The Golden Earrings: Born a Second Time

Den senaste tiden har jag lyssnat intensivt på det holländska bandet Golden Earring. I samband med det har jag också utökat min skivkollektion med några av gruppens tidiga album, bland annat det år 1968 utgivna Miracle Mirror och On The Double från 1969. Bägge plattorna innehåller flera fina låtar och en bit på Miracle Mirror kom – då jag åter hörde den efter drygt fyra decennier – att sätta igång ett minnenas snöskred.

När jag var tolv eller tretton fick jag en samlingsskiva med Golden Earring av min äldre bror. Vi hade nyligen börjat lyssna på bandet och i hans skivhylla fanns albumen Seven Tears och Moontan. Vidare hade den finska teven visat ett avsnitt av den tyska serien Beat Club (inspelat 1971) i vilket gruppen spelade hiten ”Holy Holy Life”, fortfarande min brors favoritlåt med Golden Earring.

Samlingsalbumet jag fick innehöll sånger från bandets tidiga produktion och det hårdaste spåret var ”Back Home”, taget från lp:n Golden Earring som kom ut 1970. Det albumet innebar en övergång från en psykedeliskt inriktad 1960-talspopgrupp till ett (hård)rockband av 1970-talssnitt.

Då jag nu lyssnade genom Miracle Mirror för första gången hoppade jag till när den åttonde låten, ”Born a Second Time”, började. Klart och tydligt kom jag ihåg hur mycket den här låten betydde för mig under min känsliga pubertetstid, hur den tilltalade min romantiska sida. Det var en låt som jag brukade spela om och om igen. Jag satt på mitt rum i förorten och lyssnade på denna vackra ballad och drömde om och längtade efter det som killar gör i den åldern, att få ha någon speciell. För mig handlar sången därför främst om de nya känslor den var med om att uppväcka eller fick mig att upptäcka. Emotionell växtvärk kunde man kalla det.

Inget har förändrats på 40 år. Låten är fortfarande lika vacker som då, en fint slipad pärla i bandets stora produktion. En intressant detalj är att den är skriven av basisten Rinus Gerritsen och inte av den huvudsakliga låtskrivaren, gitarristen George Kooymans.

Denna minimalistiska, något vemodiga, kärlekslåt börjar med ett kort och smakfullt gitarrintro följt av en klar, rent hisnande sångprestation av Barry Hay som framkallar kalla kårar än idag. I mellanspelet dominerar Hays flöjt och så återkommer bandet i en andra vers som får låten att lyfta ytterligare. Inget att tillägga och vid 2:37 klingar detta magiska ögonblick ut med några vackra flöjttoner.

Det är otroligt hur fina melodier det skrevs på 1960-talet. Låtar som denna var helt enkelt så starka och bra att de fungerade utan några som helst krusiduller eller påbyggande arrangemang. En bra låt är en bra låt och hinner alltid till som den är. ”Born a Second Time” är en sådan låt, en av Golden Earrings finaste och ett fullgånget mästerverk.

Born a Second Time:

http://youtu.be/egWgtsCo1tk

Holy Holy Life:

http://youtu.be/f2_ZLm8lUeE

Jenny Westerström: Nils Ferlin - Ett diktarliv

Det är besynnerligt, och en aning skamligt, att en bok kan bli liggande bortglömd i hyllan under en lång tid. För ungefär 16 år sedan beställde jag genom en bokklubb en nyutkommen biografi över Nils Ferlin (1898-1961). Orsaken till detta var att jag ville veta mera om denna omtyckta svenska lyriker och Jenny Westerströms tunga biografi såg ut att vara både gedigen och uttömmande.

Vid den här tiden, i slutet av 1990-talet, läste jag mängder med böcker av och om svenska författare, och särskilt intresserad var jag av flera av dem som hade debuterat på 1920- och 1930-talet. Jag var mycket fascinerad av Eyvind Johnson, Jan Fridegård, Ragnar Holmström, Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Josef Kjellgren, Harry Martinson, Erik Asklund, Gustav Sandgren, Artur Lundkvist och Ivar Lo-Johansson. Längre fram kom mitt intresse för Norrland att leda mig till författare som Stina Aronson, Folke Isaksson, Otto Karl-Oskarsson, Helmer Grundström, Karl Rune Nordkvist, Björn-Erik Höijer och Anna Rönnqvist.

Och så spökade Nils Ferlin hela tiden någonstans i periferin men av någon outgrundlig anledning gav jag mig aldrig tid att läsa honom. Jag visste mer än väl att hans poesi ansågs vara suverän och att man måste läsa Ferlin för att få en hyfsad bild av den svenska lyriken. Han är, trots allt, en av de viktigaste 1900-talsdiktarna i Sverige och så hade jag inte läst mer av honom än några smakprov i diverse antologier. Utöver det hade jag hört ett antal tonsättningar av hans dikter, främst Rolf Wikströms fina album Mitt hjärta är ditt från 1989.

Då jag för någon vecka sedan inväntade ett bokpaket upptäckte jag att jag hade läst allt jag skaffat under våren och sommaren. Det i sin tur ledde till en noggrann genomgång av bokhyllorna och i mitt arbetsrum upptäckte jag plötsligt min orörda Nils Ferlin-biografi. Något generad plockade jag ner volymen från hyllan, blåste dammet av den och beslöt att tiden nu var inne för att läsa om Ferlin.

Westerströms biografi fängslade omedelbart mitt intresse. Jag ville komma hem från arbetet så fort som möjligt för att kunna läsa vidare om denna tungsinta och dystra poet som blivit så populär. Under ett par veckoslut satt jag helst med Ferlinboken framför ögonen. Läsningen spred sina ringar över vattnet och resulterade snart även i en beställning av Ferlins samlade dikter. Medan jag inväntar den volymen skall jag ta itu med Livslägen av Julian Barnes som min alltid uppmuntrande och inspirerande modersmålslärare från gymnasiet varmt rekommenderade.

Efter avslutat värv känner jag främst lättnad över att äntligen efter 16 år ha bekantat mig med Nils Ferlin i Jenny Westerströms sakkunniga vägledning. Ett stort och avgrundsdjupt hål i min litterära allmänbildning blev äntligen igenskottat. Och för den som inte läst Westerströms bok om Ferlin kan jag varmt rekommendera den. Dels är det en omsorgsfullt genomarbetad biografi och dels är objektet Nils Ferlin så oerhört intressant.

Nils Ferlin: Du har tappat ditt ord

http://youtu.be/d8O07DUcJGQ

Nils Ferlin: Stjärnorna kvittar det lika

http://youtu.be/APfQ_p-XqeU

Nils Ferlin Dokumentär SVT

http://youtu.be/FKQBIEBxXvc

Båtfärd till Mjölö

I flera år hade min hustru och jag gått och funderat på att skaffa en liten aktersparkare till roddbåten i aluminium och i juli slog vi till och köpte en förmånlig motor på fem hästkrafter. Vi ville inte längre enbart vara beroende av årkraft utan få en möjlighet att vidga vårt vattenrevir.

Genast efter inköpet gjorde vi ett antal båtturer utgående från hemstranden i Pölsböleviken i Pargas. En vindstilla högsommardag körde vi nöjda och barnsligt uppspelta ut från viken, därefter korsade vi Suninsalmi och styrde vidare mot Harvarö. Snart hade vi Önsholm till vänster och udden Isonokka på Harvarö till höger. På den sist nämnda udden finns ett sagolikt vackert äldre sommarställe med ljusgrön strandbastu och en stor rabatt dagliljor som lyser brandgul långt ut på sjön.

Det fina stället på Isonokka på Harvarö.

Följande udde på Harvarö, snett emot pensionatet på Önsholm, heter Myllynokka och här står den ståtliga vita byggnad som tillhör gården Ratsula. Den långa viken, vid vilken Harvarö såg i tiden fanns, har sin mynning här och den bergklädda udden med den kännspaka björken heter passande nog Sahannokka. Dit har vi åkt flera gånger, båda land- och sjövägen, med väl fylld kaffekorg och njutit av såväl korgens innehåll som av utsikten över det gröna vattnet.

Berget med björken.

När man kört så här långt kommer man ut på ett öppnare vatten som heter Kaitvesi och ligger mellan Harvarö och Kustö. Mitt emot Sahannokka i riktning mot Kustö finns den yttersta delen av Pargas och Kårlax, Långholm, med den mjuka vassrika stranden i söder och en högre, något skrämmande strand norrut mot Rävsundet. Om man fortsätter ytterligare en bit och tar sig närmare strandlinjen på Kustö öppnar sig en otroligt vacker vy av Rävsundet i hela dess längd med hängbron som blickfång. Denna dag lyste sundet och bron i ljusblå toner.

Rävsundet med hängbron i bakgrunden.

Vi åkte en stund till och närmade oss färdens mål, den långsmala Mjölö som ligger mellan Harvarö, Kustö och Pikis. Dess yttersta udde är vackert bergig och ses tydligt från vår brygga. Därför passade jag nu på att titta i motsatt riktning för att långt i fjärran se hur allt smalnade av och bildade en tratt in mot Pölsböleviken. Som barn stod vi ofta fascinerade på bryggan och tittade mot Mjölö. Där hägrade äventyret, tänk om man en dag vågade sig så långt som till den avlägsna, magiskt lysande Mjölö. Vid regnväder var det särskilt spännande att stå på bryggan och spana för det kunde hända att det ösregnade i Pikis och vid Mjölö medan den var solsken hos oss. Inte sällan dånade även åskan och blixtkonturerna sicksackade tydliga ner från den blålila molnmassan.

Det vackra berget på Mjölö.

Fortsätter man framåt från denna ljusa bergudde kommer man snart in i Pikisviken och till Kustö innersta udde där ruinerna ligger, men det får bli en senare färd och berättelse.

Kustö, Mjölö och Pikis längst in på bilden.

Denna dag valde vi att runda Mjölö och se på holmen, dess natur och bebyggelse. Mjölö är intressant och varierande med en högsta punkt på nordsidan som reser sig 40 meter över havsytan. Längs stränderna finns ett antal sommarhus och i tiden har det även funnits en gård på holmen. Vi följde sundet och njöt av innerskärgårdens grönska och närapå veka lummighet. Inom kort närmade vi oss den lilla holmens andra ända i närheten av platsen där bron går över från Pikis till Harvarö. (Fram till hösten 1998 var de drygt 200 fast boende invånarna på Harvarö beroende av en liten gulmålad vajerfärja för att komma hem.)

Vi lämnade småningom bron bakom ryggen och styrde hemåt längs den andra sidan av Mjölö. Strandlinjen är omväxlande med vassruggar, några fina bergklackar och stundvis gammal åker- och ängsmark som nuddar vattenbrynet. Mellan Harvarö och Mjölö löper ett ståtligt sund som på vissa platser når ner till ett djup på 12-17 meter.

Bron från Pikis till Harvarö.

Berikade med en mängd nya intryck åkte vi hem över det glimrande vattengolvet för att inta en god lunch. Hur mycket kan man inte uppleva på en väl utnyttjad timme? Runt matbordet började vi planera följande båttur som skulle gå i en helt annan riktning.

Mina boplatser IV - Studentbyn

På sommaren 1982 lämnade jag mitt tredje, och sista, barndomshem på Stenhuggaregatan. Därifrån åkte mitt anspråkslösa flyttlass bestående av min stereo, en rese-tv, mina lp-skivor, ett par lådor med böcker, en nödvändig uppsättning husgeråd och mina kläder till en färdigmöblerad etta på 18 kvadratmeter i Studentbyn. Min bror ställde upp med bil och hjälp vid flyttningen och jag kommer fortfarande ihåg hur overkligt det kändes då allt var klart. Det var något mycket speciellt att ha ett eget hem för sina saker.

Lägenheten låg högst upp i Studentbyn 11 D och hade dörrnummer 34. Den mätte tre gånger sex meter och bestod av en liten tambur, en rymlig toalett med dusch och ett rum vid vars bakre vägg det fanns ett kylskåp och en kokplatta. I möbelväg fanns där allt man behövde; en robust säng, ett brett skrivbord med tillhörande stol, ett soffbord och en fåtölj. Samtliga möbler var av god kvalitet.

Då jag flyttade till Studentbyn hade jag studerat statsvetenskap i ett år vid Åbo Akademi och min avsikt var att fortsätta med detta. Det visade sig dock vara en aning mera komplicerat än jag föreställt mig för jag var ofantligt barnslig och omogen på den tiden och tyckte det var roligast att sitta i min lya och lyssna på musik med några goda vänner och sedan gå till Kåren för att träffa flera vänner eller lyssna på något band. En annan populär sysselsättning var att spela minigolf på banan som låg precis under mitt fönster.

Detta infantila leverne ledde till uteblivna studieveckor, som poängen hette på den tiden, och av någon outgrundlig anledning hade jag inte kurage att ta upp där jag lämnat, utan valde den på kort sikt enkla vägen och flydde. Det ledde till att jag levde ett besynnerligt dubbelliv som å ena sidan gick ut på att ha roligt och å andra sidan dåligt samvete över uteblivna studieprestationer. I längden blev detta ohållbart, inte minst ekonomiskt, och när våren 1983 närmade sig var mina pengar slut.

Lyckligtvis fick jag anställning på Parteks bergullsfabrik i Sysilax i Pargas. Det var ett väl avlönat arbete i tre skift och sommarmånaderna var utomordentligt roliga eftersom ett stort antal studerande arbetade i fabriken sommartid. Med tiden blev jag en utomordentligt snabb och effektiv sorterare. Och pengar fanns det plötsligt gott om. För min första lön köpte jag både Eliminator med ZZ Top och No Guts...No Glory med Molly Hatchet, två sydstatsklassiker.

Inte heller följande studieår blev någon större framgång. Jag försökte ta mig i kragen men det blev inget av det. Småningom började jag fundera på att söka in till Handelsinstitutet, främst för att studietiden för studenter var endast två år. Men före jag inledde mina studier där arbetade jag en sommar till på bergullsfabriken. Likaså närmade sig min tid i Studentbyn sitt slut för jag hade träffat en tjej och vi bestämde oss för att flytta ihop till en gemensam lägenhet och ville ha något litet större än en etta på 18 kvadratmeter.

Efter två år, på sommaren 1984, packade jag åter mina ägodelar och styrde mitt flyttlass mot framtiden.