fredag 9 november 2018

Rory Gallagher: Blueprint


Under det tidiga 1970-talet påbörjade jag, som någon läsare kanske kommer ihåg, min livslånga resa i rockmusikens kosmos. Till en början tedde sig denna outforskade värld oerhört omfattande, det fanns långt fler band och artister än man hade tid att ta till sig. Detta trots att så gott som all fritid ägnades detta gigantiska projekt.

Väldigt ofta kom impulserna till nya bekantskaper från musikpressen, min äldre bror, min äldre kusin eller mina vänner. Rory Gallagher (1948-1995) var en av de många artister som min äldre kusin introducerade. Han hade albumen Deuce och Live in Europe in sin skivhylla och dessa innehöll låtar och element som tilltalade både min bror och mig, särskilt albumet Deuce som fortfarande hör till mina favoriter inom genren gitarrdriven bluesrock.

I februari 1973 gav den irländska gitarrvirtuosen ut sitt fjärde album Blueprint och för detta hade han byggt ut soundet på sitt band genom att inkludera Belfastbon Lou Martin (1949-2012) på klaviatur. Som basist fortsatte den Belfastbördige trotjänaren Gerry McAvoy (f.1951) och bakom trummorna satt den nyrekryterade walesaren Rod de´Ath (1950-2014).

Den som invigde mig i albumet Blueprint var min äldre bror. Han hade fiskat upp skivan i affären Levymyynti under våren och bar hem den till sitt rum i vår fyrarummare i förorten Ilpois. Blueprint kom att bli en skiva som vi lyssnade mycket på, en lämpligt utmanande och omväxlande helhet. Albumet har låtar för varierande tillfällen och ändamål och Gallaghers låtskrivartalang och arbete med arrangemangen har tagit ett rejält kliv framåt från tiden som ledare för sin trio.
Omslaget till cd-utgåvan från år 2000.

Öppningsspåret ”Walk on Hot Coals” hör till det bästa Gallagher åstadkom under sin långa karriär som människonära och flitigt uppträdande bluesgitarrist. Han sammanfattar och förädlar sin utveckling fram till dess i detta spår och visar att han kan ta sin musik till en ny nivå.

Stämningen förskjuts och lugnas ner i den underbart vackra ”Daughter of the Everglades”, även den ett fullfjädrat mästerverk i vilket Gallagher presenterar sig som en melodins mästare. Hans så ofta något raspiga sång ersätts här av en mild och bomullslen röst som talar stilla och lyriskt till lyssnaren.

Därefter två låtar som avslöjar Gallaghers kärlek till blues och rytm & blues; Big Bill Broonzys ”Banker´s Blues” och den lekfullt svängiga ”Hands Off”. Då jag först kom i kontakt med albumet som liten grabb var ”Hands Off” min favoritlåt, sannolikt på grund av att den är så lätt tillgänglig.

Sida två inleds med resesången ”Race the Breeze” i vilken gitarristen generöst visar sin mångsidiga talang, en av albumets höjdpunkter. Den följs av skivans längsta låt ”Seventh Son of the Seventh Son” där Gallagher behandlar detta mytomspunna fenomen och de speciella gåvor detta medför. Bandet är samspelt på hela plattan och tar stiligt denna sång i mål.

Albumet rundas av med den instrumentala låten ”Unmilitary Two-Step” och den melodiska och vackert svajande countryinfluerade balladen ”If I Had a Reason” som var min andra favoritlåt då för 45 år sedan.

Under alla år som gått med allt livet fört med sig i form av förändringar och händelser har Blueprint alltid lurat någonstans i bakgrunden. Plattan har ingalunda tillhört de mest trogna och ständiga följeslagarna, snarare till de goda utmanarna. Den kan ha varit borta i flera års tid för att återaktiveras av någon oförklarlig anledning, oftast enbart av en så simpel orsak som att jag kommit ihåg att skivan existerar och att den är givande att lyssna på, eller av en ren slump. Under senare år har den dock kommit att inta en allt viktigare roll och bland Gallaghers studioalbum intar den topposition tillsammans med Deuce. Hans liveskivor däremot är en helt annan historia. I dessa förmedlas en rejäl dos av den energi som denna unika musiker lade ner på sina möten med sin ivriga publik, något jag som knappt 14 år gammal pojke fick tillfälle att uppleva då Gallagher gjorde sin oförglömliga spelning på Ruisrock 1975.



lördag 2 juni 2018

Ondulering

Den transparenta emeraldgröna ytan
krusas av inkommande motorbåtssvall
Blickar upp mot backen med tallarna
det urblekta ljuset överexponerar färgskalan
Böljrörelsen avspeglas i ondulerande vågor
på den frömjölsstinna vaxade barrmassan
från krona till krona likt sommarnorrsken
Så vågslut, ridå

fredag 9 mars 2018

1 mars 2018



Restaurangbåtarna slumrar lutande på rad
svällande svartpaddor i isens omfamning
Ljuset kämpar mot morgonens köld
vintern tränger brutalt undan våren
belysning och läten är vårens
temperatur, blåst tillhör vintern
parkernas sotiga träd fågelbefolkade

Bilarna kryper morgonstela längs gatan
individer paketerade i värmande lager
rör sig spänt kurade till fots
omgivna av sin synliga andedräkt
önskar sig inomjords
där vindstillhet och värme råder

Längst bort där gatan övergår i landsväg
skuffar sjukhusets höga skorsten upp
ett monstruöst moln av tung rök
bländvitt mot det klarblå
med dalande svansparti

fredag 2 februari 2018

Butiksfärder


Från och med tioårsåldern och en tid framöver blir cykeln och cyklandet mycket viktigt för många av oss. Man har ett eget fortskaffningsmedel vilket innebär en ny dimension av frihet och oberoende. Så var det även för min äldre bror och mig. I staden cyklade vi för det mesta omkring i grannskapet och gjorde några turer till Åbo hamn. Då det gällde den långa vistelsen på stugan varje sommar insåg vi att vi på något vis måste få cyklarna med oss. Då vi hade vuxit tillräckligt klarade vi av att cykla från staden till landet. Före det var vi beroende av hjälp och då ordnade vår far transporten så att cyklarna åkte ut i skåpbil.

När vi väl hade våra färdmedel på stugan utvidgades vårt revir avsevärt. Min bror var duktig på att med grundkartan i hand leta rätt på platser i närheten som kunde vara roliga att besöka. Kartan med rubriken Kuusisto i skala 1:20 000 kom att bli en flitigt utnyttjad källa.

Vi inledde med att cykla till närbelägna byar som Bollböle och Vidkulla. Under färderna utforskade vi flera små vägar som kunde leda vart som helst, ofta till en åkerkant, ut i skogen, till en allmän strand eller till och med till ett sandtag som även fungerade som skjutbana.

Snart kändes dessa närbelägna mål en aning ointressanta och föga utmanande, vi var redo för en ny landvinning. Min bror kom på den strålande idén att cykla till en butik så att vi kunde köpa oss något, en glass, godis eller en läsk. Vi kunde inte gärna nöja oss med de butiksbilar som besökte Fagerkulla eller den kortlivade sommarkiosk som var i gång ett par år för dit kunde man ju promenera.

Vår mor hade berättat om en liten affär som låg i närheten. Vi begav oss hemifrån längs den närbelägna sumpmättade strandängen, ledde våra Jopo- och Tunturi cyklar över spången som gick över viken där den var som smalast och upp till byvägen som ledde från Pölsböle vidare till Kårlax. Sträckan var endast någon kilometer lång, grusvägen gick förbi ett par jordbruk, över några åkrar och passerade ett hus från vilket en ivrig eller ilsken svart pudel rusade ut och nafsade oss i benen.

Där den stora vägen delade på sig i Kårlax fanns under några år en butik. Hit åkte vi för att köpa något gott och blev positivt överraskade då vi såg affärens urval. Man fick annat än matvaror här, bland annat hygienartiklar, bokmärken och några leksaker. Efter genomfört köp åkte vi den korta biten hem igen. Det här var roligt några gånger.

Följande mål som min bror kom på var att cykla från Fagerkulla över Stackberget till Nilsby och vidare till Lielax. Vägen dit var både längre och tyngre än då man åkte till Kårlax, för man måste över berget vilket betydde en lång uppförsbacke och en lång nedförsbacke i bägge riktningarna.

Väl framme i Lielax mötte ett samhälle med bankkontor i något som påminde om ett litet höghus, postkontor, maskinverkstad, FBK och två butiker. Vi trampade alltid till andelshandeln som låg längst bort, i utkanten av byn. Affären saluförde litet av varje så det tog sin tid att kolla urvalet innan man bestämde sig för vad man behövde, eller ville ha. Ibland var det metrevar, någon gång pappersvaror och pennor, ofta godis och inte att förglömma det fascinerande tillsatsämne- och essensmättade saftpulvret Rymd. Idag finns här en liten livsmedelsaffär i samband med en pub vars stora dragplåster under flera år var den finländska superstjärnan Arja Saijonmaa som uppträdde här en kväll per sommar.

Snart var vi i musikåldern och då sträckte sig våra cykelturer till centrum av Pargas för varuhuset SOKOS saluförde lp-skivor. Denna längre utsvävning längs den livligt trafikerade Pargasvägen gjorde vi några gånger då vi samlat ihop tillräckligt med fickpengar och kände oss sugna på att bläddra i skivhyllan. Tyvärr var urvalet starkt begränsat så vi blev ofta tvungna att åka hem tomhänta. På rak arm minns jag endast två skivköp och det var då min bror sommaren 1973 inhandlade Houses of the Holy med Led Zeppelin och sommaren därpå Santanas vita album Welcome.

En platta som fanns i varuhusets hylla och som vi tummade på ett par gånger men aldrig köpte var Living in Fear med gruppen Tempest. Varför vi lät bli att köpa just den skivan vet jag fortfarande inte.

Så kom sommaren 1975 då min bror nått de högre tonåren och inte längre hade lust att vara på landet. I och med det upphörde också våra cykelutfärder. Allt har sin tid.