Glasmästaren

Ett porträtt, i diktform, om en person vars like jag har mött i min barndom.

I den tätnande blåheten

utposterad i en låg sluttning
iklädd kittfärgade arbetsbyxor
och grov flanellskjorta
Nytvagad efter bastubadet
bland ljung, lingonris och blåbär
bakom ryggen tallarnas gråröda stavar
för blicken vikens lergröna golv
blommande purpurröd vass väsande i stranden

Ädelbrännvinsflaskan som kamrat

endast till hälften urdrucken
än förmår dess ensliga stjärna lysa upp hans dunkel
grannarna stökar med sitt
irriterande barnskrik perforerar stillheten
några ord växlade med grannen i det låga gula huset
inte heller denna gång kom han över för en sup
då dög man när fönsterrutorna skulle skäras till

men inte nu längre när man är ensam

för länge sedan lämnad av hustru, dotter och son

Blicken riktas mot vattenytan, fixeras

stirrar vasst, såsom diamanten skär genom glaset
söker sin väg ner mot bottnen
tränger vidare genom lerskiktet
på spaning efter minnen
hustruns tålmodigt idoga arbete
sonens rangliga ynglingaår
dotterns ungdomsgraviditet
det eviga skärandet i glas
liv och arbete lika sköra

När han vaknar har mörkret slutit honom

ingen gyllne tröst kvar i buteljen
rösterna har tystnat
dagg fallit och natten svalkats
Med blicken mäter han djupet i rymden
lyssnar till stjärnstillheten
upplivas då han får syn på en satellit
ett bevis på den mäktiga östra grannens suveränitet
men vad hjälper det
när hans egen Sputnik inte vill hållas på sin omloppsbana

Han stiger upp från sin ljungbädd

tar tomglaset och raglar mot husets ensamhetsvärme
alla föremål berättar om en förtappad tillvaro
han har redan dött en gång
slänger tomglaset i ett hörn, snor sig i plåga
Kunde han inte vara hygglig
måste han supa, härja och hota
tills den viktigastes tålamod brast
och allt togs ifrån honom
utom den kompakta tomhetens mörker
i vilket han är dömd att famla