Nina Burton: Flodernas bok

Ibland när man läser får man uppleva något extraordinärt, en känsla av att allt är helt rätt och riktigt och att världen, trots allt, är en underbar plats. Detta behagliga tillstånd, som börjar med en varm förnimmelse i magen, sprider sig för att slutligen kännas i hela kroppen. Andningen blir lugn, pulsen börjar slå långsammare och man betraktar omgivningen genom ett inre eller synligt leende.

En litterär bekantskap som kulminerade i ett dylikt välbehag inleddes för drygt tio år sedan då min mentor och vän Folke Isaksson (1927-2013) rekommenderade läsningen av Nina Burtons (f. 1946) fantastiska bok Det som muser viskat i vilken hon skriver intressant, klokt och insiktsfullt om skapande och kreativitet.

Som vanligt ledde det ena till det andra och en annan titel som Isaksson rekommenderade var den prisade Resans syster, poesin där Burton gör en fullkomligt sagolik poesiresa kors och tvärs i Europa. Därefter läste jag med stor behållning hennes tre diktsamlingar Bakom den gröna dörren, De röda minustalen och Ett svar i 24 skärvor.

I Det splittrade alfabetet för Burton ihop humanismen med naturvetenskapen, i Den hundrade poeten ledsagar hon läsaren genom fem decennier av svensk poesi och i den majestätiska Den nya kvinnostaden porträtterar hon betydande kvinnor under tvåtusen år.

Detta var mitt utgångsläge då jag första gången tog Flodernas bok i min hand och tummade litet nyfiket på den och funderade på hur och vad Burton skulle skriva om dessa betydande europeiska vattenvägar. Till sin yttre utformning är boken vacker, för att inte säga läcker, och då jag slog upp några uppslag på måfå och snubblade över ett par bilder retades min läsaptit ytterligare.

Jag slog mig ner i min gröna läsfåtölj, reserverade gott om tid och bläddrade fram till inledningen. Efter att ha läst de första raderna insåg jag att det skulle bli svårt att lägga ifrån sig boken, samtidigt tvingade jag mig själv att läsa långsamt och med omtanke för att dra ut på njutningen och säkert uppfatta alla detaljer och nyanser i språket.

Nina Burtons första resa följer Rhônefloden från dess början uppe i Rhôneglaciären fram till utloppet i Medelhavet. Därefter reser hon längs Rhenfloden från dess begynnelse i Alperna tills den förgrenar sig i närheten av Hollandskusten och slutligen rinner ut på flera platser i Nordsjön. I den avslutande resan söker hon upp källorna till Themsen för att färdas längs denna flod fram till dess utlopp i Nordsjön, öster om London.

På grund av flodernas skilda karaktärer ledsagar Burton läsaren på tre mycket varierande resor. Det som gör Burtons skildring extra givande är den nyfikenhet och vetgirighet som styr henne, hon reser som man alltid borde kunna resa, med vidöppna sinnen. Då man till detta lägger ett ansenligt mått kunskap och bildning i såväl humanistiska som naturvetenskapliga vetenskaper är slutresultatet hisnande i sin rikedom. Burton ser på ett härligt sätt, ser intressanta sammanhang, kopplar ihop oväntade saker och får med otroligt mycket av betydelse i sin text. Vidare visar hon hur det mesta hänger ihop med det mesta, en sann essäist i ordets bästa bemärkelse.

Då man kompletterar denna enorma kunskapsmängd och stilistiska begåvning med ett generöst sinne som mer än villigt delar med sig av sitt vetande sitter man hänförd med detta ymnighetshorn till bok, ur vilket Burton öser fakta om geografi, miljö, historia, näringsliv och kultur. Vad mer kan man önska sig av en essäistisk reseskildring?

Flodernas bok är en härlig bildningsresa, en fantastisk länsstolsresa och en bok som lockar ut en på flodresa, jag är imponerad och förstummad. Det enda jag kan säga är, läs Nina Burtons genomkloka bok, för mycket bättre kan det inte bli.

Veronika Ringbom: Hög himmel

Inspirerad av läsningen av Nina Burtons underbara och kloka Flodernas bok greps jag av lust att presentera en bild av det anspråkslösa vattendrag som flyter genom min hemstad, Reso å. Denna å är ställvis inte mer än ett dike men trots det full av liv och omväxling. Den kan under sin några kilometer långa färd mot sin slutpunkt i ett sund norr om ön Runsala strömma vilt och närapå svämma över vid snösmältningen eller efter häftiga regnperioder medan den vid svår och långvarig torka kan stanna upp och flyta grund, trög och grumlig.

Ån drar sitt slingrande streck smal, svårupptäckt och obemärkt genom landskapet. Den börjar som Rusko å, byter under vägen namn till Reso å, följer åkermark, småhusbebyggelse, slungar sig under motorvägen och rinner slutligen ut bredvid industriområdet invid Åbo hamn.

Den som söker sig ner till åns stränder får sin belöning för är man rätt inställd kan detta minimalistiska stråk ge samma upplevelse som ett större vattendrag. Ån är sig aldrig lik från gång till gång, det är aldrig samma vatten som flyter förbi två gånger och stannar man upp för ett ögonblick ser man att det hela tiden händer något kring vattnet.

När våra barn var yngre brukade de nu och då vid högre vattenstånd fiska längs ån och vår äldsta son har dragit upp en gädda på över ett kilo ur ån, i den bredare bassängen bredvid motorvägen.

Min hustru och jag har både flanerat och cyklat längs åns fåra vid olika årstider och varierande tidpunkter av dygnet. En gång grävde vi upp ett nödvuxet exemplar av Brinnande kärlek (Lychnis chalcedonica) som vi planterade i vår egen trädgård. Efter flera år av omsorg har perennen vuxit sig stor och blommar rikligt varje sommar.

 

En konstnär som på ett suveränt och beundransvärt sätt plockat fram något magiskt i detta vattendrag är den kända Åbografikern Veronika Ringbom. Hon var en tid bosatt i Reso och gjorde år 2007 en svit stora grafiska blad med motiv från Reso å. Då min hustru och jag såg ”Hög himmel” i konstnärens arbetsrum blev vi omedelbart förtjusta i verket.

Bilden är kraftig i färgerna och Ringbom tar med en, till synes, självklar enkelhet fasta på det karakteristiska i trakten; landskapets konturer, växtlighet, höjdskillnader och övriga kännetecknen som är typiska för ån. Dessa drar hon mästerligt upp med några exakta linjer och slutresultatet är ett storslaget konstverk fullt av rörelse och nyanser.

”Hög himmel” hänger stilfullt inramat på vår vägg som ett konkret vittnesmål om hur en konstnär med tillräckligt känslig blick finner motiv värda att återge i en miljö som de flesta rusar förbi i sin brådska. Med detta verk har Ringbom inte enbart återgett något oväntat, hon har även gett Resoborna anledning att upptäcka och vara stolta över sin å och sålunda bidragit till ortsbornas välbefinnande.

Katedral i dimma

Den nyskördade vasst gulstubbiga gränsåkern stinn av morgondimma
det gröna och det gula huset vid skogsranden flyter fritt i mjölkmolnet
På andra sidan vägen breder de grå konturlösa köphallarna ut sig
sjunker allt djupare genom den uppmjukade markytan
Måhända för att erbjuda köpmöjlighet till dem i underjorden?

Bron över järnvägen svårupptäckt i det gräddgula morgonljuset

solens breda målarrulle stryker ut diset i laserande toner
Katedralens torn vaskas av den drypande vispgräddstjockan
ett arla skumbad som rensar fågelspillning, sot och föroreningar
Månntro även kristendomen blir renare därefter?

Mälarresa

De sista dagarna i juli gjorde min fru och jag en tur runt Mälaren. Efter att alltför ofta ha gjort resor där det mesta av tiden gått åt till långa förflyttningar med bil innebar detta ett välkommet alternativ. Körsträckorna var korta och dessutom fanns det mycket att se i dessa historiska trakter.

Vår rutt följde E18 från Stockholm till Enköping där vi gjorde ett första uppehåll tidigt på morgonen och flanerade omkring i den pittoreska småstaden. Viktiga punkter var stränderna längs ån, kyrkoruinen och för mig som litteraturintresserad, Fridegårdsparken.

Vidare till Västerås där vi tog in på det hemtrevliga hotell Arkad. Under dagen besökte vi bland annat den betagande Kyrkbacken och domkyrkan som Tomas Tranströmer skriver stämningsfullt om i dikten ”Kort paus i orgelkonserten” som inleder en av hans viktigaste samlingar, Det vilda torget. Vi bekantade oss också med Tomas Tranströmers stenpoesi runt om i centrum samt poetens plats utanför biblioteket.

Följande dag körde vi till Hallstahammar, det förtjusande Köping med det fantastiska promenadstråket längs ån, det gemytliga Arboga, Kungsör och dagens slutmål Eskilstuna. Där övernattade vi på det Clash-inspirerade Comfort Hotel Eskilstuna invid ån. I närheten låg det av Paul Hedqvist planerade Vattenpalatset och mitt emot den majestätiska Klosters kyrka i rödtegel med tunga dubbeltorn.

Dag tre inledde vi med en stadspromenad i Eskilstuna eftersom det hade spöregnad föregående dag. Därefter körde vi till den magiska Sigurdsristningen i Sundbyholm där kontakten med det som varit blev konkret och växte till en starkt emotionell, närapå religiös upplevelse. Sedan till den monumentala Jäders kyrka mitt ute på landsbygden, färdigställd under stormaktstiden på 1600-talet. Följande stopp var vid kyrkan i Kjula och 1100-talskyrkan i Härad, en annan högtidlig stund.

Dagen fortsatte med ett besök i katedralen i Strängnäs, nära besläktad med vår egen Åbo domkyrka, därefter Gripsholms slott och Mariefred där den väl bevarade Kärnbo kyrkoruin i grov sten bjöd på en närapå lika hisnande upplevelse som Sigurdsristningen.

Från Mariefred körde vi till Stockholm och Värtahamnen med en kort paus för en kopp kaffe på en mack i Södertälje. Detta i all korthet. Nedan några bilder.

Enköping

 Entrén till Fridegårdsparken i Enköping

 Kyrkbacken i Västerås

 Västerås domkyrka

 Tomas Tranströmers plats i Västerås

 Promenadstråket längs ån i Köping

 Torget i Arboga

 Eskilstuna stadsmuseum

 Vattenpalatset i Eskilstuna

 Klosters kyrka i Eskilstuna

 Sigurdsristningen i Sundbyholm

 Kyrkan i Härad

 Strängnäs domkyrka

 Strängnäs

 Mariefred

 Kärnbo kyrkoruin i Mariefred