Harry Chapin

En lördag, tror jag det var, någon gång på vintern 1978 råkade jag, mot mina vanor, lyssna på radio. Det var sannolikt fråga om ett av de fina och insatta program som den kunniga Jake Nyman skämde bort lyssnarna med. I ett och samma program spelade han två låtar som kom att förändra min tillvaro; ”Melancholy Man” av The Moody Blues och ”Dance Band on the Titanic” av Harry Chapin.

Ett par veckor gick, mitt första år i gymnasiet började närma sig slutet, det blev sportlov från skolan vilket innebar ishockey med kompisarna på Idrottsparkens vida nedre plan om dagarna och musiklyssnande på kvällarna. De två ovan nämnda låtarna hade stannat i mitt minne och väckt min nyfikenhet. Av Moody Blues kände jag från förut till låtarna ”Nights In White Satin” och ”I´m Just a Singer In a Rock and Roll Band” medan Harry Chapin var ett helt obekant namn för mig. Eventuellt hade jag, utan att känna till artisten, någon gång hört ”Six String Orchestra” på radion.

I början av mars då sportlovet var över och man otåligt började längta efter en varmare årstid med mera ljus skaffade jag en dag då jag var vid stadd kassa, det vill säga hade haft tålamod att spara ihop tillräckligt med medel, två dubbelabum, The Best of Moody Blues och Dance Band on the Titanic.

Moody Blues kom att bli ett band jag lyssnade på med jämna mellanrum, inte alls sällan då jag var tonårsmässigt olyckligt och obesvarat kär eller annars bara kände mig romantisk. Moody Blues erbjöd melodisk och vackert sjungen musik som talade till min mjuka sida, som i ärlighetens namn kunde vara både bred och djup. Under hösten 1978 och vintern 1979 hade Moody Blues comebackalbum Octave mycket stor betydelse i mitt liv, under en period då en tjej som jag gillade mycket lät mig lida och vrida mig på kroken och även i övrigt gjorde min tillvaro minst sagt turbulent och tumultuarisk. Felet var dock helt och hållet mitt eget för ett par år tidigare hade jag i min barnsliga hybris behandlat henne mer än grisaktigt.

Harry Chapin växte snart med sina talande och berörande berättelser och väl anpassade melodier till en god och kär vän. Hans karaktärer är så fulla av liv med alla sina tillkortakommanden och problem. Ju mera jag lyssnade på honom desto närmare kändes han, det fina med honom var att han inte kändes ett dugg avlägsen och majestätisk. Det är orsaken till att Chapin blev viktigare för mig än till exempel den något mera distanserade Bob Dylan, som jag även uppskattar mycket högt. Just denna känsla av att ha känt mannen bakom verket gjorde att hans bortgång i en trafikolycka på väg till en välgörenhetskonsert kändes som en tung personlig förlust.

Under en tid från våren 1978 framöver skaffade jag samtliga Harry Chapin album och även om flera av dem kom att bli mycket viktiga för mig behöll Dance Band on the Titanic sin position som den viktiga och stora Chapin-plattan för mig. Det var via den jag hade lärt mig att älska låtar som den typiska Chapin-novellen ”Country Dreams”, den gripande kärlekssången ”I Do It For You Jane”, den slitande vackra ”Mismatch”, den starka ”Mercenaries” eller det långa episka självbiografiska mästerverket ”There Only Was One Choice” som avslutar albumet.

Harry Chapin har under 35 års tid skänkt mig glädje, tröst, hopp och styrka, försatt mig i vemod och eufori. Hans texter om den olyckliga eller strävsamma, välmenande lilla människan är enkla för lyssnaren att identifiera sig med. Han är medmänsklig, human, icke-fördömande, men även rivande i sina kärlekssånger eller mycket humoristisk då det behövs, likaså självironisk.

Bland det stora antalet sångare-låtskrivare från USA är Harry Chapin ett alternativ värt att lyssna på.