fredag 29 augusti 2014

Pepe Willberg: Pepe & Saimaa

En kväll i början av augusti satt vi hos ett par goda vänner och språkade om högt och lågt. Jag bad Kenneth om några tips på bra musik och fick till svar att Pepe Willbergs nya album Pepe & Saimaa är värd att lyssna på. Och särskilt skulle jag fästa uppmärksamhet vid sången. Okej, tänkte jag en aning fördomsfullt för Pepe Willberg hade inte tidigare gjort något större intryck på mig. I min tidiga ungdom hade han en viss framgång med bandet Paradise, de hade ett par stora hittar, främst ”Elämältä kaiken sain” (”Every Little Move She Makes”) som spelades flitigt i radion. Själv gillade jag bandets version av Three Dog Night-låten ”Joy to the World” som hade den finska titeln ”Sotilaat, kansat, maat”.

Nu berättade då min vän att denna veteran inom den finländska popmusiken hade kommit ut med ett nytt album som han tyckte att var mycket bra. Vad kunde Willberg (född 1946) som snart 68-åring tillföra popmusiken i detta land, undrade jag en aning åldersrasistiskt för mig själv. Men eftersom jag litar på Kenneths omdöme, speciellt då det gäller musik (en stor Bob Dylan kännare) och litteratur beslöt jag att ge skivan en chans.

En fredagseftermiddag, närmare bestämt den 15 augusti, begav jag mig med min äldsta son till skivaffären X i centrum av Åbo (en av de få som finns kvar) och frågade efter Willbergs nya. Samtidigt fastnade Black Sabbaths Reunion, med en fenomenal version av ”War Pigs”, och Åboproggbandet Kaamos stilfulla album Deeds and Talks i kläderna. Allt var bäddat för ett intressant veckoslut i musikens tecken.

Kvällens färgskala djupnade, ljusen var tända i stugan och jag kände att det var dags att premiärlyssna på den nya Pepe Willberg-plattan. Med all sinnen öppnade och påkopplade och en lätt darrning av förväntan och spänning i kroppen placerade jag skivan i spelaren.

En minut in i öppningsspåret ”Leikitään”, en stark och gripande låt om ett litet barn, var jag fullkomligt hänförd. Willberg som är närmare 70 än 60 sjöng med en självklar auktoritet, klarhet och styrka som överraskade mig fullständigt. Dessutom lät hans sång så öppen, enkel och otvingad, totalt fri från maner. Jag insåg omedelbart hur fel jag haft. Willberg är precis så övertygande som endast de största artisterna kan vara, han sjunger ut med mera än 50 års erfarenhet och gör en av sina starkaste prestationer någonsin.

Skivan fortsätter med att bygga ut en helhetsbild av livet och alla dess skeden och under denna process växer den låt för låt. Varje enskild sång på albumet är ett mästerverk i sig och tillsammans bildar helheten ett av de starkaste och märkligaste albumen någonsin i finländsk musikhistoria.

Här finns allt från den medryckande poplåten ”Aivan sama mulle mä oon onnellinen”, den vemodiga sången ”Muuttuvat tiet” om en rätt så allmänt förekommande finländsk manstyp, ”Ajan sisällä” som handlar om åldrandet och biten ”Sinä lupasit” om ett strandat människoförhållande.

Det som också gör albumet stort är all möda som upphovsmännen lagt ner på arrangemangen. Fler än 80 musiker medverkar på skivan, allt från det sex man starka bandet till en kör, en blås- och en stråkorkester. Och förvånansvärt nog fungerar helheten, även de stort tilltagna arrangemangen. Detta mot alla odds för dylika svulstiga arrangemang brukar oftast bli för mycket.

Albumet går stadigt vidare, längre låtar omväxlar med kortare. ”Lyhyenä hetkenä” berättar om livets flyktighet och förgänglighet och följs av den sagolikt vackra ”Uneton”. Därefter knyter man ihop helheten med den stort uppslagna urbana rocklåten ”Tällä kadulla” och det långa avslutningsspåret ”Elämän seppeleet” som sammanfattar detta ambitiösa projekt med en lång instrumental epilog.

Efter att ha lyssnat igenom albumet en gång började jag omedelbart om från början. Så har det pågått i två veckor nu och för varje gång utvecklas skivan i någon riktning. Pepe & Saimaa är utan tvivel den största händelsen i finsk lätt musik detta år.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar