fredag 28 februari 2014

Palttagatan 16-18 i Åbo

I stadsdelen Kärsämäki, några kilometer nordost om Åbo centrum, vid Kärsämäkivägen 35, verkade sötsaksfabriken Leaf fram till år 2006 i en fyra våningar hög, långsträckt fabriksbyggnad. I närheten av sötsaksfabriken – som ursprungligen hette Hellas – fanns även ett antal övriga byggnader, bland annat kontor, bostäder och verkstäder. De äldsta är från tiden före sötsaksfabriken och tillhörde Amalienborgs bryggeri som var igång under åren 1856-1913. Idag är Leafs fabrik ombyggd till sporthall och utrymmen för småföretag.

Ett par hundra meter från denna anrika och intressanta fabriksmiljö finns två bostadshus från 1950-talet och bakom dem ett större bostadsområde från mitten av 1970-talet. Eftersom jag tycker särskilt bra om hus från 1950-talet och dessa två är bland de få i denna stil som jag ännu inte bekantat mig med i min hemstad beslöt jag att åka till platsen och ta en närmare titt på dem.

Enklast får man syn på husen genom att följa Kärsämäkivägen till korsningen med Palttagatan och vika in på den. Efter ett kvarter med småhus, vid Palttagatan 16-18, ligger två grovputsade trevåningshus. Det ena är placerat med gaveln mot gatan och det andra parallellt med gatan men en bit in på gården. Husen byggdes år 1955 och är ritade av arkitekt Woldemar Kuurma som planerade ett stort antal av byggnaderna som tillhörde sötsaksfabriken. Därför är det föga överraskande att de här två bostadshusen ursprungligen var tjänstebostäder för anställda vid Hellas fabrik, dessutom de första våningshusen i stadsdelen.

Det något större huset, med gaveln mot gatan, har tidstypiskt en affärslägenhet i bottenvåningen. I övrigt är den korta fasaden omväxlande med den avsmalnande gaveln, burspråken och de två stora balkongerna i nischen. Mot bakgården domineras husets fasad av de två trappuppgångarna och sex grönmålade fält varvade med ett antal fönster. Ut mot framgården bryts den grova ytan av de vackert röda tygen vid balkongerna, de sirliga vita balkongräckena och de snygga fönstren av olika storlek. Huset har fina proportioner och bildar en lugn och harmonisk helhet som är vilsam för ögat.

Huset inne på gården är i samma stil, men dess gavlar avsmalnar i två steg vilket är särskilt smakfullt. I övrigt är huset lika väl i balans som det andra, balkongerna är prydda med samma röda markistyg, fönstren är lika fina och helhetsintrycket ytterst hemtrevligt. En rolig detalj med bägge husen är att de har dels indragna, dels fritt hängande balkonger och därtill några franska balkonger.

De här två husen är mycket sevärda exempel på denna mjuka, trivsamma, människonära och vänliga stil som rådde från åren efter kriget fram till dess elementbyggandet infördes på 1960-talet.

Då man väl är här kan man passa på att jämföra hur arkitektur och byggande förändrades på knappt tjugo år. Det är bara att göra en avstickare från Palttagatan in på Rotesoldatgatan. Bakom de nyss behandlade två trevåningshusen, i en lummig skogsdunge, ligger tolv femvåningshus snyggt utplacerade i tre grupper, var och en bestående av fyra hus. Dessa tidstypiska elementhus är planerade av arkitektbyrå Veijo Kahra Oy och byggda i mitten av 1970-talet. Jämförelsen och evalueringen av skönhetsvärdet överlämnar jag till var och en.

fredag 21 februari 2014

Mona Huss Walin

Det finns ett antal konstnärer som besitter gåvan och förmågan att skapa bilder som försätter betraktaren i en bestämd sinnesstämning. Det är ganska ofta fråga om konstverk som är ämnade att provocera eller inge obehag för att nå fram med ett budskap, men det kan också vara bilder som har den motsatta effekten och får tittaren på gott humör.

För några år sedan råkade jag få syn på litografin ”Solrosor i Bärfendal” (1992) av den skickliga och produktiva svenska konstnären Mona Huss Walin (f.1944). Omedelbart då jag såg bilden på galleriets nätsida insåg jag att jag måste ha den. Den utstrålade något som jag inte längre ville vara utan, något som jag, eller snarare mitt undermedvetande, hade gått och letat och längtat efter. Efter en vecka eller två hängde tavlan vackert inramad ovanför matbordet i vårt kök, på en synlig plats där man kan njuta av den vid varje måltid eller vistelse i köket.

Mona Huss Walin arbetar både som målare och grafiker. Hon har ett stort antal utställningar bakom sig och hennes konst finns representerad både på museer och i offentliga utrymmen. Vidare kan man utgå ifrån att ett betydande antal av de relativt stora upplagorna av hennes litografier funnit sin väg till en mängd privathem.
Huss Walins oljemålningar är ofta utförda i stort format, färgsprakande, glädjerika och inte sällan med ett behagligt inslag av smittande naivism. Det samma gäller hennes litografier, även de är fulla av liv och utförda i klara, kraftiga färger. Huss Walins motivval täcker allt från blommor, landskap, stadsvyer, interiörer, stilleben till fåglar och människogestalter. Gemensamt för samtliga bilder är den positiva, glädjefulla och ofta även humoristiska attityden till motivet och hur det presenteras.

Varje gång jag ser på ”Solrosor i Bärfendal” blir jag upplivad och på gott humör. Hittills har ingen annan bild haft en sådan omedelbar terapeutisk effekt på mig. Jag kan stå och se på tavlan flera minuter varje dag och förflyttas till det Bohuslänska landskapet som finns utanför fönstret och vasen med solrosorna. Det är klart och ett förtrollande ljus där ute, på himlen seglar några vita moln och en fågel, ännu finns det sommar kvar. Det bergiga landskapet är mäktigt, men på inga villkor hotfullt eller skrämmande, och i bakgrunden skymtar man en by.

Huvudmotivet, själva solrosorna är så skickligt fångade att man vill ta i dem och känna på dem. Varje kronblad lever, likaså de bruna frötallrikarna och de gröna stjälkpartierna. Fängslande är också skuggorna som vasen kastar på fönsterbrädet och de två kronblad som lossnat. Det är helt enkelt en fröjd för alla sinnen att se på tavlan.

Till min stora glädje har jag nyligen blivit lycklig och stolt ägare till ytterligare två Mona Huss Walin litografier; ”Strandvallmo vid Kosterfjorden” (1997) och ”Vägen till Humleskogen” (2005). Vill man bli lycklig och känna sig i balans rekommenderar jag att man bekantar sig med Mona Huss Walins konst. Hennes bildvärld har berikat min tillvaro och svängt mitt tungsinne vid flera tillfällen. Ett hjärtligt tack och varma tankar för det.

fredag 14 februari 2014

Free: Free

Bland författare är det vanligt att det visar sig vara svårt att skriva den andra boken. Det kan också vara ett problem för band och musiker, särskilt om man gjort en lyckad debut. Under lyckliga omständigheter kan det dock vara tvärtom och då kommer jag omedelbart att tänka på The Band som efter den fantastiska debuten Music From Big Pink överträffade sig själv med det andra albumet The Band. Lika var fallet med Led Zeppelin som efter en övertygande första lp kom igen med den epokgörande skivan Led Zeppelin II där alla bitar föll på plats. Ett tredje exempel är Rainbow som efter en fin debut kom med det obestridliga mästerverket Rainbow Rising (om vilken jag skrivit en text 28.11.2011).

Det brittiska bluesrockbandet Free spelade in sin första lp Tons Of Sobs som tonåringar år 1968. Typiskt på den tiden var att debutalbumet i stort sett bestod av bandets konsertrepertoar vilket betyder att låtarna var väl repeterade och kunde spelas in på kort tid och mer eller mindre live i studion. Soundet på Tons Of Sobs är rått och oslipat men skivan visar med tydlighet en underliggande potential och uppenbar talang, inte minst hos gitarristen Paul Kossoff (1950-1976) som river av ett antal hisnande solon, det största och mest majestätiska i den långsamma blueslåten ”Going Down Slow”. Tankarna går ohjälpligt till Eric Clapton och Bluesbreakers men jag vill (även om det självklart långt är en smaksak) påstå att bataljens segrare är den unge Kossoff som levererar ett fullkomligt hårresande, fint uppbyggt långt solo.

Då Free ett år senare var redo att ge ut sitt andra album hade mycket skett. Bandet hade gått framåt med stora kliv och vunnit en trogen publik genom sina många energiska spelningar. Detta medförde att förväntningarna på gruppen var större men gruppen var redo för nya utmaningar. Ett låtskrivarteam bestående av basisten Andy Fraser och sångaren Paul Rodgers hade vuxit fram, soundet hade förändrats och låtarna var mera genomarbetade. Bandet var på väg mot sin storhet på detta titellösa andra album, men det finns ännu en oskuldsfull fräschör kvar liksom en viss experimentlust.

Från de första sekunderna av det svängiga öppningsspåret ”I´ll Be Creepin´” hör man en enorm utveckling i Paul Rodgers röst och frasering. På denna skiva träder den självsäkra, arroganta rockguden fram i full blomstring. Bandet är tight och samspelt och man blandar rocklåtar som ”Songs Of Yesterday”, ”Trouble On Double Time”, den tungflytande ”Woman”, ett av bandets starkaste spår genom tiderna, den glada ”Broad Daylight” med meditativa och till och med experimenterande hippieinfluerade låtar som ”Mouthful Of Grass”, ”Mourning Sad Morning”, ”Free Me” och den loja ”Lying In The Sunshine”. Allt detta gör man med en morskhet och auktoritet som är häpnadsväckande för ett band där den äldsta bandmedlemmen, trummisen Simon Kirke, nyss fyllt 20. Av de tre övriga skall Paul Rodgers inom kort fylla 20 medan Paul Kossoff är 19 och Andy Fraser endast 17.

För mig är Free ett viktigt album, dels för att det följt mig alltsedan jag som liten grabb fick det i julklapp 1972, dels för att jag alltid sett en enorm styrka i det. Här träder Free fram med fina låtar och visar både upp en mångsidighet och en melankolisk sida som kom att bli betydande och unik för bandet. Kossoffs gitarrspel är suveränt och hans soloteknik endast några korta steg från den oefterhärmliga mästerlighet som kom att bli kännetecknande för honom. Likaså har Simon Kirke och Andy Fraser vuxit till en väl fungerande rytmsektion där Kirke, med sin geniala klarsyn på musiken och sin roll som trummis, utgör ett stabilt ankare medan Fraser har möjlighet till ett visst utspel, till och med något som påminner om rollen som rytmgitarrist.

Det är ett enastående band som kläcks på den här plattan, ett band som slog igenom hos den stora publiken med följande album Fire And Water som innehåller mästerverk som titellåten, den orättvist bortglömda ”Remember”, den enastående ”Mr. Big”, den vackra ”Heavy Load” och den fullånga versionen av ”All Right Now”, men det albumet är en helt annan berättelse. Nu är det dags att njuta av detta starka andra album.
Nedan länkarna till tre av låtarna från albumet.

I´ll Be Creepin´

Free Me

Songs of Yesterday

fredag 7 februari 2014

Björn Larsson: Drömmar vid havet

I ett par tidigare inlägg har jag varit inne på omläsning av böcker man tycker extra bra om. För drygt ett år sedan skrev jag om Karin Stensdotters lysande debutroman Arnes kiosk och i den texten nämnde jag Björn Larssons bok Drömmar vid havet som exempel på en annan roman jag återkommit till vid ett par tillfällen.

I mitten av januari upptäckte jag till min förskräckelse och förvåning att jag inte hade kommit ihåg att skaffa fram följande bok för läsning. En intensiv stund framför bokhyllan löste dock problemet; jag bestämde mig för att läsa om Drömmar vid havet för att se hur den tålt tiden.

Jag kommer klart och tydligt ihåg hur jag kom i kontakt med Björn Larsson och Drömmar vid havet. Det var i början av september år 2000 då jag reste för att besöka en god vän i Skellefteå. Efter att det tidiga morgonplanet från Åbo hade landat i Stockholm och före flyget norrut avgick hade jag ett par timmar att dräpa på Arlanda. Till en början flanerade jag fram och tillbaka i terminalerna ett tag och fick småningom syn på en bokhandel eller kiosk som sålde pocketböcker. Jag vred förstrött på ställningen med böckerna och tilltalades omedelbart av stormbilden som prydde omslaget till Drömmar vid havet. Efter att ha köpt boken satte jag mig ner med en mugg kaffe och började läsa.

Tiden jag skulle fördriva tills planet avgick förlöpte i ett huj, aldrig har jag haft så intagande reslektyr. Bokens särpräglade stämning följde mig under hela färden och även om dagarna i Skellefteå var späckade med givande program såg jag varje kväll fram emot att läsa en bit vidare i Larssons sjöroman innan jag lade mig.

Då jag nu började läsa boken på nytt fängslades jag omedelbart av den magiska havsstämning som Larsson skriver fram redan på bokens inledande sidor. Jag kom med ens ihåg det lilla lastfartygets besättning och deras små egenheter som gjorde dem så levande och verkliga. Det var som att återse gamla vänner. Och kapten Marcel som berörde människor han mötte på ett synnerligen starkt sätt; så kraftigt att fyra av dessa ovetande av varandra, och av olika anledningar, sökte upp Marcel och hans fartyg då det var i en liten kuststad på Irland.

Björn Larssons styrka som författare ligger på flera plan. Först och främst är han du med havet eftersom han själv har färdats i dessa vatten med sin segelbåt och han känner hamnarna och städerna han beskriver. Miljö- och havsskildringarna är sålunda fullkomligt trovärdiga och autentiska vilket ger en fantastisk inramning åt berättelsen.

Det som dock vid denna läsning gjorde det största intrycket på mig var hur han gestaltar sina huvudpersoner. Han har gått under skinnet på dem allesamman och byggt upp levande verklighetstrogna människor. Alla har sina drömmar och behov men också sina sämre sidor och svagheter. Alla dras till Marcel eftersom han utstrålar frihet och oberoende, vilket utvecklas till en svår paradox ju längre boken lider för han vill ju till varje pris vara fri medan de fyra som reser för att träffa honom alla vill ha en del av honom.

Larsson beskriver ingående hur svårt det är att vara fri i ordets egentliga och djupa betydelse och hur enkelt man då sårar andra människor. Friheten har ett högt pris och att leva fri innebär inget enkelt sätt att leva. Det vet Marcel bättre än någon annan och det värsta är att han nu är han försatt i trångmål på grund av sin utstrålning och den inverkan han har på sina medmänniskor. En av romanens höjdpunkter och mest gripande scener finns i slutet av boken då Marcel berättar om sin uppväxt och varför han blivit tvungen att välja frihet i stället för samvaro.

Denna omläsning öppnade nya perspektiv. Det fanns ännu skikt och lager jag inte upptäckt vid mina tidigare läsningar. Och det om någonting är väl kännetecknet på en god och väl komponerad roman, att den för varje läsning bjuder på något nytt och oväntat, något man ännu inte fått syn på.

Det som dock fortfarande förvånar mig efter alla dessa år är att man i Larssons hemland Sverige inte till fullo insett vilken internationellt betydande författare han är. Larsson är en sann europeisk författare med en stor publik i länder som Frankrike, Tyskland och Italien. Delvis därför, men i första hand självfallet för att han är en så utomordentligt läsvärd författare, kan jag inte annat än fortsätta att rekommendera Björn Larssons böcker för läshungriga medmänniskor jag möter.