Mountain: Live - The Road Goes Ever On

Efter avslutad skoldag någon gång under vintern 1973 traskade jag ner från Åbo Svenska Samskola på Torngatan mot Salutorget med tre tior på mig. De brände som vanligt i fickan och det som lockade mest var någon av stadens skivaffärer. Jag följde Köpmansgatan ner till Wiklunds varuhus i hörnet av Eriksgatan där jag vek av till vänster. Efter några steg var jag vid ljusgården inne på vilken den lilla, inte särskilt väl försedda men mycket trivsamma och gemytliga skivaffären Musiikki Mosse låg. Jag steg in i butiken, hälsade på den vänliga ägaren, en äldre gentleman och riktig köpman, och hans son som bägge stod bakom disken.

Efter att ha bläddrat genom urvalet av pop och rock lp:n utan att hitta något jag direkt skulle fastna för stod jag och vägde och valde mellan For Ladies Only av Steppenwolf och en skiva med färggrant omslag föreställande ett berg med exotiska växter i förgrunden och en sjö med en svan i mitten. Bandet hette Mountain och var okänt för mig men jag gillade konvolutet så jag köpte skivan, betalade och skyndade över torget till sexans blågrå buss som tog mig hem till förorten Ilpois. I bussen tittade jag på konvolutet och väntade mig en hård liveskiva, vilket jag även fick. Under åren har Mountains raspiga platta Live – The Road Goes Ever On blivit en av mina stora favoriter bland konsertinspelningar.

Skivan sparkar igång på bästa möjliga sätt med det perfekta öppningsspåret ”Long Red”. Leslie West river till med ett fenomenalt gitarrsolo i vilket han demonstrerar vad gitarrsound är och hur man spelar hårt och med attityd. Hans gitarr på bilden på konvolutet är en simpel Gibson Les Paul Junior men han behöver inget mer för att visa att han är en av de främsta bluesrock gitarristerna genom tiderna. När man till hans stilfulla och briljanta gitarrspel lägger en av de råaste sångrösterna branschen känner till och Felix Pappalardis tungt drivande basspel kryddat med effekter har man ett mästerverk. West improviserar hela tiden i närheten av låtens huvudtema, men suveränt, fantasifullt och kreativt. Kanske något för dagens tekniskt orienterade gitarrmonster att lyssna på, hur man kan vara skicklig på annat sätt än att besitta briljant teknik.

Bandet drar andan i den tunga balladen ”Waiting To Take You Away” i vilken Leslie West åter är sångare medan Felix Pappalardi levererar tungt ackompanjemang på bas som mot slutet utmanar gitarren som soloinstrument. Genom hela låten kan man höra den höga ljudvolymen, de här killarna menar allvar när de står på scen.

Sida ett avslutas med låten ”Crossroader” i vilken bas- och låtskrivargeniet, den något mera lyriska, Felix Pappalardi tar över. Sångrösten är mildare, basen det ledande instrumentet, nästan självsvåldigt spelat. Mountain svänger med ett ös som ingen annan, låter som ingen annan, ett fullkomligt unikt band som här går på alla cylindrar.

Skivans andra sida upptas i sin helhet av den episkt monumentala och avundsvärt fint uppbyggda valfångstberättelsen ”Nantucket Sleighride”, Mountains största låt, full av outsäglig magi och mystik. I denna låt visar Pappalardi sin storhet som kompositör med smäktande vackra passager som växlas med dramatiska mellanspel, häftiga tempoväxlingar och hisnande solopartier. Bandet slösar med element som vanliga dödliga band skulle ge vad som helst för ifall de kunde åstadkomma ett enda. I mitt tycke – fast jag vet att man gör sig dum när man jämför låtar med varandra – är ”Nantucket Sleighride” ett större verk än ”Stairway To Heaven” och de flesta andra högst rankade monumentala låtarna från 1970- och 1980-talet.

Då man lyssnar på detta album eller Mountain Climbing eller Nantucket Sleighride fattar man inte varför denna supergrupp är så bortglömd idag. Mountain om något är ett band som har influerat och inspirerat kommande band i hårdrockgenren och jag vill påstå att gruppen kunde ha blivit lika stor som det mäktiga Led Zeppelin om den hade blivit marknadsförd på rätt sätt.

För mig, i mina högst subjektiva och privata tankeexperiment, är ytterligare en viktig kvalitet hos Leslie West (och hans enorma betydelse) att han är den första av två (gitarrister av den gamla stammen) jag kunde tänka mig som fullvärdig ersättare för Paul Kossoff i en eventuell Free återförening. Den andra tänkbara gitarristen för detta krävande uppdrag skulle kunna vara en tung och aggressiv Dave ”Clem” Clempson, då med hans otroligt fina insats på Humble Pie albumet Smokin´ i tankarna. Detta sagt som en parentes.

Den som vill inleda veckoslutet med ett av de bäst rockande intron som finns skall leta rätt på Mountain Live, skruva upp volymen, sjunka tillbaka i stolen och låta Leslie West, Felix Pappalardi & co få ordet, eller tonen. Mountain är ett band där ingen sparar på någonting av sig själv en enda sekund utan det är fullt, kompromisslöst ös hela tiden, dock inte nyanslöst som fallet så ofta är när det gäller mindre begåvade band. Njut av denna brutalitetens och råhetens estetik. Vackrare än såhär blir rockmusiken inte och ytterst sällan eller aldrig har den, såsom bilden på omslaget lovar, nått högre höjder.