fredag 2 maj 2014

Monica Zetterlund: Hågkomster ur ett dåligt minne

Under min läsning av Annika Perssons biografi över Lena Nyman dök Monica Zetterlunds namn upp vid några tillfällen. Detta väckte min nyfikenhet och gav impulsen till att även läsa något om denna stora svenska artist. Eftersom mina kunskaper om Zetterlund endast var fragmentariska var det dags att få en helhetsbild av människan, konstnären och karriären. Och då möjligheten fanns valde jag att låta Zetterlund själv föra ordet.

År 1992 gav Zetterlund i samarbete med Tom Alandh ut den livfulla och rikt illustrerade boken Hågkomster ur ett dåligt minne. Zetterlund rotar i sina kartonger med minnen, bilder och urklipp och låter tankarna vandra fritt. I takt med att minnesmosaiken byggs ut får man en allt tydligare bild av hur mångsidig Zetterlund var som artist och hur många intressanta personer hon mötte under sin karriär.

Monica Zetterlunds stora decennium var 1960-talet. Hon var ung, men erfaren som artist, eftertraktad, ständigt sysselsatt och hon spelade in mängder med odödliga låtar. Vidare utökade hon sin repertoar så att hon utöver musiken även medverkade i revyer och spelade in filmer. Att Zetterlund fick göra filmer kan ses som något av en dröm som gick i uppfyllelse eftersom hennes stora önskan var att bli skådespelerska. Hennes mest kända, och enligt henne själv bästa, roll gör hon som Ulrika i Jan Troells filmer Utvandrarna och Nybyggarna som bygger på Vilhelm Mobergs klassiska utvandrarepos.

De finaste stunderna för mig som jazzdiggare var då hon berättade om sina möten med berömda jazzmusiker. Höjdpunkten är givetvis snacket om albumet Waltz for Debby som hon spelade in en dag i augusti 1964 med Bill Evans Trio. Idag, närapå ett halvsekel senare, kan man konstatera att skivan inte föråldrats ett dugg, snarare mognat och förädlats som ett väl lagrat kvalitetsvin. Waltz for Debby är en fullkomligt magisk skiva som gör en lycklig, romantisk, hänförd, melankolisk och förförd på samma gång. Den skivan är också Zetterlund själv stolt över och nöjd med.

Speciell är också Zetterlunds öppenhet och uppriktighet. Hon berättar som sakerna var, emellanåt rätt avslöjande, dock kanske inte alltid in i minsta detalj men tillräckligt långt för att man skall förstå vart det bar iväg. I grunden vill hon alltså vara ärlig, men trots det fick jag en känsla att hon ibland håller igen en aning. Detta blir tydligast då hon talar om missbruk av alkohol och mediciner. Det är som om hon skulle vilja bekänna något men i sista stund förminskar och förringar problemet och slätar över det hela med ett käckt påstående att hon bara gillade att spela kort med grabbarna i bandet och ta ett järn med dem eller något liknande. Ändå kan hon andra stunder säga hur Tage Danielsson krävde nykterhet av henne i arbetet.

Eftersom boken kom ut 1992 slutar den vid det väl förtjänta uppsvinget som skedde mot karriärens kvällning i och med albumet Varsamt som kom att bli hennes största försäljningssuccé. Hon avslutar sin berättelse i ett försiktigt optimistiskt mellanbokslut färgat av ett stråk av melankoli och ledsnad över att det roliga livet passerade så snabbt. (Vill man veta mera om Zetterlund skall man läsa Klas Gustafsons fina biografi Enkel vacker öm: boken om Monica Zetterlund).

Efter läsningen och ett intensivt lyssnande inser jag hur exceptionell och begåvad Monica Zetterlund är som artist. Det är fantastiskt att Sverige vaskat fram en jazzsångerska som tål vilken internationell jämförelse som helst och som till fullo behärskar fraseringens svårdefinierade och hemlighetsfulla konst. Dessutom ägde hon den farliga och gåtfulla utstrålning kryddad med en melankolisk underton som endast kännetecknar de största jazzsångerskorna.

Monicas Vals (Waltz for Debby)

Some Other Time

Once upon a Summertime

Sakta vi gå genom stan

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar