Sommarpaus

Efter 21 inlägg under årets första fem månader tänker jag hålla paus i skrivandet ett tag. Det kan vara fruktbart att bruka sommarmånaderna till insamling av nya utkast, idéer och intryck. Därför ämnar jag bära med mig min kära svarta anteckningsbok och skriva ner sådant som kan bli brukbart längre fram.

Min tanke är att återkomma med en nyskriven text i augusti. Mina teman kommer säkert att vara de samma som förut för musiken, litteraturen, bildkonsten och arkitekturen fyller mycket av mitt liv.

Här och nu vill jag, som något slag av mellanbokslut, tacka alla som läst och kommenterat. Det är ni som får mig att fortsätta med denna roliga syssla och det är med er i tankarna jag skriver vidare. Inspirationen och lusten ligger i vetskapen att någon kommer att läsa, kanske känna igen sig och till och med gilla. Det är en hisnande och belönande känsla.

Fram till nästa inlägg önskar jag er alla, viktiga, trogna och fina läsare en uppfriskande sommar med följande vårliga bildsvit.

Mina boplatser III - Stenhuggaregatan

Efter diasporan i periferin hittade mina föräldrar till ett stort anonymt elementhus i hörnet av Österlånggatan och Stenhuggaregatan. Huset är byggt i vinkel med två trapphus längs Österlånggatan och ett längs den korta Stenhuggaregatan. Två av fasaderna mot gatan består enbart av långa räckor med balkonger medan den tredje, gaveln på längan som följer Stenhuggaregatan, lättas upp av tre rader med fönsterrutor. Kort och gott kan man konstatera att huset inte är något betydande arkitektoniskt verk.

Huset sett från Österlånggatan.

I delen på Stenhuggaregatan finns det större lägenheter och under hösten 1975 var en femrummare på 99 kvadratmeter till salu. Den låg på andra våningen och efter att ha sett den vid ett par tillfällen tyckte mina föräldrar att den skulle bli familjens nya hem. Det fina med den nya lägenheten var att alla vi tre barn fick eget rum.

Flyttningen ägde rum under en av årets sista dagar 1975. Min äldre bror hade ett par vänner som hjälpte till men det stora flyttlasset skötte åter Victor Ek om. För mig gick flyttningen rätt smärtfritt och enkelt för jag hade inte samlat på mig så mycket annat än en ständigt växande bunt lp-skivor och ett respektingivande antal rocktidningar under åren i förorten.

Fasaden mot Stenhuggaregatan.

Då jag första gången besökte den nya lägenheten tyckte jag att den var gammal och sliten. Allt som var nytt och fint och oanvänt i Ilpois ersattes nu av en väl bebodd lägenhet från tidigt 1960-tal. Man kom in i en lång hall, genast till höger fanns ett litet sovrum som blev min yngre systers, till vänster öppnade sig det rymliga vardagsrummet, till höger längre in låg ett mindre sovrum som blev mitt rum och ett större sovrum som min bror tog. Längst in mot gaveln låg det något trånga badrummet, bredvid det fanns ett stort kök och bakom det en avlång matsal som mina föräldrar gjorde till sitt sovrum.

Våra två balkonger låg längst till vänster på andra våningen.

Det som jag tyckte var litet extra och lyxigt med lägenheten var att den i vardagsrummets innersta hörn hade en öppen spis, i vilken den förra ägaren hade eldat upp gamla julgranar, och två balkonger, en i vardagsrummet och en i föräldrarnas sovrum.

I huset fanns en Turun Osuuskauppa och jag minns hur imponerad jag var då jag upptäckte att den saluförde importerat Tuborg mellanöl på burk. Burken var dessutom dekorerad med den klassiska tecknade Perikles figuren. I övrigt var affärens utbud på inget vis häpnadsväckande.

Efter en kort tid stängde andelslaget och en privatägd affär inom T-kedjan öppnade i dess ställe. Vi handlade det mesta i denna kvartersaffär och med tiden blev man nära bekant med butikspersonalen, bäst gillade jag den späda och näpna kassaflickan Hannele.

I affärslägenheten verkade först andelslaget och senare en privatägd butik.

Det bästa med Stenhuggaregatan var närheten till allting; för första gången bodde jag på gångavstånd från skolan. Det var enkelt att träffa vänner på kvällarna, en kort promenad och man var i centrum, oftast på ungdomslokalen Zabadak som låg invid Aurabron.

Från dessa ungdomsår har jag många fina minnen. När jag gick i högstadiets sista klass hade jag min första flickvän, en fin och fiffig tjej som bodde ett par kvarter från oss. Vi träffades intensivt under en tid. En annan kul grej, under gymnasietiden, var att kunna promenera till skolan tillsammans med en annan mycket trevlig flicka som bodde passligt längs min gångrutt, i det ljusa tegelhuset med blå balkonger.

Det mesta i mitt liv kretsade kring flickor, rockmusik och festande med kompisar, som för så många andra killar i de sena tonåren. Även för detta var läget perfekt. Efter att ha bott i lägenheten i ett år flyttade min äldre bror hemifrån. Samtidigt tyckte mina föräldrar att de kunde lämna mig ensam hemma då de åkte ut till stugan. Vilka möjligheter detta öppnade. Och många var gångerna då jag bjöd kompisar till oss över veckoslutet. Vi lyssnade på musik, snackade om livet och tog en och annan öl.

En senvår brukade min bästa vän och jag ofta gå till Samppalinna utomhusbad. Där fanns det alltid mycket, eller många, att se på.

Mitt fönster var det andra från vänster på andra våningen.

I efterhand kan man också skryta med att det högst upp i huset bodde två blivande finlandssvenska författare, bröderna Henrik och Tomas Jansson. På femte våningen växte den kända hockeyspelaren Ari Vuori upp, som under 1980- och 1990-talet spelade tolv säsonger i FM-ligan, i TPS och Lukko.

När gymnasiet var överstökat och jag hade erövrat min vita studentmössa kände jag att det småningom började bli dags att leta sig vidare. Lat och bekväm som jag var bodde jag dock kvar i mina föräldrars knutar under mitt första studieår. Det visade sig vara ett arrangemang som inte var särskilt lyckat och följande sommar gjorde jag något åt saken.

Båtfärd

Öppen glattlackerad träbåt

inombordaren i plywoodlåda

grönmålat svänghjul

styrpult i aktern, långsam

tung och trög i rörelserna

lukt av petroleum och sensommar

minnesbild från barndomen?

fyra stora fem små ombord

tilltvingad glättighet hos de vuxna

Båten närapå nuddar stränderna

utan förvarning, i ett blink

byts inomskärgårdslandskapets

vassrika vatten med lerbotten

mot ett smalt stenrikt sund

vattnets klarhet blottar bumlingar

glider skarpa förbi hotfullt nära

rännan växer igen med vassa stenar

ingen väg fram, ingen väg åter

Ett maktlöst barn i händerna på

ett ovalblekt ansikte utan anlete

oberörd vid rodret iklädd vit skjorta

matrosmössa, försöker hålla styrfart

få båten att lyda i det allt trängre faret

stenarna når snart upp till ytan

så, ett utdraget gnällande gnisselknak

farkosten stannar, krymper

allt jag hinner tänka, flytvästar?

Pugh Rogefeldt & Rainrock: Bolla och rulla

I något tidigare inlägg har jag nämnt min äldsta kusin som en viktig introduktör av musik under 1970-talet. Han presenterade en hel del intressanta band för min bror och mig, till exempel Black Sabbath, Rory Gallagher, Van Morrison, The Pretty Things, Shocking Blue, The Who och Wishbone Ash. Eftersom han var en nyfiken och vetgirig lyssnare kunde han även lägga fram mindre kända och mera marginella namn av vilka jag först kommer att tänka på The Flock.

När vi någon gång under sommaren 1974 var på ett av våra traditionella besök till deras stuga på ön Satava utanför Åbo hade han åter hittat en ny artist som han ville spela för oss. Eller egentligen för min äldre bror, men då jag var bra på att göra mig så gott som osynlig kunde jag hänga med på ett hörn. Den här gången var det fråga om en svensk artist som sjöng och spelade rock på svenska. Detta gick hem direkt, raka spåret in i systemet där det har stannat i 40 år.

Det han gjorde när vi kom till hans lilla skjul där han sov, spelade skivor och elgitarr var att han lade på Bolla och rulla med Pugh Rogefeldt & Rainrock, och han var noga med att ha tillräckligt med volym. Jag kan ännu klart minnas hur överväldigad jag blev av gitarrintrot till ”Hog Farm” och den otroligt häftiga sången. Kunde man låta så här fantastiskt bra på svenska? Och vilket ös, det svängde och rockade om det här bandet.

När sedan skivan fortsatte med den ena topplåten efter den andra var saken avgjord. Det här albumet måste skaffas. Med en låtarsenal bestående av det perfekta öppningsspåret ”Hog Farm”, en av den svenska rockhistoriens bästa och hårdaste låtar, följd av den stämningsfulla ”Silver-Lona”, den glatt svängande ”Bolla och rulla”, och den tungladdade ”Pansar och blod” på sida ett blev man närapå utmattad.

Så drog bandet igång sida två med den väl kända ”Dinga Linga Lena” följd av den fina hyllningen till arbetet och arbetaren, ”Grävmaskinen”, rymdlåten ”Mona” och slutligen den fint klingande och väl uppbyggda ”Kajans sång”. Därefter kände jag mig pånyttfödd och frälst. Var hade den här musiken hållit hus hittills?

Fortfarande tycker jag att Bolla och rulla tillhör de finaste helheterna i svensk rock. Förutom att plattan är Rogefeldts överlägset bästa prestation fungerar den – eventuellt med några tillägg – som ett greatest hits album.

Otaliga gånger när jag velat skaka loss, känna mig glad och lycklig har jag spelat Bolla och rulla, och alltid har den motsvarat mina förväntningar. Så här skall en rockskiva göras och så skall den låta. Till synes enkelt men ändå så otroligt svårt.

Förutom de sanslöst starka låtarna har skivan en annan styrka i att den från början till slut är inspelad av ett verksamt band och inte av studiomusiker. Bolla och rulla är en bandplatta och inte en soloartistskiva. Pugh Rogefeldt åstadkommer detta hårda, täta och sammansvetsade rocksound tillsammans med sin bror Ingemar Rogefeldt på gitarr, Roger Pettersson på bas och Bo Frölander på trummor.

Längre fram botaniserade jag vidare i Rogefeldts katalog och diggade skarpt hans coveralbum Pugh on the Rocks med fantastiska, och lämpligt humoristiska, versioner av ”Ångmaskinen” (The Locomotion), ”Långsamma timmar” (Seems Like a Long Time) och ”Suzie Q”. Därefter lyssnade jag en hel del på albumet Het som bland annat innehåller den stora hiten ”Aftonfalken”, en flitigt spelad låt även i finsk radio, ”Stockholm, Stockholm” och ”Ambulansen”.

Men när man vill ha det bästa av Rogefeldt skall man lyssna på Bolla och rulla, en svåröverträffad svensk rockskiva. Bandet gör helt enkelt allting rätt här.

Hog Farm

http://www.youtube.com/watch?v=RhgyvEJXz7c&list=AL94UKMTqg-9A7LHWcYQnPkXeLnlTOkusj&feature=share

Silver Lona

http://youtu.be/1klbJ0VZIe4

Bolla och rulla

http://www.youtube.com/watch?v=CSXR9agACZU&feature=share&list=PLIeRRviu1HMnLJsT29w59I69fTqyy-CPX

Dinga Linga Lena

http://youtu.be/qlnzxNnHF4o

Monica Zetterlund: Hågkomster ur ett dåligt minne

Under min läsning av Annika Perssons biografi över Lena Nyman dök Monica Zetterlunds namn upp vid några tillfällen. Detta väckte min nyfikenhet och gav impulsen till att även läsa något om denna stora svenska artist. Eftersom mina kunskaper om Zetterlund endast var fragmentariska var det dags att få en helhetsbild av människan, konstnären och karriären. Och då möjligheten fanns valde jag att låta Zetterlund själv föra ordet.

År 1992 gav Zetterlund i samarbete med Tom Alandh ut den livfulla och rikt illustrerade boken Hågkomster ur ett dåligt minne. Zetterlund rotar i sina kartonger med minnen, bilder och urklipp och låter tankarna vandra fritt. I takt med att minnesmosaiken byggs ut får man en allt tydligare bild av hur mångsidig Zetterlund var som artist och hur många intressanta personer hon mötte under sin karriär.

Monica Zetterlunds stora decennium var 1960-talet. Hon var ung, men erfaren som artist, eftertraktad, ständigt sysselsatt och hon spelade in mängder med odödliga låtar. Vidare utökade hon sin repertoar så att hon utöver musiken även medverkade i revyer och spelade in filmer. Att Zetterlund fick göra filmer kan ses som något av en dröm som gick i uppfyllelse eftersom hennes stora önskan var att bli skådespelerska. Hennes mest kända, och enligt henne själv bästa, roll gör hon som Ulrika i Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna som bygger på Vilhelm Mobergs klassiska utvandrarepos.

De finaste stunderna för mig som jazzdiggare var då hon berättade om sina möten med berömda jazzmusiker. Höjdpunkten är givetvis snacket om albumet Waltz for Debby som hon spelade in en dag i augusti 1964 med Bill Evans Trio. Idag, närapå ett halvsekel senare, kan man konstatera att skivan inte föråldrats ett dugg, snarare mognat och förädlats som ett väl lagrat kvalitetsvin. Waltz for Debby är en fullkomligt magisk skiva som gör en lycklig, romantisk, hänförd, melankolisk och förförd på samma gång. Den skivan är också Zetterlund själv stolt över och nöjd med.

Speciell är också Zetterlunds öppenhet och uppriktighet. Hon berättar som sakerna var, emellanåt rätt avslöjande, dock kanske inte alltid in i minsta detalj men tillräckligt långt för att man skall förstå vart det bar iväg. I grunden vill hon alltså vara ärlig, men trots det fick jag en känsla att hon ibland håller igen en aning. Detta blir tydligast då hon talar om missbruk av alkohol och mediciner. Det är som om hon skulle vilja bekänna något men i sista stund förminskar och förringar problemet och slätar över det hela med ett käckt påstående att hon bara gillade att spela kort med grabbarna i bandet och ta ett järn med dem eller något liknande. Ändå kan hon andra stunder säga hur Tage Danielsson krävde nykterhet av henne i arbetet.

Eftersom boken kom ut 1992 slutar den vid det väl förtjänta uppsvinget som skedde mot karriärens kvällning i och med albumet Varsamt som kom att bli hennes största försäljningssuccé. Hon avslutar sin berättelse i ett försiktigt optimistiskt mellanbokslut färgat av ett stråk av melankoli och ledsnad över att det roliga livet passerade så snabbt. (Vill man veta mera om Zetterlund skall man läsa Klas Gustafsons fina biografi Enkel vacker öm: boken om Monica Zetterlund).

Efter läsningen och ett intensivt lyssnande inser jag hur exceptionell och begåvad Monica Zetterlund är som artist. Det är fantastiskt att Sverige vaskat fram en jazzsångerska som tål vilken internationell jämförelse som helst och som till fullo behärskar fraseringens svårdefinierade och hemlighetsfulla konst. Dessutom ägde hon den farliga och gåtfulla utstrålning kryddad med en melankolisk underton som endast kännetecknar de största jazzsångerskorna.

Monicas Vals (Waltz for Debby)

http://youtu.be/fLJzplnyFMg

Some Other Time

http://youtu.be/Ob0HX84Fojk

Once upon a Summertime

http://youtu.be/pj-Llz9Pc5A

Sakta vi gå genom stan

http://youtu.be/GF_NDRM3498