fredag 31 maj 2013

Vårregn


Naturen drar ett djupt andetag och släpper ifrån sig en tung suckning. Ett bastant täcke lågtgående grå moln dras över skyn, ljuset fördunklas. På en trädstam gnäller hackspetten ljudligt med klagande röst.

De första dropparna faller närapå obemärkt, små och spröda. Två skränande tärnor flyger på vackert fjädrande vingslag ut ur viken.

Så tystnar fåglarna. Söker sig undan regnet någonstans, måhända sitter de tysta i skogens träd eller trycker på marken.

Dugget gör små nålstick i vattnet som vilar blankgrönt och stilla. När marken fuktats och ger ifrån sig den förföriska aromen av våt växtlighet drar en hård vindil över, åstadkommer täta krusningar över det nyss så jämna vattengolvet. Regnet växer till sig och åstadkommer större hål i den allt mer oroliga viken.

Snart driver skyfallet in grova spikar genom vattenytan, tätt inpå varandra. En långt utdragen hårt smattrande trumvirvel slår mot taket, tablån blir suddigt grå och grön. I den några centimeter höga remsan där luft och vatten möts rör sig dropparna i två riktningar, ner och upp tillbaka ett litet stycke.

Så efter en stund börjar det lätta i molntäcket, de gråtunga lagren tunnas ut skikt för skikt. En första blå fläck visar sig och förstoras, molnen vitnar.

Solen bryter fram och lägger till en gyllene nyans ovanpå allt det gröna. Strålarna får vattenstänket att glimma till som ädelstenar i daggkåpa och näva. Luften värms åter upp med vällukt av syren och liljekonvalj. Bryggan torkar, fiskarna går upp till ytan och fåglarna återupptar sin sång.

Den grå molnbanken försvinner in över land och utifrån havet susar sydvästvinden tryggt och jämnt, blåser upp små vågor som hastar över vattnet och ut ur viken. Balansen återställd.

fredag 24 maj 2013

Elder: Dead Roots Stirring


I mina inlägg om musik brukar jag ha för vana att hålla mig till gångna tider. Det beror självfallet på att min ungdom inföll under 1970- och 1980-talet och det är i den åldern musiken gör det största intrycket. Då formas man som individ och då blir vissa band eller låtar ofta och enkelt förknippade med bestämda händelser eller tillfällen. Sedan bär man med sig dessa upplevelser och bygger ut sin musiksmak utgående från dem. För att råda bot på denna något enformiga hållning vill jag denna gång ta upp ett nutida band som jag blivit mycket förtjust i.

Då jag skrev om den svenska gruppen November (februari 2013) berättade jag om en arbetskamrat jag brukar tillfråga och konsultera när det gäller samtida musik, främst olika former av tungrock och metal.

När jag under vårvintern åter kände att jag var i behov av något nytt och uppfriskande i musikväg vände jag mig än en gång till min vän Jacob på jobbet. Hans tidigare tips Witchcraft, Graveyard, Wo Fat, Kyuss och Sleep hade nämligen visat sig vara mycket intressanta och givande nya bekantskaper.

Det band han denna gång rekommenderade var den New Bedford-Bostonbaserade stoner/doom/sludge-metalgruppen Elder, speciellt deras andra fullånga platta Dead Roots Stirring (2011). Elder består av Nick DiSalvo (gitarr och sång), Jack Donovan (bas) och Matt Couto (trummor) och deras musik bär med sig influenser från 1970-talets tunga och psykedeliska rock liksom även från senare tiders metallmusik. Resultatet är en livfull, omväxlande och intressant blandning där man i lämpliga bitar kan höra fragment och ekon från gångna tider; bandet bygger vidare på hårdrockens kanon men utan att vara efterapande, utan nyskapande.

Bandet är samspelt och deras långa, episka låtar är starka och genomarbetade. Detta blir klart för lyssnaren omedelbart från albumets inledande spår ”Gemini” som börjar med tungt grusigt gitarrspel och vidareutvecklas till en nyanserad stor låt med uttrycksfull sång, smakfulla melodiösa gitarrpartier och en passlig dos retrokänsla.

Den andra låten ”Dead Roots Stirring” har ett långt utdraget intro som inleds med bas och trummor. Låten är stämningsfyllt uppbyggd med vackert gitarrspel men ett stycke in i låten ändrar den karaktär och blir tung och krävande.

Mitt i plattan, som en vattendelare mellan de två tunga inledande spåren och de återstående två låtarna, serverar Elder den hisnande instrumentallåten ”III”. Den börjar stilla med melodiskt gitarrspel, som till sin stämning pekar bakåt mot 1970-talet, och växer i styrka och intensitet till en av plattans starkaste prestationer. I ”III” visar Elder sin mångsidighet och sitt kunnande, underbart gitarrsound och en trolsk atmosfär.

Efter ”III” skiftar stämningen och övergår i den snabbare ”The End” som även den bär tydliga 1970-talsinfluenser, inte minst från Black Sabbath. Också den en övertygande och kraftfull låt.

Denna uppsluppenhet håller i sig på skivans avslutande spår ”Knot” som också den har ett härligt ös och stundvis ekar snyggt av förfluten tid. Emellanåt påminner det starka basspelet om Felix Pappalardis fuzzbasspel i Mountain på 1970-talet. Låten avslutas i en utdragen smakfull jamsession.

Plattans storhet ligger främst i att den inte innehåller en enda medelmåttig låt, inte ens ett svagare spår. Den är rik på nyanser och skickligt utförda detaljer vilka höjer den över mängden. Vidare har skivan en magisk förmåga att försätta lyssnaren i en behaglig stämning.

Elder har en inneboende storhet, något majestätiskt, som lyfter bandet över massan. Samtidigt vet musikerna sina begränsningar och ger sig inte in på sådant de inte bemästrar vilket vittnar om en sund självkänsla. Detta självmedvetande kombinerat med en fin instinktiv uppfattning leder bandet rätt. Fortsätter Elder att göra musik med samma höga ambitionsnivå kommer de att nå långt. Dead Roots Stirring är utan tvivel ett album som förtjänar bred uppmärksamhet, ett samtida mästerverk som väntar på att bli upptäckt.

Tre låtar från albumet:

Gemini
http://youtu.be/f9OvoQMQ2JY

Dead Roots Stirring
http://youtu.be/S5r5mLAj8a0

III
http://www.youtube.com/watch?v=_dGx6jJkz4I&feature=share&list=AL94UKMTqg-9AYewXV-q51-UqUdGPHXaaE

fredag 17 maj 2013

Järnvägsövergången


Min storebror brukade ta mig dit
till äventyret hundra meter hemifrån
en undanhållen urban lekplats
nedanom den blekgula träkiosken med pulpettak.
Sluttningen och buskaget nedskräpat med förpackningar
inte endast för tobak och sötsaker.
Intill, andelslagets höga funktionalistiska lagerbyggnad
med bandfönster och täckt lastbrygga.

Järnvägsövergången längs spåret till hamnen.
Förhäxad stod jag fast i bommen, följde
de grönsvarta ångdrivna växelloken som pustade förbi
luktande gott av kolrök och smörjolja
någon gång en modernare rödvit diesel
båttåget med turister till och från hamnen.
Sällsam majestätisk höjdpunkt – ett tungt ånglok
gled närapå ljudlöst förbi med knäppande het ångpanna
lämnande en darrning i marken och en vit rökslinga efter sig

Den stenbeklädda övergången var en plats för fantasins resa
räls och bana strödd med småbråte i alla tänkbara material
lortiga föremål med eggande historier att förtälja.
Tydligast minns jag dock
hur min bror lärde mig lägga mynt under tåget
och få igen lövtunna utflutna metallmaneter

fredag 10 maj 2013

Wigwam: Nuclear Nightclub - en subjektiv hyllning


Då jag som 14-årig grabb första gången höll lp:n Nuclear Nightclub – prydd av Mats Huldéns fina konvolut – i mina händer anade jag att det här kunde vara en stor och betydelsefull skiva. När jag kort därefter lade på skivan och hörde de inledande tonerna insåg jag att så var fallet. Det som också slog mig var hur icke-finskt Wigwam lät, för år 1975 var man långt ifrån bortskämd med inhemska band som gjorde musik som lät internationell, inte provinsiellt finländsk.

Min uppfattning av Wigwam som ett band präglat av yrkesstolthet och gediget kompromisslöst musikaliskt kunnande bekräftades ytterligare under ett antal konserter. Då under 1970-talet gick min äldre bror och jag ofta på konsert, ytterst sällan dock för att lyssna på finska band, undantaget var just Wigwam.

Sedan dessa ungdomens dagar har Nuclear Nightclub följt mig genom livet. Under åren som gått, och eventuellt på grund av en fördjupad insikt och flera lyssnade plattor, har skivan enbart vuxit. Jag upptäckte i något skede att albumet är så mycket mer än endast en fin rockplatta, att gruppen åstadkommit något förtrollade.

Nuförtiden då jag spelar skivan går det kalla kårar från och med de inledande tonerna av titelspåret. När sedan magin och den fängslande stämningen håller i sig, och stundvis når ännu högre sfärer, genom samtliga åtta låtar kan man endast konstatera att detta är ett mästerverk som försätter lyssnaren i ett alldeles speciellt tillstånd av glädje och eufori. Nu och då har jag försökt hitta en förklaring till varför just den här skivan kom att bli så förträfflig och även om det självfallet beror på låtmaterialet och framförandet finns här också det där oförklarliga elementet som kännetecknar de största konstverken.

Kort före inspelningen av Nuclear Nightclub hade Wigwam bytt ut ett par musiker, lättat upp stilen efter det ambitiösa, men mera svåråtkomliga, albumet Being. Detta kunde ha fört bandet i vilken riktning som helst men det som hände var att gitarristen Pekka Rechardt och basisten Måns Groundstroem gav gruppen stabilitet, stadga och stringens. Rechardt bidrog även med ett antal oslagbara kompositioner och ett originellt gitarrspel som gav bandet ett unikt och oefterhärmligt sound. Sångaren och pianisten Jim Pembroke fick gott om utrymme att vidareutveckla sin sång och sitt säregna uttryck som tolkare. Utöver det visade bandets själ och grundare, den alltför tidigt bortgångne trummisen Ronnie Österberg, upp ett nyanserat, genomtänkt och rikt trumspel.

Fortfarande, 38 år senare, står Nuclear Nightclub fram som ett av de största rockalbumen. Hade killarna velat ge sig ut i världen hade Finland fått sin första internationella supergrupp år 1975.

Lyssna på albumet; så till synes enkelt är det att skapa betydelsefull och bestående konst när man tror på sin sak och följer denna tro kompromisslöst. Vilket annat band kunde ha skänkt oss låtar som ”Nuclear Nightclub”, ”Freddie Are You Ready”, ”Kite”, ”Do Or Die” eller ”Simple Human Kindness”.

 
Några låtar från skivan:

 
Freddie Are You Ready
http://youtu.be/T913M2dHVJU

Kite
http://youtu.be/LsSNCXseaKw

Simple Human Kindness
http://youtu.be/FRTfcO8JVGY

fredag 3 maj 2013

Aprilafton


Längs iskanten har trutarna avslutat sin högljutt jämrande dialog
måsarna och de friande kniporna försvunnit från onor och rännor
svanarna ligger uppkrupna på en blekgul vassbädd i vikbottnen
Även de revirbevakande bobyggande småfåglarna har tystnat för kvällen
söker kurande skydd och lugn bland trädens nakna blottande grenverk

Stillheten och ljudlösheten tilltar, skogen mitt emot kryper närmare intill
den sista bräckliga ytan av is sträcker på sig, lägger sig till vila
håller envist ihop det sista porösa och sköra som återstår av vintern
Himlen breder sin slitna kyligt djupblå filt över nejden
här och där några malhål genom vilka falnande stjärnor blickar ner

En efter annan släcker grannarna sina ljus
jag sitter kvar i det värmande skenet av stearinljus, blickar ut i mörkret
euforisk, rofylld och tillfreds för hon är här med mig
Tord Gustavsens mjuka pianospel ljuder sakta, skrivboken står öppen
bättre än så behöver det inte bli