fredag 21 april 2017

Min första flygresa

Även om jag tillbringade en väsentlig del av min fritid under 1990-talet på Åbo flygfält har jag aldrig varit någon flitig flygresenär. Det jag gillar mest med flyg är deras estetiskt tilltalande yttre och att se dem landa och starta i hopp om att fånga ögonblicket på bild, en alltid lika stor utmaning eftersom det är fråga om objekt som rör sig snabbt.

Flygintresset började tidigt. Dels plockade vi ihop byggsatser i plast i hundratal med min bror, dels var både vår far men i synnerhet min bror och jag intresserade av transportmedel som fartyg, flyg och tåg. Det betydde att vi under uppväxttiden ofta besökte hamnen, flygfältet eller järnvägsstationen.

Under gymnasietiden, i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet, hade jag sällskap av en person vars föräldrar hade sommarställe på Åland. Då fördes möjligheten att åka flyg från Åbo till Mariehamn på tal i något skede. Eftersom jag aldrig hade flugit var jag genast intresserad. Det beslöts snart att mitt sällskap med far skulle åka flyg till Åland för att fira midsommarhelgen och jag blev tillfrågad att följa med.

Vi kom till flygfältet, checkade in vårt bagage och oss själva och begav oss till vänthallen. På den tiden fick man ännu röka ganska fritt på vissa platser inomhus och jag minns att vi tände varsin Philip Morris Multifilter (ett av de mera exklusiva cigarrettmärkena). Jag tittade ut över plattan och såg en strömlinjeformad Caravelle göra sig klar för start samtidigt som en DC-9:a taxade in mot terminalen. Caravellen tvingade sig upp i luften följd av ett rejält oväsen. Spänningen började kittla i magbottnen. Inte få bajsbrott nu, tänkte jag då vi gjorde oss redo att gå ut till den väntande DC-9:an.
DC-9-14 OH-LYD på Åbo flygfält 1980 (foto: P-H Sjöström)

Jag steg ombord genom den låga smala dörröppningen och kände en avlägsen förnimmelse av klaustrofobi. Var det verkligen så lågt, smalt och trångt inuti flygkroppen? Vi banade vår väg till flygets bakre bänkrader för där var rökning tillåten, detta på en flygning som varade i 10-15 minuter. Man hade tid att tända, dra några bloss och fimpa.

Utrymmet mellan bänkarna var mycket begränsat. Jag slog hela tiden knäna i stolsryggen framför mig och tyckte att allt kröp närmare inpå och över en. Dessutom luktade det artificiellt i planet, instängd plast, utvädrad rök och återanvänd luft. Vi slog oss ner och jag försökte psyka mig till lugn.

Snart var planet lastat och startklart. Flygvärdinnan stängde dörren. Jag var tvungen att tala förstånd med mig själv för att inte jämföra detta med att bli levande begraven. Utrymmet i flygplanet kändes ännu trängre och ännu mera tillslutet efter att luckan till yttervärlden slogs igen. Jag beslöt att till vilket pris som helst hålla mig stilla, inte röra på mig, inte stöta mot bänken framför, inte rubba någon som helst balans.

Motorerna utanför tog höga varv och planet rullade till startbanan. Accelerationen slungade mig mot stolsryggen på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig och efter en kort stund neg hela maskinen till och steg till väders, brant och aggressivt som endast en DC-9:a gör. Det skakade till litet då flyget rev sig uppåt och det kändes overkligt att sitta i en så brant bakåtlutande ställning, nästan som man skulle ramla över ända.

Snart nådde flyget litet höjd och stigningen planade ut en aning. Jag tittade ut genom den lilla fönstergluggen för att se hemstaden där nere innan vi svängde brant ut över skärgården, hela tiden på klättring uppåt. Snart slocknade säkerhetsbälte-lampan och därefter rökning förbjuden skylten. Dags att tända en cigg och hålla god min.

Minuterna kändes som små evigheter men vi nådde maxhöjd, planade ut och flög ett par minuter innan det blev dags att söka sig ner för landning. På ett ställe under inflygningen föll planet tiotals meter handlöst i en luftgrop och under det sista skedet skakade och gungade det rejält. Jag kunde inte alls njuta av flygturen, endast hoppas att komma levande ner och åter känna fast mark under fötterna.

På darrande ben steg jag ut på den röda asfalten i Mariehamn. Mitt resesällskap uppmuntrade mig småskrattande och sade att man vänjer sig med tiden. Säkert, svarade jag och lovade mig själv att aldrig mera stiga ombord på ett flygplan, ett löfte jag självfallet inte kunnat hålla. Men i sanningens namn lyckades jag stå emot rätt länge innan jag på nytt begav mig på en flygresa och aldrig har jag kunnat slappna av och njuta av luftfärden.

fredag 14 april 2017

Biografier och memoarer II

I mitt senaste inlägg lovade jag en fortsättning på temat i något skede. Läsningen av politiska biografier ledde rätt snart vidare till läsning av levnadsteckningar över intressanta konstnärer, främst musiker. Två inspirerande verk som fick snöbollen i rullning var Jack Bruce självbiografi Composing Himself. The Authorised Biography (2010) och John Fogertys Fortunate Son. My Life, My Music (2015). Efter det var hungern väckt.

En höjdare inom genren, som uppvisar litterära ambitioner och kvaliteter, är Galadrielle Allmans bok Please Be With Me: A Song For My Father Duane Allman (2014). Allman skriver en vacker, gripande och uppriktig bok om sin far som hon aldrig fick möjlighet att lära känna eftersom han gick bort då hon var endast ett par år gammal. Galadrielle Allman har genom omsorgsfullt arbete och intervjuer återskapat sin fars korta, intensiva liv.

Eftersom Cream tillhört mina favoritband sedan mer än fyra decennier var det naturligt att komplettera läsningen av Jack Bruce memoarer med Ginger Bakers Hellraiser. The Autobiography Of The World´s Greatest Drummer (2010), vars titel säger en hel del om Bakers självförtroende. Denna något egensinniga självbiografi bekräftar att Baker inte alltid är världens enklaste person att komma överens med. Väl inne på ämnet Cream ville jag även läsa Eric Claptons berättelse om sitt liv, Clapton. The Autobiography (2007). Clapton berättar utlämnande och utan att försköna om sitt liv, sitt missbruk av både narkotika och alkohol, och framför allt om sitt musicerande. Det fina med boken är att Clapton inte blir sentimental eller fylld av självömkan även om han hade anledning till det. Vidare känner man som läsare glädje över att han slutligen återerövrar värdigheten i sin tillvaro.

Vill man ta del av en underhållande, ärlig och mustigt berättad självbiografi skall man läsa Miles Davis klassiska Miles. The Autobiography (1989). Man kan närapå höra hur han berättar om sitt liv och om jazzens utveckling med sin hest viskande röst. Läsaren får på första parkett ta del av fem decennier musikhistoria och möta samtliga av tidens största jazzmusiker. En genialt skriven och mycket rolig bok som är lika fängslande och intensiv från den första sidan fram till den avslutande punkten.

Fleetwood Mac har jag följt sedan albumet Rumours kom ut. Intresset för bandet fördjupades genast och inom kort var jag bekant med hela dess produktion, allt från den första tiden med Peter Green, mellanperioden med den idag bortglömda, men ytterst begåvade, gitarristen Danny Kirwan och åren med amerikanen Bob Welch samt supergruppen som uppnådde de största kommersiella framgångarna. Därför var det en självklarhet att läsa vad Mick Fleetwood har att berätta om detta seglivade band i sin bok Play On. The Autobiography (2014).

Tjejgruppen The Runaways hörde ungdomen till, dessa flitigt avbildade, fräckt provocerande rockbrudar. Den mest talangfulla musikern i bandet var sologitarristen Lita Ford som längre fram kom att göra en framgångsrik solokarriär. Om allt detta och mycket annat intressant skriver hon modigt i den ytterst läsvärda Living Like A Runaway. A Memoir (2016).

En fin och väl skriven självbiografi är Chrissie Hyndes Reckless. My Life As A Pretender (2015). Precis som Galadrielle Allman har Hynde klara och tydliga litterära ambitioner, hon skriver mer än en självbiografi, hon väver in sin livshistoria i en större berättelse och hon gör det suveränt. Det är fråga om en skicklig och begåvad skribent som noggrant väljer, värderar och väger sina ord för att finna det rätta uttryckssättet. Njutbar läsning om en turbulent och omstörtande tid för rockmusiken då det gamla raserades för att ge plats åt punkrocken och nya vågen.

Andy Powell från Wishbone Ash är en gitarrist jag uppskattar högt och i mer än 45 år har han hållit liv i bandet som kommit att bli hans livsverk. Hans Eyes Wide Open. True Tales Of A Wishbone Ash Warrior (2015) är en mycket intressant bok om ett band som med lite mera tur, och bättre marknadsföring(?), kunde ha varit ett av de allra största. Kvaliteten på låtarna håller måttet, de två gitarristernas samspel är alltid utomordentligt och albumet Argus är ett av de bästa från 1970-talet. För mig som finländare får Powells bok en extra krydda av att både Ben Granfelt och Muddy Manninen har spelat/spelar i bandet.

Slutligen vill jag nämna Robbie Robertsons Testimony (2016) i vilken han skriver om sin uppväxt, ungdom och fram till 1976 då The Band avslutade sin fantastiska karriär med The Last Waltz. Jämför man Robertsons bok med Levon Helms This Wheel´s On Fire. Levon Helm And The Story Of The Band (2000) noterar man att Robertson är ute efter en försoning, han vill förklara sig och lägga visa saker tillrätta. Utöver det är han en mycket duktig berättare som fängslar, stundvis trollbinder, sin läsare vilket kanske inte är alltför förvånande då man betänker hans talang som låtskrivare och förmedlare av något djupt och genuint amerikanskt.


Ett sammanfattande och gemensamt positivt drag för samtliga ovan nämnda böcker är att de verkar vara ärligt och uppriktigt berättade. De som skriver om sitt liv har uppnått en ålder och mogenhet då man inte längre är i behov av att försköna det som varit utan vill och vågar berätta så sanningsenligt som möjligt. Detta bidrar i bästa fall till en ökad trovärdighet, även om det alltid är problematiskt att blicka bakåt och berätta om tider som varit.

lördag 8 april 2017

Biografier och memoarer

Under mitt besök hos författaren Folke Isaksson (1927-2013) i Vaxholm i maj 2004 pratade vi såsom vi brukade om livet och litteraturen. En eftermiddag, efter att ha ätit en god sopplunch, satt vi på glasverandan och drack kaffe och åt italienska kex. Då ställde han mig frågan om jag redan hade börjat läsa biografier och memoarer. Jag svarade att jag fortfarande var skönlitteraturen trogen och endast läste levnadsteckningar ifall de behandlade någon författare som betydde mycket för mig. Han smålog vänligt och sade att det inte kommer att förbli på det viset utan att jag längre fram huvudsakligen kommer att läsa fakta, inte minst biografier och memoarer. Artigt höll jag med min värd men för mig själv tänkte jag annat.

Efter att jag varit med i ett halvsekel blev jag tvungen att inse att det höll på att ske en förskjutning i mina läspreferenser. Allt oftare fann jag mig med en faktabok i handen, oftast en levnadsteckning eller självbiografi. Samtidigt började en hel del skönlitteratur kännas mindre angelägen, först föll det mesta av kriminallitteraturen bort och därefter mindre lyckade romaner. Kvar blev det viktiga; lyriker som Werner Aspenström, Nina Burton, Folke Isaksson, Bodil Malmsten, Harry Martinson, Lennart Sjögren, Tomas Tranströmer, Arne Törnqvist och Heidi von Wright. Av prosaförfattarna fortsätter jag bland andra att läsa Ernst Brunner, P.O. Enquist, Henrik Jansson, Eyvind Johnson, Björn Larsson, Per Petterson, Björn Ranelid, Karin Stensdotter och Sara Stridsberg.

En första knuff in i levnadsteckningarnas rike var mitt intresse för FN:s andra generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961). Under 2005 gjorde jag två resor till Uppsala vid vilka jag bägge gångerna besökte Hammarskjölds grav. För att få reda på mera läste jag ett antal böcker om denna fascinerande person, bland annat Gunnar Möllerstedts biografi Generalsekreteraren från 1981 och Mats Svegfors till hundraårsjubileet nyskrivna bok Dag Hammarskjöld. Den förste moderne svensken.


Ett annat tidigt spår in i biografins värld utgjordes av mitt intresse för Olof Palme (1927-1986). Det resulterade i läsningen av Henrik Berggrens fina biografi över Palme, Underbara dagar framför oss, liksom även Kjell Östbergs stora verk i två delar, I takt med tiden. Olof Palme 1927-1969 och När vinden vände. Olof Palme 1969-1986. Utöver dessa läste jag av bara farten även en hel del om mordet på statsministern.

Sommaren 2015 tog jag mig igenom en mer än 800 sidor tjock, mycket välskriven och uttömmande, bok om president John F. Kennedy (1917-1963), An Unfinished Life av Robert Dallek.

Efter att ha läst ett antal böcker om sjöslag under andra världskriget och ett par fartygsmonografier beslöt jag att läsa något om Winston Churchill (1874-1965). Här valde jag den svenska biografin av Bengt Liljegren i två delar vilken gav en god inblick i denna stormans liv och verk.

Bland hemlandets politiker har jag intresserat mig för president Mauno Koivisto (f.1923) och bland annat läst hans ungdomsminnen Koulussa ja sodassa (1998), på svenska Ung soldat. Från skolbänken till skyttegraven, i vilken han berättar om sin barndom och sina år i kriget.

Den politiker som dock väckt min största respekt och aktning är före detta statsministern Paavo Lipponen (f.1941). I dagens läge känns det allt oftare som om han är den sista statsmannen vi haft, en sann nordist och europé och en brett bildad person. Läsningen av de två utkomna delarna av hans memoarer, Muistemat 1 (2009) och Murrosten aika (2014) bekräftade mycket som jag gått och funderat på och undrat över i finländsk politik.



Läsningen av politiska och historiska verk ledde småningom vidare men mera om det i ett annat inlägg...

fredag 31 mars 2017

Around and Around

Min första kontakt med The Rolling Stones ägde rum på hösten 1971 då min äldre bror och jag lyssnade igenom en Combo c-kassett med blandade låtar som han hade spelat in. En av sångerna på bandet var ”Jemima Surrender” med The Band och en annan var The Rolling Stones version av ”Susie Q” som jag genast fattade tycke för. Vi hörde på den rätt ofta och kom senare att jämföra den med Creedence Clearwater Revivals överlånga version av samma låt. The Rolling Stones hade kraft och liv i sin version medan CCR:s kändes släpig och överarbetad.

Längre fram kom jag att skaffa ett par lp:n med The Rolling Stones. Samlingsskivan Gimme Shelter köpte jag för att den har så häftig bild på konvolutet, bandet i fullt ös fotograferat uppifrån. Låtvalet är inte så oävet det heller, speciellt inte skivans första sida med av singlarna ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Honky Tonk Women”, ”Sympathy for the Devil” och ”Street Fighting Man” från albumet Beggars Banquet samt ”Love in Vain” och ”Gimme Shelter” från Let it Bleed. På albumets andra sida finns tidiga liveinspelningar av ”Under My Thumb”, ”Time Is On My Side”, ”I´ve Been Loving You Too Long”, ”Fortune Teller”, ”Lady Jane” och ”(I Can´t Get No) Satisfaction”. Under sommaren 1972 spelade jag ofta skivan i vårt tillhåll på vinden i farfars sommarhus. Favoritlåtar då som nu var och är ”Jumpin´ Jack Flash” och ”Honky Tonk Women”. Av den förra diggade min bror och jag nästan ännu bättre Johnny Winters stenhårda liveversion på albumet Johnny Winter And Live.

Den andra skivan jag köpte var likaså ett samlingsalbum som hette Great Hits, utgivet år 1969. Det var en tysk Decca-utgåva i en serie som kallades Musik für alle och lp:n innehöll en del intressanta, och något oväntade, låtar. Från bandets första EP hade man tagit med ”Bye Bye Johnny” och från första albumet ”I´m a King Bee”, ”I Just Wanna Make Love To You” och ”Route 66”. Sångerna ”Around and Around” och ”If You Need Me” var hämtade från den andra EP:n Five By Five (och fanns även på det i USA utgivna andra albumet 12 X 5). Från skivan Aftermath hade valet fallit på ”Mother´s Little Helper”, ”Flight 505” och ”I Am Waiting” och från Between the Buttons hade man inkluderat låtarna ”Yesterday´s Papers”, ”All Sold Out” och ”Complicated”.

Från Great Hits plockade jag med mig spåret ”Around and Around” som följt mig sedan dess. Ju längre tiden lider desto viktigare blir låten för mig och då jag för några år sedan skaffade albumet 12 X 5 insåg jag att låten kan betraktas som ett av de avgörande ögonblicken i bandets karriär. ”Around and Around” innehåller mycket av det väsentliga som kom att karaktärisera The Rolling Stones. Bandet spelar suveränt, svängigt, är lämpligt nonchalant och här förekommer snyggt gitarrspel. Vidare håller Mick Jagger på att utvecklas till den unika sångare han kom att bli. I denna låt finns en hel del som pekar framåt i bandets karriär och då man lyssnar på ”Around and Around” blir man inte ett dugg förvånad över att gruppen ett antal år senare släpper låtar som ”Brown Sugar”, ”Rocks Off” eller ”Start Me Up”. Fröet, ingredienserna, och attityden finns i ”Around and Around”, tydliga och klara och det gör låten till ett suveränt mästerstycke i bandets 55 år långa existens.





fredag 9 december 2016

Vilken var den första - egentligen? Del III

Mina två senaste texter har grävt i minnets labyrint för att komma åt när jag blev varse om pop- och rockmusik. Och beträffande den genren kommer jag inte längre, det var sannolikt så det började, eller rätt närapå i varje fall. Det som emellertid skedde då jag letade runt bland mina hågkomster var att jag kom på att mina föräldrar stundvis lyssnade på musik och att det fanns en hel del plattor hemma hos oss.

En grupp för sig var traven med gamla stenkakor som skulle spelas med grövre nål på 78 varv i minuten. Min äldre bror och jag fick vid enstaka tillfällen plocka fram högen ur ett skåp och lyssna på några. Skivorna var tjocka, tunga och ytterst sköra och bräckliga. De hade en låt per sida och rätt dålig ljudkvalitet. Nålen raspade kraftigt i spåret så det var ingen större njutning att lyssna på dem. Dessutom lät musiken för det mesta gammal och ointressant. Roligast var att se hur plattan snurrade på tallriken med en farlig fart.

Bland lp-skivorna fanns det mest klassiska stycken, operetter och musikaler. Jag minns att en del av albumen till sitt format var mindre än 12 tum, vilket var spännande – det var fråga om inte så vanliga 10 tums skivor. Flera av skivorna härstammade från skivklubben Concert Hall som min mor var medlem i.

De klassiska styckena var alltför krävande för oss men vi hittade fram till ett album av Evert Taube som vi lyssnade rätt flitigt på. Här fanns fina visor som ”Havsörnsvalsen”, ”Möte i monsunen”, ”Fritiof och Carmencita”, ”Min älskling”, ”Vals i gökottan”, ” Den glade bagaren i San Remo” och ”Fritiof i Arkadien” för att nämna några.

Det som väckte mitt största intresse var av någon anledning min fars jazzplattor. Jag läste namn som Benny Goodman, Count Basie och Delta Rhythm Boys på skivkonvoluten. Jag kommer inte ihåg exakt hur många han hade men det fanns särskilt en som fängslade mig från att jag var liten grabb. Det var något i styrkan och kraften i musiken och blåsinstrumentens genomträngande sound som fascinerade mig. Vidare lockades jag av svängen i musiken och den distinkta rytmen som satte foten i rörelse.

Albumet hade titeln The Big Challenge och hade en trumpet och musikernas namn på det bruna konvolutet. Skivan var utgiven av ett bolag som hette Jazztone. Långt senare insåg jag att gruppen var rätt namnstark med Rex Stewart på kornett och Cootie Williams på trumpet, Bud Freeman och Coleman Hawkins på tenorsaxofon, Lawrence Brown och J.C. Higginbotham på dragbasun, Hank Jones på piano, Billy Bauer på gitarr, Milt Hinton på bas och Gus Johnson på trummor. Idén med plattan var förstås att blåsarna utmanade varandra i solospel som under en livespelning eller ett jam.
Inspelningarna är från den 30 april och den 6 maj 1957 och på sida ett finns låtarna ”I´m Beginning To See the Light”, ”Do Nothing Till You Hear From Me” och ”Alphonse and Gaston”. Mina två favoritlåtar återfanns på sida två. Den första är öppningsspåret ”Walkin´ My Baby Back Home” som svänger fantastiskt fint och utgör höjdpunkten på plattan, inte långt efter Monica Zetterlunds oförglömliga sommarmorgonvandring genom Stockholm till Beppe Wolgers fullkomligt briljanta text. Skivan fortsätter med ”When Your Lover Has Gone” och den låt jag lyssnade mest på som barn, den glättiga ”Rex´ Time” med starka trumpetpartier. Avslutningslåt är ”I´ve Got A Right To Sing The Blues”.

För ett par år sedan lyckades jag komma över The Big Challenge i en spansk cd-utgåva och kunde glatt konstatera att svänget fanns kvar och att ”Walkin´ My Baby Back Home” hade vuxit ytterligare och likaså ”I´m Beginning To See The Light”.
Likaså måste jag, efter att ha lyssnat in mig i genren under cirka tre decennier, erkänna att albumet som helhet inte tillhör de stora men det har sina stunder och moment. Dessutom får svängig okomplicerad jazz mig på gott humör på ett kravlöst och skönt sätt. Nedan mina tre favoritlåtar från skivan.



fredag 2 december 2016

Vilken var den första - egentligen? Del II

I mitt förra inlägg var jag inne på hur svårt det är att fastställa den första i sitt slag. Då kom jag fram till att det fanns en första singel före den första lp:n. Efter det har jag funderat vidare och rotat i minnet och erinrat mig att det faktiskt redan före ”Rose Garden” och ”Yellow River” fanns en betydande och medveten lyssnarupplevelse.

Året är sannolikt det samma, 1971, men med en förskjutning bakåt, till våren. Vi var på besök hos våra kusiner och som jag skrivit i tidigare inlägg var min äldsta kusin duktig på att introducera musik, både artister, album och enskilda låtar. Jag har många gånger undrat över när han själv började lyssna på musik och vem som eventuellt uppmuntrade honom att ta de första stegen. Eller var han vetgirig och nyfiken nog att botanisera på egen hand, exempelvis utgående från ungdomsprogram i radion?

I vilket fall som helst ägde han ett antal skivor, både singlar och lp:n, ett tag innan vi började investera alla våra pengar i musik. Jag minns att han var tidigt ute med Rory Gallaghers mästerverk Deuce likaså Who´s Next med The Who och som jag tidigare varit inne på skaffade han Master of Reality med Black Sabbath då den kom ut.

Mitt nya första (och korrigerade) minne av att aktivt och avsiktligt ha lyssnat på popmusik serverade just han, min äldsta kusin. Vi var fyra killar, två brödrapar, samlade i hans rum. Han skötte det mesta av showen, dels på grund av ålder och dels på grund av hemmaplansfavör. Och min äldre bror och jag sög i oss som knastertorrt läskpapper.

Han plockade förstrött i sin hylla, fingrade med ett plastkonvolut, lade nonchalant en singel på tallriken, vred upp volymen sådär lämpligt och satt sig ner för att invänta vår reaktion. Han släppte omslaget på bordet och jag minns den svartvita bilden av bandet som tittade stint in i kameran. Överst stod låtarnas titlar och längst ner gruppens namn och skivbolagets, Metronome, logo.

Sedan dess har jag burit med mig den stilfulla och kännspaka gitarrinledningen till denna popklassiker av årgång 1969. Den fängslande rytmen och den starka, aningen hesa kvinnorösten som sjunger på lätt bruten engelska om skönhetsgudinnan Venus och hur ”hon har det”.

Fortfarande lyssnar jag gärna och ofta på ”Venus” av Shocking Blue och anser att den tillhör den absoluta eliten bland poplåtar. Allt är rätt, vers, refräng och sound. Mariska Veres var en uttrycksfull sångare och en perfekt frontfigur, mörk, hemlighetsfull och utmanande på det sätt man var i början av 1970-talet. Även om Shocking Blue blev berömda med ”Venus” nådde gruppen Bananarama ännu större framgång med låten i mitten av 1980-talet.

På B-sidan fanns en låt som jag stundvis gillat lika mycket som ”Venus”, den lika tidstypiska och laddade ”Hot Sand” där Veres sjunger om en sommarkväll, strandliv och kärlek i den heta sanden. Det finns ett stråk av melankoli, en dunkel skugga som höjer låten över det ordinära och däri ligger dess magi. Kan en sommarlåt bli mycket bättre? Eventuellt ”Walking on Sunshine” med Katrina and the Waves.

Jag kan inte påstå att jag skulle ha varit såld med ens men jag minns att låtarna lämnade ett starkt spår. De var noterade och registrerade och längre fram kom albumen At Home och Inkpot att finnas i min skivhylla. Under senare år har jag skaffat ytterligare ett antal av bandets album och njuter stort av denna tidiga nederländska utmanare till den brittiska popmusiken. Det är intressant att tänka att både Golden Earring och Shocking Blue lyckades penetrera pop- och rockvärlden från Haag i Nederländerna, och i bägge fallen med starka låtar och ett personligt och unikt sound. Inom en annan genre lyckades även progband som Focus och Ekseption med detta.


fredag 25 november 2016

Vilken var den första - egentligen?

Ja, vilken var den första? Då man funderar på frågan dyker det så gott som alltid upp något som var tidigare, något som kom före det man uppfattat som det första. Så visade det sig vara även i mitt fall beträffande musiken och mitt groende musikintresse. Det som jag en aning nonchalant utgått ifrån att inleddes med sviten av följande fem album – Creedence Clearwater Revival: Pendulum, Santana: Abraxas, Deep Purple: Fireball, Creedence Clearwater Revival: Green River och Uriah Heep: ...Very ´Eavy ...Very ´Umble – föregicks i själva verket av något.

Tidsmässigt inföll dessa händelser nära inpå varandra, allt skedde under hösten 1971. Jag gick i fjärde klass och skulle fylla tio i oktober. Det skedde avgörande förändringar, barndomen började flyta ut i något som kunde peka mot en prepubertal ungdom. Samtidigt vaknade ett intresse för nya saker, ungdomsgrejer, och överlägsen vinnare blev pop- och rockmusiken. Startskottet för det som kom att urarta i ett fullkomligt maniskt skivköpande var för min äldre brors del anskaffandet av en oskyldig singel och som beundrande lillebror apade jag efter detta beteende.

På Slottsgatan 13, i centrum av Åbo, låg en skiv- och musikaffär som hette Westerlund och som senare köptes upp av Musik Fazer. Närmast disken fanns en låda med singlar och det var i den vi hittade våra första egna plattor. På den tiden kostade en singel 6 mark och 90 penni jämfört med en normalpris lp som kostade 24 mark.

Vi hade stämt träff utanför musikaffären efter skolan, min bror och jag. Han kom från pojkskolan Svenska klassiska lyceum vid Gamla Stortorget medan jag traskade från Cygnaeus folkskola på Eriksgatan 18. Kvällen innan hade vi valt ut vad vi skulle köpa. Valet styrdes för min del av en låt jag hört på radio och fastnat för medan min bror möjligtvis hade fått tips av någon klasskamrat.

Jag var blyg och osäker och lät min bror bläddra i skivlådan. Det prasslade om plastpåsarna då han letade sig fram mot målet; två av tidens stora hitlåtar. Han stannade inför en smörpappersgrumlig ljust gråaktig plastpåse som innehöll en skiva med orange etikett, utgiven av bolaget CBS, och snart vid en till som såg lika ut.

Han skötte också om betalningen och snart låg de två singlarna i en platt liten plastpåse och vi gick målmedvetna mot fyrans busshållplats på Salutorget. Vi överräckte våra skolbiljetter med bokstaven K tryckt i grönt och satte oss på en bänk för två. Ivern och upphetsningen blev närapå outhärdlig. Lyckligtvis var bussfärden till Trädgårdsgatan 46 rätt kort och snabbt avklarad.

Hemma på det rätt tidstypiska pojkrum vi delade lyssnade vi först, med ålderns självskrivna rätt, på min brors inköp som visade sig bli en trogen vän i mer är fyra och ett halvt decennium. Han tog skivan ur påsen, lade den på tallriken och placerade nålen i spåret. Ett distinkt intro och vackert klingande gitarrer ledde åhöraren in i en av tidernas finaste poplåtar där allt väsentligt blir sagt och uträttat på cirka 2:40. Vers och refräng kompletterar varandra perfekt i denna geniala låt och Jeff Christies mustiga röst toppar det hela. Det var mitt första möte med “Yellow River” till och med tiden kom även “Down the Mississippi Line” på B-sidan att bli flitigt spelad.

Efter en genomlyssning av bägge sidor på Christie-singeln var det min tur. Spänningen var inte lika stor eftersom låten var bekant från radio, det var mer ägandets glädje som gällde och möjligheten att lyssna på sången när helst man önskade.

Den väl bekanta inledningen, den ofarligt tjusiga melodin och den sprött vackra ljusa countryrösten. Jag var förälskad i Lynn Andersons röst på småkillars vis och jag kom att älska allt med ”Rose Garden”, intro, vers, refräng och mellanspel. Hon kom så nära när hon sjöng och jag tyckte särskilt bra om hur hon sjöng, hennes frasering. Hade jag sett henne uppträda på TV hade jag nog blivit förtjust i hela denna söta blondin med det stora hårarrangemanget, inte enbart i hennes röst.

På sikt blev detta dock inte någon inkörsport i countrymusikens värld utan snarare en engångsföreteelse. Visserligen var det tryggt att börja med något skört, skönt och melodiskt som ”Rose Garden” men utvecklingen kom att ta en förvånansvärt snabb vändning i riktning mot rockens farligt lockande tonvärld. Men det är en helt annan berättelse.