tisdag 29 maj 2012

Ett betydelsefullt ungdomsminne - skriftskolan i juni 1976

Det är alltid lika fängslande och intressant att upptäcka hur återseendet av en bestämd plats kan få igång hågkomstprocesser och lyfta fram minnen man inte längre kom ihåg att man bar med sig. En dylik, förvånansvärt stark, händelse inträffade då jag i mitt arbete följde med en skolklass på en utomhusdag till församlingarnas lägergårdar på Satava, en av öarna utanför Åbo.

Vägen ut till lägerområdet sade mig ingenting, snarare var minnesbilderna så gott som totalt utraderade, men då vi hade kommit fram och jag gick omkring på området började jag känna igen mig trots att det var 36 år sedan jag vistades tolv dygn här under mitt skriftskolläger.

Det som slutligen öppnade minnets dammluckor var den något steniga och karga strandlinjen med den kännspaka doften av land som möter hav, de höga sjömärkena av trä, de stora tallarna, blåstens sus i trädkronorna och de barackliknande låga träbyggnaderna. Särskilt bra tyckte jag om utsikten ut mot fartygsfarleden mot vilken jag under lägret längtansfullt spanade för att få en skymt av någon av färjorna som var på väg över Erstan mot Sverige.

Ett annat minne som kröp över mig hade, inte så förvånande, med musik att göra. Ett par dagar före lägret började hade jag, i början av juni, full av iver köpt dubbelalbumet Derek & the Dominos In Concert på vilket Eric Clapton försökte göra sig anonym för att skaka av sig bördan som gitarrhjälte. Jag hade lyssnat intensivt på skivan och fastnat för flera av de långa låtarna och särskilt imponerad var jag av Claptons gitarrspel som jag tyckte var fenomenalt. För att få med mig litet av musiken på skivan hade jag spelat in ”Why Does Love Got To Be So Sad”, ”Presence Of the Lord”, ”Tell the Truth”, ”Bottle of Red Wine”, ”Blues Power” och ”Have You Ever Loved a Woman” på en färggrann Agfa C-kassett.

Vid några obevakade ögonblick kvällstid då lägerledarna var borta från huset smyglyssnade jag på kassetten och njöt av Claptons vemodiga, något försiktiga, nästan tveksamma, sång och briljanta gitarrspel som han också släppte fram en aning dämpat för att inte överrösta sina medmusiker. Det finns något över den här skivan som försätter mig i en härligt lågmäld stämning vilket gjort att jag gärna återkommit till den under årtiondens lopp. Och dessutom påminner den alltid mig om tiden på lägret.

Vid besöket hade jag tillfälle att flanera längs de smala vägarna medan eleverna löpte runt på lägerområdet. Jag stannade till vid bastun och lät mig färdas bakåt i tiden. Under lägret brukade vi sitta på en smal bänk i den djupa skuggan bakom bastun och prata, flickor och pojkar tillsammans, sammanförda av lägret, med en kontakt och sammanhållning som växte och fördjupades för varje dag som gick. För mig var det här första gången jag på ett naturligt sätt kom i kontakt med flickor, och då vi ännu hade skolans mest populära tjejer på vårt läger kändes det extra fint.

Den starkaste och mest exalterande hågkomsten från lägret var en kväll då vi hade samlats i allrummet runt en sprakande brasa. Vi satt flicka och pojke med slutna ögon och kände på och smekte varandras händer. För en gångs skull hade jag turen med mig för mitt par var den sötaste flickan på hela lägret och att få utföra denna övning med henne var magiskt och sagolikt. Det var nog det närmaste jag nådde gud på lägret, men i efterhand känns det inte alls som så lite eller något att ringakta för det viktiga är att få kontakt och bli sedd och den gåvan gav mig flickorna på lägret och för det är jag er evigt tacksam, ni vet vilka ni är.

Därför är det föga förvånande att jag längre fram har kommit fram till att det viktigaste med lägret för mig var just flickorna och det gensvar jag fick av dem. Det var inte bara en eller två spännande tjejer på lägret, utan så gott som alla var fascinerande på sitt sätt. Detta uppvägde det mesta av de enformiga och tråkiga lektioner vi blev utsatta för.

Efter gemytlig korvgrillning över öppen eld var friluftsdagen slut och jag åkte glad och nöjd hem med ljusa tankar och en spira hopp i dessa djävulska tider. Tråkigt bara att man så ofta måste färdas bakåt för att nå något som liknar vanlig hygglighet och godhet, en kärna av anständig medmänsklighet och omtanke.

2 kommentarer:

  1. God is a Woman!

    Fin text. Du berättar så rakt och enkelt, det är speciellt.

    SvaraRadera
  2. Tack så mycket Gabrielle. Det är underbart att få ha läsare som du.

    SvaraRadera