finska årskrönikan Mitä, missä, milloin (När, var, hur i Sverige), den med olika färg på omslaget för varje år. Jag brukade bläddra och slå upp i dessa på måfå. Vidare läste hon mängder av romaner och en del faktaböcker.

Under en visit stod jag åter invid en av hennes hyllor och tittade på titlarna. Mitt i raden fastnade mina ögon vid något som verkade en smula otroligt. I den låga mörkbetsade bokhyllan fanns en pocketbok om The Beatles, och på svenska. Den fullständiga berättelsen om The Beatles var titeln på detta översatta verk, utgivet redan år 1964. (Att boken översatts till svenska berodde sannolikt på att bandet uppträtt i Sverige redan år 1963 och besökte landet på nytt år 1964.) Jag blev upphetsad av min upptäckt och bad att få låna hem skriften. Mormors syster sade att jag kunde behålla boken ifall den intresserade mig.

Jag läste berättelsen med stor iver och mitt intresse för The Beatles växte dag för dag. I skivhyllan hade min bror albumet Abbey Road som han kommit över i en byteshandel, men den förblev orörd under långa tider för jag tyckte då att skivan var ojämn och en aning svårlyssnad. De gånger jag tog lp:n ur hyllan hörde jag oftast enbart på låtarna ”Something”, ”Oh Darling!”, ”Here Comes the Sun” och ”She Came In Through the Bathroom Window”. Beträffande “She Came in Through the Bathroom Window” minns jag att min bror och jag var mera imponerade av Joe Cockers tungt raspiga version från albumet Joe Cocker!.

Det som ytterligare befäste och förstärkte min entusiasm var att den finländska televisionen visade filmerna A Hard Day´s Night och Help! under den här tiden. Filmerna bjöd, förutom levande bilder av de fyra medlemmarna i diverse situationer, också på ett stort antal av de tidiga låtarna som inte enbart lät sagolikt bra utan även bar på något magiskt och fängslande. Denna trollbindande upplevelse har jag burit med mig i mera än fyra decennier.

I julklapp önskade jag mig, och fick, A Hard Day´s Night och den kom självfallet att bli en mycket flitigt spelad platta. Jag minns att jag reagerade över att det inte fanns en enda svag låt på skivan, även B-sidans material höll samma höga standard som A-sidans låtar från filmen. Min favorit är den närapå självsvåldigt svängiga ”Tell Me Why”.

En annan skiva med The Beatles som jag köpte tidigt var samlingsalbumet Hey Jude som innehöll såväl äldre som nyare låtar. Det lyssnade jag ivrigt på och gillade särskilt ”The Ballad of John and Yoko”, ”Revolution”, ”Hey Jude” och ”Lady Madonna”.

Inför sommarlovet köpte jag den amerikanska utgåvan The Beatles´ Second Album som innehöll godbitar som ”She Loves You”, ”I´ll Call Your Name”, ”I´ll Get You” och den oslagbara versionen av ”Please Mister Postman”. En sommarferie kunde inte börja mycket bättre fastän vädret var svalt och blåsigt som det ofta brukar vara i början av juni. The Beatles musik försåg de prepubertala drömmarna och fantasierna med både fötter och vingar.

Inom kort var jag stolt ägare till Sgt. Pepper´s Lonely Hearts Club Band, Let It Be och Yellow Submarine (av någon märklig anledning). Därefter smittade intresset av sig på min lillasyster och hon kompletterade snart vår Beatles-kollektion. Det första albumet hon skaffade var samlingsdubbeln Rock and Roll Music som kom ut år 1976. Eftersom vi är samlare gav hon sig inte innan hon hade skaffat samtliga album plus liveskivan The Beatles at the Hollywood Bowl.

fredag 5 maj 2017

Ankomst till sommarhuset



Sällan i februari, ibland i mars
oftast i april, sällan i maj
första natten i sommarhuset
Känna in kroppen i stugan
invänta själens domslut
stanna eller fly

Otålig iver, så många sysslor
värma kallfukt ur väggar
sopa golv, skaka mattor
bädda sängar, städa mösslort
kratta, bränna grenar och ris
göra bastun redo för bad

Lyssna på fåglar, se isen brista
varsebli ljusets återinträde
stearindoft på verandan
Mathias Eicks vemodiga trumpet
titta ut i den blånande kvällen
stjärnhimlen drar sig tillbaka