fredag 7 december 2018

John Littlejohn´s Chicago Blues Stars

Det hände under 1980-talets sista år eller tidigt 1990-tal. Min gode vän L bodde antingen som vår granne i Ilpois eller så hade han redan flyttat in till centrum, till Trädgårdsgatan, i skuggan av Mikaelskyrkans höga spira.

Hur som helst satt vi en kväll hos honom och drack öl, rökte cigarretter och lyssnade på blues. Han var mycket duktig på att botanisera ett stycke utanför huvudfåran och hade nyligen grävt fram lp:n av två artister som jag omedelbart fattade tycke för.

Det första var albumet The Struggle med Juke Boy Bonner (1932-1978), utgivet år 1969 på skivbolaget Arhoolie Records och det andra, som slog ner i mig med kraften av en blixt, var Chicago Blues Stars med John Littlejohn (John Funchess (1931-1994)), även det utgivet år 1969 och likaså på Arhoolie Records. Sannolikt hade L hittat skivorna i den välförsedda affären Digelius vid Femkanten i Helsingfors.

Det hände något utöver det vanliga så fort L lagt John Littlejohn, eller ”Jussi Pikkujussi” som han sade, på skivspelaren och öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började fylla rummet. Musiken fick det att kännas som att komma till ett mjukt och tryggt hem och jag kommer fortfarande tydligt och klart ihåg hur den behagliga känslan fyllde min kropp som en strömmande varm våg. Utan att vara medveten om det var det här musik jag gått och väntat på, kanske rent av letat efter, och nu blev jag duschad med den. Hur kan man veta att man saknat något om man inte vet om det? Och hur kan man då man får det inse att det är detta man gått och letat efter?

John Littlejohns gitarrspel och sång lindade in mig i varm vadd och jag insåg att jag just där och då upplevde min största bluesuppenbarelse någonsin.

Kvällen fortsatte på detta behagligt avslappnade sätt och låtar som ”Treat Me Wrong”, ”Catfish Blues” och ”Kiddeo” fann sin väg till mitt medvetande. Jag satt i soffan med skivkonvolutet i min hand och beundrade bilden av John Littlejohn ute i gatuvimlet. Beslutet var fattat; den här lp:n måste jag ha.

Det visade sig dock vara mycket svårt att få tag på plattan och efter ett antal försök blev jag tvungen att ge upp. Bluesaftonen lades till en lång räcka liknande kvällar med öl och musik och bäddades in i glömskans bolster.

Flera år senare då min vän åter flyttat och bodde på Stålarmsgatan i ett långsträckt fyravåningshus byggt under slutet av 1940-talet satt vi en kväll och lyssnade på John Coltranes senare mästerverk Sun Ship, Ascension och Meditations. Då kom jag ihåg kvällen han introducerat John Littlejohn och frågade om han råkade ha kvar lp:n. Han svarade lätt generad att skivan hade försvunnit i något skede och då jag frågade mera svarade han att den sannolikt hade kommit bort vid någon flyttning. Jag trodde inte på hans förklaring men lät saken vara, skivan var ju borta i vilket fall som helst, likaså var lp:n med Juke Boy Bonner borta.

Åter gick åren och under hösten 2018 letade jag efter bluesplattor och då rannsakade jag mitt minne tills jag fick tag på namnet John Littlejohn. Det visade sig snart att Chicago Blues Stars hade kommit ut som cd under titeln Slidin´ Home. Jag gjorde en beställning hos Amazon och i början av november hade jag albumet i postlådan.

Återseendets, eller återlyssnandets, glädje var obeskrivlig. Det var som att återse en vän som man inte råkat under en lång tid. Samma trygga känsla av värme och lycka spred sig genom kroppen då öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började ljuda från stereoanläggningen. Skivan lät precis lika magisk som då, allt fanns kvar. Låtar som ”Slidin´ Home”, ”Dream”, ”Reelin´ and Rockin´”, ”Been Around the World” och ”Shake Your Money Maker” avlöste varandra och jag återfick känslan jag haft då och insåg varför jag alltid ansett detta vara ett av de mest helgjutna bluesalbumen som någonsin spelats in. Vissa konstverk bevarar sitt värde och några få och utvalda blir till och med ännu bättre med tiden.



Slidin´ Home

fredag 9 november 2018

Rory Gallagher: Blueprint


Under det tidiga 1970-talet påbörjade jag, som någon läsare kanske kommer ihåg, min livslånga resa i rockmusikens kosmos. Till en början tedde sig denna outforskade värld oerhört omfattande, det fanns långt fler band och artister än man hade tid att ta till sig. Detta trots att så gott som all fritid ägnades detta gigantiska projekt.

Väldigt ofta kom impulserna till nya bekantskaper från musikpressen, min äldre bror, min äldre kusin eller mina vänner. Rory Gallagher (1948-1995) var en av de många artister som min äldre kusin introducerade. Han hade albumen Deuce och Live in Europe in sin skivhylla och dessa innehöll låtar och element som tilltalade både min bror och mig, särskilt albumet Deuce som fortfarande hör till mina favoriter inom genren gitarrdriven bluesrock.

I februari 1973 gav den irländska gitarrvirtuosen ut sitt fjärde album Blueprint och för detta hade han byggt ut soundet på sitt band genom att inkludera Belfastbon Lou Martin (1949-2012) på klaviatur. Som basist fortsatte den Belfastbördige trotjänaren Gerry McAvoy (f.1951) och bakom trummorna satt den nyrekryterade walesaren Rod de´Ath (1950-2014).

Den som invigde mig i albumet Blueprint var min äldre bror. Han hade fiskat upp skivan i affären Levymyynti under våren och bar hem den till sitt rum i vår fyrarummare i förorten Ilpois. Blueprint kom att bli en skiva som vi lyssnade mycket på, en lämpligt utmanande och omväxlande helhet. Albumet har låtar för varierande tillfällen och ändamål och Gallaghers låtskrivartalang och arbete med arrangemangen har tagit ett rejält kliv framåt från tiden som ledare för sin trio.
Omslaget till cd-utgåvan från år 2000.

Öppningsspåret ”Walk on Hot Coals” hör till det bästa Gallagher åstadkom under sin långa karriär som människonära och flitigt uppträdande bluesgitarrist. Han sammanfattar och förädlar sin utveckling fram till dess i detta spår och visar att han kan ta sin musik till en ny nivå.

Stämningen förskjuts och lugnas ner i den underbart vackra ”Daughter of the Everglades”, även den ett fullfjädrat mästerverk i vilket Gallagher presenterar sig som en melodins mästare. Hans så ofta något raspiga sång ersätts här av en mild och bomullslen röst som talar stilla och lyriskt till lyssnaren.

Därefter två låtar som avslöjar Gallaghers kärlek till blues och rytm & blues; Big Bill Broonzys ”Banker´s Blues” och den lekfullt svängiga ”Hands Off”. Då jag först kom i kontakt med albumet som liten grabb var ”Hands Off” min favoritlåt, sannolikt på grund av att den är så lätt tillgänglig.

Sida två inleds med resesången ”Race the Breeze” i vilken gitarristen generöst visar sin mångsidiga talang, en av albumets höjdpunkter. Den följs av skivans längsta låt ”Seventh Son of the Seventh Son” där Gallagher behandlar detta mytomspunna fenomen och de speciella gåvor detta medför. Bandet är samspelt på hela plattan och tar stiligt denna sång i mål.

Albumet rundas av med den instrumentala låten ”Unmilitary Two-Step” och den melodiska och vackert svajande countryinfluerade balladen ”If I Had a Reason” som var min andra favoritlåt då för 45 år sedan.

Under alla år som gått med allt livet fört med sig i form av förändringar och händelser har Blueprint alltid lurat någonstans i bakgrunden. Plattan har ingalunda tillhört de mest trogna och ständiga följeslagarna, snarare till de goda utmanarna. Den kan ha varit borta i flera års tid för att återaktiveras av någon oförklarlig anledning, oftast enbart av en så simpel orsak som att jag kommit ihåg att skivan existerar och att den är givande att lyssna på, eller av en ren slump. Under senare år har den dock kommit att inta en allt viktigare roll och bland Gallaghers studioalbum intar den topposition tillsammans med Deuce. Hans liveskivor däremot är en helt annan historia. I dessa förmedlas en rejäl dos av den energi som denna unika musiker lade ner på sina möten med sin ivriga publik, något jag som knappt 14 år gammal pojke fick tillfälle att uppleva då Gallagher gjorde sin oförglömliga spelning på Ruisrock 1975.



lördag 2 juni 2018

Ondulering

Den transparenta emeraldgröna ytan
krusas av inkommande motorbåtssvall
Blickar upp mot backen med tallarna
det urblekta ljuset överexponerar färgskalan
Böljrörelsen avspeglas i ondulerande vågor
på den frömjölsstinna vaxade barrmassan
från krona till krona likt sommarnorrsken
Så vågslut, ridå

fredag 9 mars 2018

1 mars 2018



Restaurangbåtarna slumrar lutande på rad
svällande svartpaddor i isens omfamning
Ljuset kämpar mot morgonens köld
vintern tränger brutalt undan våren
belysning och läten är vårens
temperatur, blåst tillhör vintern
parkernas sotiga träd fågelbefolkade

Bilarna kryper morgonstela längs gatan
individer paketerade i värmande lager
rör sig spänt kurade till fots
omgivna av sin synliga andedräkt
önskar sig inomjords
där vindstillhet och värme råder

Längst bort där gatan övergår i landsväg
skuffar sjukhusets höga skorsten upp
ett monstruöst moln av tung rök
bländvitt mot det klarblå
med dalande svansparti

fredag 2 februari 2018

Butiksfärder


Från och med tioårsåldern och en tid framöver blir cykeln och cyklandet mycket viktigt för många av oss. Man har ett eget fortskaffningsmedel vilket innebär en ny dimension av frihet och oberoende. Så var det även för min äldre bror och mig. I staden cyklade vi för det mesta omkring i grannskapet och gjorde några turer till Åbo hamn. Då det gällde den långa vistelsen på stugan varje sommar insåg vi att vi på något vis måste få cyklarna med oss. Då vi hade vuxit tillräckligt klarade vi av att cykla från staden till landet. Före det var vi beroende av hjälp och då ordnade vår far transporten så att cyklarna åkte ut i skåpbil.

När vi väl hade våra färdmedel på stugan utvidgades vårt revir avsevärt. Min bror var duktig på att med grundkartan i hand leta rätt på platser i närheten som kunde vara roliga att besöka. Kartan med rubriken Kuusisto i skala 1:20 000 kom att bli en flitigt utnyttjad källa.

Vi inledde med att cykla till närbelägna byar som Bollböle och Vidkulla. Under färderna utforskade vi flera små vägar som kunde leda vart som helst, ofta till en åkerkant, ut i skogen, till en allmän strand eller till och med till ett sandtag som även fungerade som skjutbana.

Snart kändes dessa närbelägna mål en aning ointressanta och föga utmanande, vi var redo för en ny landvinning. Min bror kom på den strålande idén att cykla till en butik så att vi kunde köpa oss något, en glass, godis eller en läsk. Vi kunde inte gärna nöja oss med de butiksbilar som besökte Fagerkulla eller den kortlivade sommarkiosk som var i gång ett par år för dit kunde man ju promenera.

Vår mor hade berättat om en liten affär som låg i närheten. Vi begav oss hemifrån längs den närbelägna sumpmättade strandängen, ledde våra Jopo- och Tunturi cyklar över spången som gick över viken där den var som smalast och upp till byvägen som ledde från Pölsböle vidare till Kårlax. Sträckan var endast någon kilometer lång, grusvägen gick förbi ett par jordbruk, över några åkrar och passerade ett hus från vilket en ivrig eller ilsken svart pudel rusade ut och nafsade oss i benen.

Där den stora vägen delade på sig i Kårlax fanns under några år en butik. Hit åkte vi för att köpa något gott och blev positivt överraskade då vi såg affärens urval. Man fick annat än matvaror här, bland annat hygienartiklar, bokmärken och några leksaker. Efter genomfört köp åkte vi den korta biten hem igen. Det här var roligt några gånger.

Följande mål som min bror kom på var att cykla från Fagerkulla över Stackberget till Nilsby och vidare till Lielax. Vägen dit var både längre och tyngre än då man åkte till Kårlax, för man måste över berget vilket betydde en lång uppförsbacke och en lång nedförsbacke i bägge riktningarna.

Väl framme i Lielax mötte ett samhälle med bankkontor i något som påminde om ett litet höghus, postkontor, maskinverkstad, FBK och två butiker. Vi trampade alltid till andelshandeln som låg längst bort, i utkanten av byn. Affären saluförde litet av varje så det tog sin tid att kolla urvalet innan man bestämde sig för vad man behövde, eller ville ha. Ibland var det metrevar, någon gång pappersvaror och pennor, ofta godis och inte att förglömma det fascinerande tillsatsämne- och essensmättade saftpulvret Rymd. Idag finns här en liten livsmedelsaffär i samband med en pub vars stora dragplåster under flera år var den finländska superstjärnan Arja Saijonmaa som uppträdde här en kväll per sommar.

Snart var vi i musikåldern och då sträckte sig våra cykelturer till centrum av Pargas för varuhuset SOKOS saluförde lp-skivor. Denna längre utsvävning längs den livligt trafikerade Pargasvägen gjorde vi några gånger då vi samlat ihop tillräckligt med fickpengar och kände oss sugna på att bläddra i skivhyllan. Tyvärr var urvalet starkt begränsat så vi blev ofta tvungna att åka hem tomhänta. På rak arm minns jag endast två skivköp och det var då min bror sommaren 1973 inhandlade Houses of the Holy med Led Zeppelin och sommaren därpå Santanas vita album Welcome.

En platta som fanns i varuhusets hylla och som vi tummade på ett par gånger men aldrig köpte var Living in Fear med gruppen Tempest. Varför vi lät bli att köpa just den skivan vet jag fortfarande inte.

Så kom sommaren 1975 då min bror nått de högre tonåren och inte längre hade lust att vara på landet. I och med det upphörde också våra cykelutfärder. Allt har sin tid.

fredag 15 december 2017

Ladan

Även om min bror och jag inte alltid var de aktivaste då det gällde att söka kontakt med ungdomarna i sommarlandskapets byar hade både han och jag våra stunder av social aktivitet. Min bror fann under tonåren sällskap i några ungdomar från hembyn Fagerkulla medan jag något senare råkade en tre år äldre skolkamrat vars släkt hade sin stuga i grannbyn Bollböle.

Denna tre år äldre P tillbringade några dagar varje sommar i en av släktens stugor och vid några av dessa tillfällen kom han på att leta rätt på mig. Tillsammans med honom kom jag att tillbringa ett par av ungdomens mest magiska kvällar. Utgångspunkten var att han traskade till oss där vi grävde mask, tog ett par spön och gav oss iväg i vår eka för att meta. Vi rodde ett bra stycke, till grannbyns före detta allmänna strand, den så kallade Norrgärda brygga. Där sänkte vi ner vårt provisoriska tegelstensankare i det klara djupgröna vattnet mellan tångbuketter och brokistans stora bumlingar.

Det fanns gott om abborre här, även stora exemplar, så det var ett nöje att meta. Man lärde sig snart hur fiskstimmet rörde sig och då det var borta en stund rökte vi en cigarrett eller halsade en öl. P hade nämligen alltid några öl med sig, det hörde till ritualen. En gång köpte han sex flaskor hos vår granne, han med Hönshuset vars föräldrar hade butiken i Åbo, och det var då jag första, och enda gången, såg Hönshuset på insidan.

Närmast bryggan åt Fagerkullahållet bodde enligt P familjen F vars dotter var värd ett omnämnande så det gällde att hålla ögonen öppna. Åt det andra hållet låg en skyddad strand och därefter den av min farfar ofta omtalade K:s bastu som stod på en betongplatta där det branta berget mötte vattnet.

Nappade inte fisken vid bryggan tog vi i land på ett slätt berg ett hundratal meter därifrån, inne i den vida bukten. Ungdomligt obetänksamt och fräckt med tanke på att den nyss nämnda bastun med tillhörande stuga låg precis invid, men vi blev aldrig bortkörda vilket var storsint av invånarna.

Vid ett tillfälle lämnade vi ekan i den allmänna stranden och begav oss upp i byn för där fanns en plats som P ville visa mig. Vi vandrade upp längs vägen och förbi huvudgårdens kännspaka röda karaktärsbyggnad. Gården hade i tiden varit stor och förmögen nog att föda en familj med 14 barn (7 pojkar och 7 flickor) vilka samtliga nådde vuxen ålder. Det var en av min fars återkommande historier då vi åkte ut för första gången på våren och passerade enen på åkern.

Vi passerade det före detta butikshuset och gick en bit längs huvudvägen. Mitt för en större åker vek vi in på en smal väg som ledde till en röd lada. Jag undrade vad vi hade här att göra och vad det var för speciellt med en lada i en liten skogsdunge mitt ute på en åker? Det besynnerliga var emellertid att ladan hade fönster och hur P kunde gå dit så där utan vidare, helt hemvant?

En aning ängsligt och osäkert följde jag med in efter att P hade övertygat mig om att han fick besöka ladan, han kände dem som ägde den. Jag beslöt att lita på honom denna gång och trädde in i det öppna rummet. Synen som mötte mig var som en bild ur en amerikansk ungdomsfilm. Skalan verkade förvrängas så att innandömet såg mycket rymligare ut än vad de yttre måtten utlovade.

Jag kunde inte tro mina ögon. Längs samtliga väggar, på längsgående bräder, stod det prydligt uppradat tomma ölburkar av två märken, regelbundet varannan av det ena märket och varannan av det andra. Vilken noggrannhet och vilken inredningsdetalj. Denna enorma samling gjorde stort intryck på mig, själv oförbätterlig hamster. Och tanken på hur alla burkar hamnat här, vad som föregått det, var både eggande och hisnande. Här hade det hänt saker.

Av den övriga inredningen har jag vaga minnesbilder men jag tycker att det fanns mattor på golvet och längst in förmodar jag att det fanns ett par fåtöljer, en soffa och ett bord av något slag. Och bredvid dessa, till vänster säger min erinran, fanns det häftigaste man kunde tänka sig, ett flipperspel. Tänk att ungdomarna i Bollböle hade eget flipperspel. Det var det närmaste jag dittills nått paradiset. Vad mer kunde man önska än mellanöl, musik, cigarretter och ett flipperspel? Befann jag mig i en dröm, eller i en parallelltillvaro? Hur jag än blinkade stod flipperspelet kvar så jag måste tro på att det verkligen stod där färggrant och lockande.

Vi spelade ett par omgångar innan vi begav oss tillbaka ner till ekan i den skymmande senjulikvällen. Vi rodde hemåt och pratade om musik och än en gång yttrade P sin inte särskilt omvälvande utsaga att världens bästa låt var ”Stairway to Heaven” och världens bästa band The Beatles och deras bästa låt "Let It Be". Amen.

Jag å min sida hade kommit till insikt om att det fanns två förtrollande krypin i mitt sommarlandskap, i Fagerkulla samlades man i Hönshuset och i Bollböle i ladan som jag vill minnas att P refererade till som ”Kämppän”, det vill säga något i stil med kojan, baracken eller lyan.

fredag 8 december 2017

Hönshuset

Samtliga somrar under barndomen och några under ungdomsåren tillbringade vår familj på sommarstället i Fagerkulla, Pargas. Till en början var det en självklarhet men ju äldre man blev desto mera ifrågasatte man detta föräldrastyrda tvång att följa med till stugan i läge som läge. Självfallet höll inte arrangemanget i längden och tids nog hade min äldre bror banat väg även för mig att stanna i staden nu och då.

Före det blev möjligt försökte vi göra det bästa av situationen på landet. En utväg var att fiska med våra kastspön och en annan var att sitta uppe på farfars vind och lyssna på skivor. Vi såg alltid till att vi hade med oss en järnranson lp:n till stugan. Lyssnandet kunde sysselsätta oss i flera timmar för det fanns så mycket att upptäcka inom musikens värld då i början av 1970-talet. Allt var nytt och allt upplevde vi med den första gångens oefterhärmliga kraft och intensitet.

En av familjerna som levde året runt i byn var viktig – om också på fullkomligt olika plan – för hela vår klans tillvaro på sommarstugan. Fadern i huset var en pensionerad yrkesmilitär som tillsammans med sin hustru hade startat en underbart charmig livsmedelsaffär i stenfoten av ett trähus som låg i hörnet av Betaniagatan och Kuppisgatan i Åbo.

Mina föräldrar och min farfar hade ingått bekvämt avtal om varuleverans med dem och fick sålunda sina förnödenheter till landet. Allt de behövde göra var att kvällen innan lämna in en uppköpslista och ett par kassar till butiksinnehavaren. Följande kväll kunde de avhämta varorna och skotta ner dem till vårt ställe som låg endast ett par hundra meter därifrån, nere vid vattnet.

För min bror och mig var familjens tre barn av stor betydelse. De var några år äldre än vi så vi följde noggrant med vad de sysslade med. Detta även om vi inte kände dem särskilt bra, vi hälsade då vi sågs i byn men umgicks inte. Trots det kom de att bidra till vår musikbildning långt mer än de någonsin kan ana.
De bodde på vad som en gång i tiden varit en liten gård med både ladugård och hönshus. Längst in i det gamla röda hönshuset hade de inrett en lya åt sig. Här höll de ofta till under kvällarna.

Det hände ibland att min bror och jag tog en promenad hit enbart för att stå ute på vägen och tjuvlyssna på den musik de satt och hörde på där inne. Väggarna var tunna och rätt glesa så musiken ljöd klar och tydlig ut i det fria.

Ungdomarna lyssnade ofta på bekanta saker som till exempel Fireball med Deep Purple eller Look At Yourself med Uriah Heep men beträffande gitarristen Johnny Winter agerade de introduktörer. Ett flitigt spelat album i hönshuset var nämligen Live Johnny Winter And vilket vi tyckte var stenhårt och det dröjde inte länge innan lp:n fann sin väg till vår skivhylla. Vi var djupt imponerade av Winters kraftiga röst och självsvåldigt virtuosa gitarrspel, särskilt i låtar som ”Good Morning Little Schoolgirl”, ”It´s My Own Fault”, ”Johnny B Goode”, ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Rock´n´Roll Medley”.

Det var inte enbart att höra rockmusik från hönshuset som kändes speciellt. Lika roligt var det att upptäcka att det fanns ungdomar som hade liknande musiksmak som vi och mest eggande av allt var att de hade ett hemlighetsfullt och spännande eget tillhåll där de kunde sitta och umgås och lyssna på musik.

Vi spräckte aldrig illusionen och var in i huset utan behöll det som vi önskade det i vår fantasi. För mig såg det ut på ett sätt medan det för min bror säkert såg helt annorlunda ut. I min version fanns där en mjuk, något sliten sittgrupp längst in, några stora dynor, ett lågt bord, en hylla för stereoanläggningen och affischer av rockstjärnor och band på väggarna.

Långt senare lärde jag känna den yngsta sonen i familjen och då var jag vid ett tillfälle in i hönshuset. Då var den aktiva tiden redan förbi och lyan brukades främst som ölförråd.

Än i denna dag kommer jag alltid med tacksamhet att tänka på dessa ungdomar då jag lyssnar på Johnny Winter. Jag färdas tillbaka i tiden och står utanför hönshuset och lyssnar, drömmer och fantiserar.