John Littlejohn´s Chicago Blues Stars

Det hände under 1980-talets sista år eller tidigt 1990-tal. Min gode vän L bodde antingen som vår granne i Ilpois eller så hade han redan flyttat in till centrum, till Trädgårdsgatan, i skuggan av Mikaelskyrkans höga spira.

Hur som helst satt vi en kväll hos honom och drack öl, rökte cigarretter och lyssnade på blues. Han var mycket duktig på att botanisera ett stycke utanför huvudfåran och hade nyligen grävt fram lp:n av två artister som jag omedelbart fattade tycke för.

Det första var albumet The Struggle med Juke Boy Bonner (1932-1978), utgivet år 1969 på skivbolaget Arhoolie Records och det andra, som slog ner i mig med kraften av en blixt, var Chicago Blues Stars med John Littlejohn (John Funchess (1931-1994)), även det utgivet år 1969 och likaså på Arhoolie Records. Sannolikt hade L hittat skivorna i den välförsedda affären Digelius vid Femkanten i Helsingfors.

Det hände något utöver det vanliga så fort L lagt John Littlejohn, eller ”Jussi Pikkujussi” som han sade, på skivspelaren och öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började fylla rummet. Musiken fick det att kännas som att komma till ett mjukt och tryggt hem och jag kommer fortfarande tydligt och klart ihåg hur den behagliga känslan fyllde min kropp som en strömmande varm våg. Utan att vara medveten om det var det här musik jag gått och väntat på, kanske rent av letat efter, och nu blev jag duschad med den. Hur kan man veta att man saknat något om man inte vet om det? Och hur kan man då man får det inse att det är detta man gått och letat efter?

John Littlejohns gitarrspel och sång lindade in mig i varm vadd och jag insåg att jag just där och då upplevde min största bluesuppenbarelse någonsin.

Kvällen fortsatte på detta behagligt avslappnade sätt och låtar som ”Treat Me Wrong”, ”Catfish Blues” och ”Kiddeo” fann sin väg till mitt medvetande. Jag satt i soffan med skivkonvolutet i min hand och beundrade bilden av John Littlejohn ute i gatuvimlet. Beslutet var fattat; den här lp:n måste jag ha.

Det visade sig dock vara mycket svårt att få tag på plattan och efter ett antal försök blev jag tvungen att ge upp. Bluesaftonen lades till en lång räcka liknande kvällar med öl och musik och bäddades in i glömskans bolster.

Flera år senare då min vän åter flyttat och bodde på Stålarmsgatan i ett långsträckt fyravåningshus byggt under slutet av 1940-talet satt vi en kväll och lyssnade på John Coltranes senare mästerverk Sun Ship, Ascension och Meditations. Då kom jag ihåg kvällen han introducerat John Littlejohn och frågade om han råkade ha kvar lp:n. Han svarade lätt generad att skivan hade försvunnit i något skede och då jag frågade mera svarade han att den sannolikt hade kommit bort vid någon flyttning. Jag trodde inte på hans förklaring men lät saken vara, skivan var ju borta i vilket fall som helst, likaså var lp:n med Juke Boy Bonner borta.

Åter gick åren och under hösten 2018 letade jag efter bluesplattor och då rannsakade jag mitt minne tills jag fick tag på namnet John Littlejohn. Det visade sig snart att Chicago Blues Stars hade kommit ut som cd under titeln Slidin´ Home. Jag gjorde en beställning hos Amazon och i början av november hade jag albumet i postlådan.

Återseendets, eller återlyssnandets, glädje var obeskrivlig. Det var som att återse en vän som man inte råkat under en lång tid. Samma trygga känsla av värme och lycka spred sig genom kroppen då öppningsspåret ”What In The World You Goin´ To Do” började ljuda från stereoanläggningen. Skivan lät precis lika magisk som då, allt fanns kvar. Låtar som ”Slidin´ Home”, ”Dream”, ”Reelin´ and Rockin´”, ”Been Around the World” och ”Shake Your Money Maker” avlöste varandra och jag återfick känslan jag haft då och insåg varför jag alltid ansett detta vara ett av de mest helgjutna bluesalbumen som någonsin spelats in. Vissa konstverk bevarar sitt värde och några få och utvalda blir till och med ännu bättre med tiden.

What In The World You Goin´ To Do

Kiddeo

Slidin´ Home

Rory Gallagher: Blueprint

Under det tidiga 1970-talet påbörjade jag, som någon läsare kanske kommer ihåg, min livslånga resa i rockmusikens kosmos. Till en början tedde sig denna outforskade värld oerhört omfattande, det fanns långt fler band och artister än man hade tid att ta till sig. Detta trots att så gott som all fritid ägnades detta gigantiska projekt.

Väldigt ofta kom impulserna till nya bekantskaper från musikpressen, min äldre bror, min äldre kusin eller mina vänner. Rory Gallagher (1948-1995) var en av de många artister som min äldre kusin introducerade. Han hade albumen Deuce och Live in Europe in sin skivhylla och dessa innehöll låtar och element som tilltalade både min bror och mig, särskilt albumet Deuce som fortfarande hör till mina favoriter inom genren gitarrdriven bluesrock.

I februari 1973 gav den irländska gitarrvirtuosen ut sitt fjärde album Blueprint och för detta hade han byggt ut soundet på sitt band genom att inkludera Belfastbon Lou Martin (1949-2012) på klaviatur. Som basist fortsatte den Belfastbördige trotjänaren Gerry McAvoy (f.1951) och bakom trummorna satt den nyrekryterade walesaren Rod de´Ath (1950-2014).

Den som invigde mig i albumet Blueprint var min äldre bror. Han hade fiskat upp skivan i affären Levymyynti under våren och bar hem den till sitt rum i vår fyrarummare i förorten Ilpois. Blueprint kom att bli en skiva som vi lyssnade mycket på, en lämpligt utmanande och omväxlande helhet. Albumet har låtar för varierande tillfällen och ändamål och Gallaghers låtskrivartalang och arbete med arrangemangen har tagit ett rejält kliv framåt från tiden som ledare för sin trio.

Omslaget till cd-utgåvan från år 2000.

Öppningsspåret ”Walk on Hot Coals” hör till det bästa Gallagher åstadkom under sin långa karriär som människonära och flitigt uppträdande bluesgitarrist. Han sammanfattar och förädlar sin utveckling fram till dess i detta spår och visar att han kan ta sin musik till en ny nivå.

Stämningen förskjuts och lugnas ner i den underbart vackra ”Daughter of the Everglades”, även den ett fullfjädrat mästerverk i vilket Gallagher presenterar sig som en melodins mästare. Hans så ofta något raspiga sång ersätts här av en mild och bomullslen röst som talar stilla och lyriskt till lyssnaren.

Därefter två låtar som avslöjar Gallaghers kärlek till blues och rytm & blues; Big Bill Broonzys ”Banker´s Blues” och den lekfullt svängiga ”Hands Off”. Då jag först kom i kontakt med albumet som liten grabb var ”Hands Off” min favoritlåt, sannolikt på grund av att den är så lätt tillgänglig.

Sida två inleds med resesången ”Race the Breeze” i vilken gitarristen generöst visar sin mångsidiga talang, en av albumets höjdpunkter. Den följs av skivans längsta låt ”Seventh Son of the Seventh Son” där Gallagher behandlar detta mytomspunna fenomen och de speciella gåvor detta medför. Bandet är samspelt på hela plattan och tar stiligt denna sång i mål.

Albumet rundas av med den instrumentala låten ”Unmilitary Two-Step” och den melodiska och vackert svajande countryinfluerade balladen ”If I Had a Reason” som var min andra favoritlåt då för 45 år sedan.

Under alla år som gått med allt livet fört med sig i form av förändringar och händelser har Blueprint alltid lurat någonstans i bakgrunden. Plattan har ingalunda tillhört de mest trogna och ständiga följeslagarna, snarare till de goda utmanarna. Den kan ha varit borta i flera års tid för att återaktiveras av någon oförklarlig anledning, oftast enbart av en så simpel orsak som att jag kommit ihåg att skivan existerar och att den är givande att lyssna på, eller av en ren slump. Under senare år har den dock kommit att inta en allt viktigare roll och bland Gallaghers studioalbum intar den topposition tillsammans med Deuce. Hans liveskivor däremot är en helt annan historia. I dessa förmedlas en rejäl dos av den energi som denna unika musiker lade ner på sina möten med sin ivriga publik, något jag som knappt 14 år gammal pojke fick tillfälle att uppleva då Gallagher gjorde sin oförglömliga spelning på Ruisrock 1975.

Walk on Hot Coals

Daughter of the Everglades

Ondulering

Den transparenta emeraldgröna ytan

krusas av inkommande motorbåtssvall

Blickar upp mot backen med tallarna

det urblekta ljuset överexponerar färgskalan

Böljrörelsen avspeglas i ondulerande vågor

på den frömjölsstinna vaxade barrmassan

från krona till krona likt sommarnorrsken

Så vågslut, ridå

1 mars 2018

Restaurangbåtarna slumrar lutande på rad

svällande svartpaddor i isens omfamning

Ljuset kämpar mot morgonens köld

vintern tränger brutalt undan våren

belysning och läten är vårens

temperatur, blåst tillhör vintern

parkernas sotiga träd fågelbefolkade

Bilarna kryper morgonstela längs gatan

individer paketerade i värmande lager

rör sig spänt kurade till fots

omgivna av sin synliga andedräkt

önskar sig inomjords

där vindstillhet och värme råder

Längst bort där gatan övergår i landsväg

skuffar sjukhusets höga skorsten upp

ett monstruöst moln av tung rök

bländvitt mot det klarblå

med dalande svansparti

Butiksfärder

Från och med tioårsåldern och en tid framöver blir cykeln och cyklandet mycket viktigt för många av oss. Man har ett eget fortskaffningsmedel vilket innebär en ny dimension av frihet och oberoende. Så var det även för min äldre bror och mig. I staden cyklade vi för det mesta omkring i grannskapet och gjorde några turer till Åbo hamn. Då det gällde den långa vistelsen på stugan varje sommar insåg vi att vi på något vis måste få cyklarna med oss. Då vi hade vuxit tillräckligt klarade vi av att cykla från staden till landet. Före det var vi beroende av hjälp och då ordnade vår far transporten så att cyklarna åkte ut i skåpbil.

När vi väl hade våra färdmedel på stugan utvidgades vårt revir avsevärt. Min bror var duktig på att med grundkartan i hand leta rätt på platser i närheten som kunde vara roliga att besöka. Kartan med rubriken Kuusisto i skala 1:20 000 kom att bli en flitigt utnyttjad källa.

Vi inledde med att cykla till närbelägna byar som Bollböle och Vidkulla. Under färderna utforskade vi flera små vägar som kunde leda vart som helst, ofta till en åkerkant, ut i skogen, till en allmän strand eller till och med till ett sandtag som även fungerade som skjutbana.

Snart kändes dessa närbelägna mål en aning ointressanta och föga utmanande, vi var redo för en ny landvinning. Min bror kom på den strålande idén att cykla till en butik så att vi kunde köpa oss något, en glass, godis eller en läsk. Vi kunde inte gärna nöja oss med de butiksbilar som besökte Fagerkulla eller den kortlivade sommarkiosk som var i gång ett par år för dit kunde man ju promenera.

Vår mor hade berättat om en liten affär som låg i närheten. Vi begav oss hemifrån längs den närbelägna sumpmättade strandängen, ledde våra Jopo- och Tunturi cyklar över spången som gick över viken där den var som smalast och upp till byvägen som ledde från Pölsböle vidare till Kårlax. Sträckan var endast någon kilometer lång, grusvägen gick förbi ett par jordbruk, över några åkrar och passerade ett hus från vilket en ivrig eller ilsken svart pudel rusade ut och nafsade oss i benen.

Där den stora vägen delade på sig i Kårlax fanns under några år en butik. Hit åkte vi för att köpa något gott och blev positivt överraskade då vi såg affärens urval. Man fick annat än matvaror här, bland annat hygienartiklar, bokmärken och några leksaker. Efter genomfört köp åkte vi den korta biten hem igen. Det här var roligt några gånger.

Följande mål som min bror kom på var att cykla från Fagerkulla över Stackberget till Nilsby och vidare till Lielax. Vägen dit var både längre och tyngre än då man åkte till Kårlax, för man måste över berget vilket betydde en lång uppförsbacke och en lång nedförsbacke i bägge riktningarna.

Väl framme i Lielax mötte ett samhälle med bankkontor i något som påminde om ett litet höghus, postkontor, maskinverkstad, FBK och två butiker. Vi trampade alltid till andelshandeln som låg längst bort, i utkanten av byn. Affären saluförde litet av varje så det tog sin tid att kolla urvalet innan man bestämde sig för vad man behövde, eller ville ha. Ibland var det metrevar, någon gång pappersvaror och pennor, ofta godis och inte att förglömma det fascinerande tillsatsämne- och essensmättade saftpulvret Rymd. Idag finns här en liten livsmedelsaffär i samband med en pub vars stora dragplåster under flera år var den finländska superstjärnan Arja Saijonmaa som uppträdde här en kväll per sommar.

Snart var vi i musikåldern och då sträckte sig våra cykelturer till centrum av Pargas för varuhuset SOKOS saluförde lp-skivor. Denna längre utsvävning längs den livligt trafikerade Pargasvägen gjorde vi några gånger då vi samlat ihop tillräckligt med fickpengar och kände oss sugna på att bläddra i skivhyllan. Tyvärr var urvalet starkt begränsat så vi blev ofta tvungna att åka hem tomhänta. På rak arm minns jag endast två skivköp och det var då min bror sommaren 1973 inhandlade Houses of the Holy med Led Zeppelin och sommaren därpå Santanas vita album Welcome.

En platta som fanns i varuhusets hylla och som vi tummade på ett par gånger men aldrig köpte var Living in Fear med gruppen Tempest. Varför vi lät bli att köpa just den skivan vet jag fortfarande inte.

Så kom sommaren 1975 då min bror nått de högre tonåren och inte längre hade lust att vara på landet. I och med det upphörde också våra cykelutfärder. Allt har sin tid.