fredag 22 november 2019

Jawbone

Tyvärr är det inte alltför ofta numera som det bildas ett band man från första början märker att det är något särskilt med. Då britterna Marcus Bonfanti (gitarr och sång) och Paddy Milner (klaviatur och sång) mötte australiensarna Rex Horan (bas och sång) och Evan Jenkins (trummor och slagverk) föll bitarna på plats med en gång.

Gruppen valde sitt namn, Jawbone, efter en låt som finns på det andra albumet med The Band. Bonfanti och Milner började skriva låtar, man spelade in ett album och från första början låg en av tyngdpunkterna på låtarna. De skulle vara musikaliskt intressanta, starka, unika och igenkännbara. Med Bonfanti och Milner som huvudsakliga sångare och Horans falsett som komplement hade man allt man behövde för att leverera såväl stark och kontrasterande solosång som fin stämsång.

Hemligheten bakom Jawbones naturligt organiska sound ligger i att man spelade in låtarna live i studion och valde att göra så få omtagningar och överlappningar som möjligt. Musikernas hantverk och genuina kunnande skulle höras i den färdiga produkten.

Kritikerna tog väl emot Jawbones album och hade bandet debuterat i slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet hade succén varit ett obestridligt faktum. Det speciella i bandets sound hade blivit upptäckt och uppskattat och gruppen hade lanserats stort och gått upp bland de stora namnen. Den höga kvaliteten på låtarna och det genuint uppriktiga i framförandet hade garanterat detta. I vår besynnerliga tid är risken överhängande att Jawbone förblir känt endast för en liten publik finsmakare som letat sig fram till gruppen på egna vägar.

Det ovannämnda visar hur snedvriden musikbranschen är idag. Samtidigt som man stort kan lansera en medelmåttlig låtskrivare som sjunger och spelar gitarr helt okej låter man en supergrupp som Jawbone passera obemärkt. Allt verkar vara styrt av noggrant kalkylerade formler som producerar fantasilösa likartade hits för radiostationernas spellistor. Hur skall en inte så upplyst och bevandrad konsument hitta de verkliga pärlorna och godbitarna i denna likartade massa?
Jawbones album innehåller tio starka låtar. Lyssna på dessa och bedöm själv vilken position en grupp som Jawbone vore förtjänt av.

Min princip när det gäller musik (och allt annat) är att välkomna och hylla mångfald och kvalitet. Då jag började lyssna på musik i början av 1970-talet såg musikbranschen ut just så. Det fanns något för alla och envar och banden kunde satsa på just det som var unikt för dem eftersom skivbolagen stod bakom dem och vågade ta risker. Därför lät banden som sig själva och höll inte på med nervöst sneglande åt sidorna för att kolla vad gruppen bredvid höll på med. Man litade på och trodde på sin sak och följde det spåret vidare. Och detta resulterade i en sällan skådad mångfald som är oändligt saknad i vår tid.



Bet On Yesterday

fredag 4 oktober 2019

Lars Lerin

Det mesta och viktigaste är säkert sagt och skrivet om den berömda svenska konstnären och författaren Lars Lerin (f.1954) så därför tänker jag inte tillföra ytterligare en dylik informativt presenterande text om honom. I stället vill jag redogöra för vad som inträffade då vi en varm och kvav lördag i slutet av juli 2019 hade möjlighet att besöka Lars Lerin-museet Sandgrund i Karlstad.

Ändamålet med resan var den konsert med Abramis Brama och Kebnekajse som arrangerades på Nöjesfabrikens hemtrevliga innergård. Konserten visade sig bli en höjdare på flera plan; stämningen var gemytligt familjär, vädret var fantastiskt och bägge banden på gott spelhumör. Dessutom fick jag mina cd:n signerade och kom i tillfälle att utbyta tankar och synpunkter om musik med Peo Andersson och Mats Rydström i Abramis Brama vilket var ytterst stimulerande och angenämt.


Vi övernattade i det före detta fängelset i staden, nu ombyggt till ett trevligt hotell. Rummet var litet men trivsamt, kanske inte precis vad man väntar sig av en före detta fångcell, och personalen ytterst tjänstvillig. Hotellets specialitet var att middag ingick i rumspriset vilket innebar att vi fick i oss en god och mättande måltid före konserten.

Tidigare på dagen, under bilfärden från Stockholm, besökte vi Gustaf Frödings födelsegård, Alsters herrgård, och beundrade den jättelika Vänern från en udde på Hammarön. En lång och innehållsrik dag, som så ofta då man åker omkring i grannlandet. Belåtna, en aning trötta men upplivade av den fina musiken svalkade vi oss i hotellets trädgård med ett par väl kylda öl innan vi knöt ihop för dagen.


Följande morgon åt vi ett rikligt morgonmål – det finns inget som går upp mot en god hotellfrukost – för att sedan göra en kort sväng in till centrum medan vi väntade på att klockan skulle bli 11 då Lars Lerin-museet Sandgrund skulle öppna. Dagen såg åter ut att bli varm för redan tidigt på förmiddagen drogs en kvalmig filt över staden. Ingen svalka, ingen vindpust, älven stod så gott som orörlig i sin fåra och värmen pressade ner en mot asfalten och betongen.

Vi parkerade bilen och gick några tiotal meter till museet. Klockan var ett par minuter före öppningsdags men det hade redan samlats ivriga museibesökare utanför Sandgrund. Det är fantastiskt och otroligt att en bildkonstnär kan ha en sådan attraktionskraft i vår tid då det finns så mycket lätt tillgängligt visuellt material överallt som konkurrerar med något så konservativt som tavlor på en utställning? Härligt och trösterikt att få uppleva detta.

Efter att ha köat in en stund var vi inne i den luftiga och ljusa utställningslokalen som i ett tidigare liv fungerat som danspalats. Vi stegade in såsom alla övriga för att betrakta de första tavlorna. Då skedde något som aldrig hänt förut. Lerins stora detaljrika akvarell av ett fartyg i hamn slog luften ur mig. Aldrig förr har en bild framkallat en så kraftig och påtaglig fysisk reaktion. Jag började rysa och darra av välbehag och hjärnan ville inte tro att de synintryck som ögonen förmedlade kunde vara sanna. Det var en liknande omedelbar och stark effekt som jag trodde att endast musik kan ha på mig. Efter detta tror jag mig veta hur en extatisk upplevelse kan ta sig uttryck.


Efter att ha lugnat mig en aning kunde jag ta in bilderna i ett något mindre hänfört tillstånd. Det fantastiska med Lars Lerin är att inget motiv är för högt eller lågt; han målar allt från småkryp, till fartyg i hamn, människor i arbete eller kärlek, ödehus i Värmland, motiv från Lofoten, stadsmotiv, bilder från resor, naturen och till och med en jättelik tavla av en bokhylla. Tiden på dygnet eller året spelar heller ingen roll. Lerin är inte rädd för att måla en kuslig kall vinternatt med det svåråtergivna kulna spöklika mörkret eller skrämmande stämningar i urbana miljöer där gatlyktorna utgör de enda ljuskällorna. Han kan också överlåta sitt kunnande och sin tid på det grå och färglösa en vinterdag. Allt detta gör han med en skyhög arbetsmoral, en överlägset suverän teknik och detaljrikedom och med en sällan skådad passion. Ovan nämnda beskrivning låter kanske som om hans tavlor var exakta avbildningar av verkligheten men så är inte fallet, varje bild bär på ett mycket högt konstnärligt värde och en hudlöst blottad kontakt med ett underliggande djup som stundvis kan bli smärtsam.


För att avsluta med en kliché. Besöket i Sandgrund förändrade mitt liv och mitt enda råd är att ni skall besöka museet. Det är definitivt värt mödan och besväret även om man kommer till Karlstad från längre avstånd.

fredag 7 december 2018

John Littlejohn´s Chicago Blues Stars

Det hände under 1980-talets sista år eller tidigt 1990-tal. Min gode vän L bodde antingen som vår granne i Ilpois eller så hade han redan flyttat in till centrum, till Trädgårdsgatan, i skuggan av Mikaelskyrkans höga spira.

Hur som helst satt vi en kväll hos honom och drack öl, rökte cigarretter och lyssnade på blues. Han var mycket duktig på att botanisera ett stycke utanför huvudfåran och hade nyligen grävt fram lp:n av två artister som jag omedelbart fattade tycke för.

Det första var albumet The Struggle med Juke Boy Bonner (1932-1978), utgivet år 1969 på skivbolaget Arhoolie Records och det andra, som slog ner i mig med kraften av en blixt, var Chicago Blues Stars med John Littlejohn (John Funchess (1931-1994)), även det utgivet år 1969 och likaså på Arhoolie Records. Sannolikt hade L hittat skivorna i den välförsedda affären Digelius vid Femkanten i Helsingfors.

Det hände något utöver det vanliga så fort L lagt John Littlejohn, eller ”Jussi Pikkujussi” som han sade, på skivspelaren och öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började fylla rummet. Musiken fick det att kännas som att komma till ett mjukt och tryggt hem och jag kommer fortfarande tydligt och klart ihåg hur den behagliga känslan fyllde min kropp som en strömmande varm våg. Utan att vara medveten om det var det här musik jag gått och väntat på, kanske rent av letat efter, och nu blev jag duschad med den. Hur kan man veta att man saknat något om man inte vet om det? Och hur kan man då man får det inse att det är detta man gått och letat efter?

John Littlejohns gitarrspel och sång lindade in mig i varm vadd och jag insåg att jag just där och då upplevde min största bluesuppenbarelse någonsin.

Kvällen fortsatte på detta behagligt avslappnade sätt och låtar som ”Treat Me Wrong”, ”Catfish Blues” och ”Kiddeo” fann sin väg till mitt medvetande. Jag satt i soffan med skivkonvolutet i min hand och beundrade bilden av John Littlejohn ute i gatuvimlet. Beslutet var fattat; den här lp:n måste jag ha.

Det visade sig dock vara mycket svårt att få tag på plattan och efter ett antal försök blev jag tvungen att ge upp. Bluesaftonen lades till en lång räcka liknande kvällar med öl och musik och bäddades in i glömskans bolster.

Flera år senare då min vän åter flyttat och bodde på Stålarmsgatan i ett långsträckt fyravåningshus byggt under slutet av 1940-talet satt vi en kväll och lyssnade på John Coltranes senare mästerverk Sun Ship, Ascension och Meditations. Då kom jag ihåg kvällen han introducerat John Littlejohn och frågade om han råkade ha kvar lp:n. Han svarade lätt generad att skivan hade försvunnit i något skede och då jag frågade mera svarade han att den sannolikt hade kommit bort vid någon flyttning. Jag trodde inte på hans förklaring men lät saken vara, skivan var ju borta i vilket fall som helst, likaså var lp:n med Juke Boy Bonner borta.

Åter gick åren och under hösten 2018 letade jag efter bluesplattor och då rannsakade jag mitt minne tills jag fick tag på namnet John Littlejohn. Det visade sig snart att Chicago Blues Stars hade kommit ut som cd under titeln Slidin´ Home. Jag gjorde en beställning hos Amazon och i början av november hade jag albumet i postlådan.

Återseendets, eller återlyssnandets, glädje var obeskrivlig. Det var som att återse en vän som man inte råkat under en lång tid. Samma trygga känsla av värme och lycka spred sig genom kroppen då öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började ljuda från stereoanläggningen. Skivan lät precis lika magisk som då, allt fanns kvar. Låtar som ”Slidin´ Home”, ”Dream”, ”Reelin´ and Rockin´”, ”Been Around the World” och ”Shake Your Money Maker” avlöste varandra och jag återfick känslan jag haft då och insåg varför jag alltid ansett detta vara ett av de mest helgjutna bluesalbumen som någonsin spelats in. Vissa konstverk bevarar sitt värde och några få och utvalda blir till och med ännu bättre med tiden.



Slidin´ Home

fredag 9 november 2018

Rory Gallagher: Blueprint


Under det tidiga 1970-talet påbörjade jag, som någon läsare kanske kommer ihåg, min livslånga resa i rockmusikens kosmos. Till en början tedde sig denna outforskade värld oerhört omfattande, det fanns långt fler band och artister än man hade tid att ta till sig. Detta trots att så gott som all fritid ägnades detta gigantiska projekt.

Väldigt ofta kom impulserna till nya bekantskaper från musikpressen, min äldre bror, min äldre kusin eller mina vänner. Rory Gallagher (1948-1995) var en av de många artister som min äldre kusin introducerade. Han hade albumen Deuce och Live in Europe in sin skivhylla och dessa innehöll låtar och element som tilltalade både min bror och mig, särskilt albumet Deuce som fortfarande hör till mina favoriter inom genren gitarrdriven bluesrock.

I februari 1973 gav den irländska gitarrvirtuosen ut sitt fjärde album Blueprint och för detta hade han byggt ut soundet på sitt band genom att inkludera Belfastbon Lou Martin (1949-2012) på klaviatur. Som basist fortsatte den Belfastbördige trotjänaren Gerry McAvoy (f.1951) och bakom trummorna satt den nyrekryterade walesaren Rod de´Ath (1950-2014).

Den som invigde mig i albumet Blueprint var min äldre bror. Han hade fiskat upp skivan i affären Levymyynti under våren och bar hem den till sitt rum i vår fyrarummare i förorten Ilpois. Blueprint kom att bli en skiva som vi lyssnade mycket på, en lämpligt utmanande och omväxlande helhet. Albumet har låtar för varierande tillfällen och ändamål och Gallaghers låtskrivartalang och arbete med arrangemangen har tagit ett rejält kliv framåt från tiden som ledare för sin trio.
Omslaget till cd-utgåvan från år 2000.

Öppningsspåret ”Walk on Hot Coals” hör till det bästa Gallagher åstadkom under sin långa karriär som människonära och flitigt uppträdande bluesgitarrist. Han sammanfattar och förädlar sin utveckling fram till dess i detta spår och visar att han kan ta sin musik till en ny nivå.

Stämningen förskjuts och lugnas ner i den underbart vackra ”Daughter of the Everglades”, även den ett fullfjädrat mästerverk i vilket Gallagher presenterar sig som en melodins mästare. Hans så ofta något raspiga sång ersätts här av en mild och bomullslen röst som talar stilla och lyriskt till lyssnaren.

Därefter två låtar som avslöjar Gallaghers kärlek till blues och rytm & blues; Big Bill Broonzys ”Banker´s Blues” och den lekfullt svängiga ”Hands Off”. Då jag först kom i kontakt med albumet som liten grabb var ”Hands Off” min favoritlåt, sannolikt på grund av att den är så lätt tillgänglig.

Sida två inleds med resesången ”Race the Breeze” i vilken gitarristen generöst visar sin mångsidiga talang, en av albumets höjdpunkter. Den följs av skivans längsta låt ”Seventh Son of the Seventh Son” där Gallagher behandlar detta mytomspunna fenomen och de speciella gåvor detta medför. Bandet är samspelt på hela plattan och tar stiligt denna sång i mål.

Albumet rundas av med den instrumentala låten ”Unmilitary Two-Step” och den melodiska och vackert svajande countryinfluerade balladen ”If I Had a Reason” som var min andra favoritlåt då för 45 år sedan.

Under alla år som gått med allt livet fört med sig i form av förändringar och händelser har Blueprint alltid lurat någonstans i bakgrunden. Plattan har ingalunda tillhört de mest trogna och ständiga följeslagarna, snarare till de goda utmanarna. Den kan ha varit borta i flera års tid för att återaktiveras av någon oförklarlig anledning, oftast enbart av en så simpel orsak som att jag kommit ihåg att skivan existerar och att den är givande att lyssna på, eller av en ren slump. Under senare år har den dock kommit att inta en allt viktigare roll och bland Gallaghers studioalbum intar den topposition tillsammans med Deuce. Hans liveskivor däremot är en helt annan historia. I dessa förmedlas en rejäl dos av den energi som denna unika musiker lade ner på sina möten med sin ivriga publik, något jag som knappt 14 år gammal pojke fick tillfälle att uppleva då Gallagher gjorde sin oförglömliga spelning på Ruisrock 1975.



lördag 2 juni 2018

Ondulering

Den transparenta emeraldgröna ytan
krusas av inkommande motorbåtssvall
Blickar upp mot backen med tallarna
det urblekta ljuset överexponerar färgskalan
Böljrörelsen avspeglas i ondulerande vågor
på den frömjölsstinna vaxade barrmassan
från krona till krona likt sommarnorrsken
Så vågslut, ridå

fredag 9 mars 2018

1 mars 2018



Restaurangbåtarna slumrar lutande på rad
svällande svartpaddor i isens omfamning
Ljuset kämpar mot morgonens köld
vintern tränger brutalt undan våren
belysning och läten är vårens
temperatur, blåst tillhör vintern
parkernas sotiga träd fågelbefolkade

Bilarna kryper morgonstela längs gatan
individer paketerade i värmande lager
rör sig spänt kurade till fots
omgivna av sin synliga andedräkt
önskar sig inomjords
där vindstillhet och värme råder

Längst bort där gatan övergår i landsväg
skuffar sjukhusets höga skorsten upp
ett monstruöst moln av tung rök
bländvitt mot det klarblå
med dalande svansparti

fredag 2 februari 2018

Butiksfärder


Från och med tioårsåldern och en tid framöver blir cykeln och cyklandet mycket viktigt för många av oss. Man har ett eget fortskaffningsmedel vilket innebär en ny dimension av frihet och oberoende. Så var det även för min äldre bror och mig. I staden cyklade vi för det mesta omkring i grannskapet och gjorde några turer till Åbo hamn. Då det gällde den långa vistelsen på stugan varje sommar insåg vi att vi på något vis måste få cyklarna med oss. Då vi hade vuxit tillräckligt klarade vi av att cykla från staden till landet. Före det var vi beroende av hjälp och då ordnade vår far transporten så att cyklarna åkte ut i skåpbil.

När vi väl hade våra färdmedel på stugan utvidgades vårt revir avsevärt. Min bror var duktig på att med grundkartan i hand leta rätt på platser i närheten som kunde vara roliga att besöka. Kartan med rubriken Kuusisto i skala 1:20 000 kom att bli en flitigt utnyttjad källa.

Vi inledde med att cykla till närbelägna byar som Bollböle och Vidkulla. Under färderna utforskade vi flera små vägar som kunde leda vart som helst, ofta till en åkerkant, ut i skogen, till en allmän strand eller till och med till ett sandtag som även fungerade som skjutbana.

Snart kändes dessa närbelägna mål en aning ointressanta och föga utmanande, vi var redo för en ny landvinning. Min bror kom på den strålande idén att cykla till en butik så att vi kunde köpa oss något, en glass, godis eller en läsk. Vi kunde inte gärna nöja oss med de butiksbilar som besökte Fagerkulla eller den kortlivade sommarkiosk som var i gång ett par år för dit kunde man ju promenera.

Vår mor hade berättat om en liten affär som låg i närheten. Vi begav oss hemifrån längs den närbelägna sumpmättade strandängen, ledde våra Jopo- och Tunturi cyklar över spången som gick över viken där den var som smalast och upp till byvägen som ledde från Pölsböle vidare till Kårlax. Sträckan var endast någon kilometer lång, grusvägen gick förbi ett par jordbruk, över några åkrar och passerade ett hus från vilket en ivrig eller ilsken svart pudel rusade ut och nafsade oss i benen.

Där den stora vägen delade på sig i Kårlax fanns under några år en butik. Hit åkte vi för att köpa något gott och blev positivt överraskade då vi såg affärens urval. Man fick annat än matvaror här, bland annat hygienartiklar, bokmärken och några leksaker. Efter genomfört köp åkte vi den korta biten hem igen. Det här var roligt några gånger.

Följande mål som min bror kom på var att cykla från Fagerkulla över Stackberget till Nilsby och vidare till Lielax. Vägen dit var både längre och tyngre än då man åkte till Kårlax, för man måste över berget vilket betydde en lång uppförsbacke och en lång nedförsbacke i bägge riktningarna.

Väl framme i Lielax mötte ett samhälle med bankkontor i något som påminde om ett litet höghus, postkontor, maskinverkstad, FBK och två butiker. Vi trampade alltid till andelshandeln som låg längst bort, i utkanten av byn. Affären saluförde litet av varje så det tog sin tid att kolla urvalet innan man bestämde sig för vad man behövde, eller ville ha. Ibland var det metrevar, någon gång pappersvaror och pennor, ofta godis och inte att förglömma det fascinerande tillsatsämne- och essensmättade saftpulvret Rymd. Idag finns här en liten livsmedelsaffär i samband med en pub vars stora dragplåster under flera år var den finländska superstjärnan Arja Saijonmaa som uppträdde här en kväll per sommar.

Snart var vi i musikåldern och då sträckte sig våra cykelturer till centrum av Pargas för varuhuset SOKOS saluförde lp-skivor. Denna längre utsvävning längs den livligt trafikerade Pargasvägen gjorde vi några gånger då vi samlat ihop tillräckligt med fickpengar och kände oss sugna på att bläddra i skivhyllan. Tyvärr var urvalet starkt begränsat så vi blev ofta tvungna att åka hem tomhänta. På rak arm minns jag endast två skivköp och det var då min bror sommaren 1973 inhandlade Houses of the Holy med Led Zeppelin och sommaren därpå Santanas vita album Welcome.

En platta som fanns i varuhusets hylla och som vi tummade på ett par gånger men aldrig köpte var Living in Fear med gruppen Tempest. Varför vi lät bli att köpa just den skivan vet jag fortfarande inte.

Så kom sommaren 1975 då min bror nått de högre tonåren och inte längre hade lust att vara på landet. I och med det upphörde också våra cykelutfärder. Allt har sin tid.