Mina boplatser III - Stenhuggaregatan

Efter diasporan i periferin hittade mina föräldrar till ett stort anonymt elementhus i hörnet av Österlånggatan och Stenhuggaregatan. Huset är byggt i vinkel med två trapphus längs Österlånggatan och ett längs den korta Stenhuggaregatan. Två av fasaderna mot gatan består enbart av långa räckor med balkonger medan den tredje, gaveln på längan som följer Stenhuggaregatan, lättas upp av tre rader med fönsterrutor. Kort och gott kan man konstatera att huset inte är något betydande arkitektoniskt verk.

Huset sett från Österlånggatan.

I delen på Stenhuggaregatan finns det större lägenheter och under hösten 1975 var en femrummare på 99 kvadratmeter till salu. Den låg på andra våningen och efter att ha sett den vid ett par tillfällen tyckte mina föräldrar att den skulle bli familjens nya hem. Det fina med den nya lägenheten var att alla vi tre barn fick eget rum.

Flyttningen ägde rum under en av årets sista dagar 1975. Min äldre bror hade ett par vänner som hjälpte till men det stora flyttlasset skötte åter Victor Ek om. För mig gick flyttningen rätt smärtfritt och enkelt för jag hade inte samlat på mig så mycket annat än en ständigt växande bunt lp-skivor och ett respektingivande antal rocktidningar under åren i förorten.

Fasaden mot Stenhuggaregatan.

Då jag första gången besökte den nya lägenheten tyckte jag att den var gammal och sliten. Allt som var nytt och fint och oanvänt i Ilpois ersattes nu av en väl bebodd lägenhet från tidigt 1960-tal. Man kom in i en lång hall, genast till höger fanns ett litet sovrum som blev min yngre systers, till vänster öppnade sig det rymliga vardagsrummet, till höger längre in låg ett mindre sovrum som blev mitt rum och ett större sovrum som min bror tog. Längst in mot gaveln låg det något trånga badrummet, bredvid det fanns ett stort kök och bakom det en avlång matsal som mina föräldrar gjorde till sitt sovrum.

Våra två balkonger låg längst till vänster på andra våningen.

Det som jag tyckte var litet extra och lyxigt med lägenheten var att den i vardagsrummets innersta hörn hade en öppen spis, i vilken den förra ägaren hade eldat upp gamla julgranar, och två balkonger, en i vardagsrummet och en i föräldrarnas sovrum.

I huset fanns en Turun Osuuskauppa och jag minns hur imponerad jag var då jag upptäckte att den saluförde importerat Tuborg mellanöl på burk. Burken var dessutom dekorerad med den klassiska tecknade Perikles figuren. I övrigt var affärens utbud på inget vis häpnadsväckande.

Efter en kort tid stängde andelslaget och en privatägd affär inom T-kedjan öppnade i dess ställe. Vi handlade det mesta i denna kvartersaffär och med tiden blev man nära bekant med butikspersonalen, bäst gillade jag den späda och näpna kassaflickan Hannele.

I affärslägenheten verkade först andelslaget och senare en privatägd butik.

Det bästa med Stenhuggaregatan var närheten till allting; för första gången bodde jag på gångavstånd från skolan. Det var enkelt att träffa vänner på kvällarna, en kort promenad och man var i centrum, oftast på ungdomslokalen Zabadak som låg invid Aurabron.

Från dessa ungdomsår har jag många fina minnen. När jag gick i högstadiets sista klass hade jag min första flickvän, en fin och fiffig tjej som bodde ett par kvarter från oss. Vi träffades intensivt under en tid. En annan kul grej, under gymnasietiden, var att kunna promenera till skolan tillsammans med en annan mycket trevlig flicka som bodde passligt längs min gångrutt, i det ljusa tegelhuset med blå balkonger.

Det mesta i mitt liv kretsade kring flickor, rockmusik och festande med kompisar, som för så många andra killar i de sena tonåren. Även för detta var läget perfekt. Efter att ha bott i lägenheten i ett år flyttade min äldre bror hemifrån. Samtidigt tyckte mina föräldrar att de kunde lämna mig ensam hemma då de åkte ut till stugan. Vilka möjligheter detta öppnade. Och många var gångerna då jag bjöd kompisar till oss över veckoslutet. Vi lyssnade på musik, snackade om livet och tog en och annan öl.

En senvår brukade min bästa vän och jag ofta gå till Samppalinna utomhusbad. Där fanns det alltid mycket, eller många, att se på.

Mitt fönster var det andra från vänster på andra våningen.

I efterhand kan man också skryta med att det högst upp i huset bodde två blivande finlandssvenska författare, bröderna Henrik och Tomas Jansson. På femte våningen växte den kända hockeyspelaren Ari Vuori upp, som under 1980- och 1990-talet spelade tolv säsonger i FM-ligan, i TPS och Lukko.

När gymnasiet var överstökat och jag hade erövrat min vita studentmössa kände jag att det småningom började bli dags att leta sig vidare. Lat och bekväm som jag var bodde jag dock kvar i mina föräldrars knutar under mitt första studieår. Det visade sig vara ett arrangemang som inte var särskilt lyckat och följande sommar gjorde jag något åt saken.