fredag 22 augusti 2014

Mitt världsträd

Ju äldre man blir desto större betydelse får barndomen, på gott och ont. Det kan vara fråga om upplevelser, händelser, stämningar, platser man besökt eller något mera specifikt, till och med en enskildhet eller detalj. Utan någon som helst förvarning upplevde jag på sommaren en sådan återknytning. Och den drabbade mig med en styrka som ledde till omedelbar fysisk och andlig aktivitet.

Ett träd som spelat en viktig roll i mitt liv alltsedan min barndom är den stora och exceptionellt välvuxna en som finns på en åker i byn Bollböle i Pargas. Så långt bakåt i tiden jag kan minnas har jag fängslats av denna eneremit som står majestätisk mitt på det bördiga åkerfältet. Trädet som måste vara flera hundra år gammalt har ljusgrå, något fjällig, stam och stor krona, såsom ett ädelt lövträd.

I barndomen visste man att man närmade sig stugan i Fagerkulla då man passerade enen. Den var den sista av några viktiga hållpunkter under bilfärden, Rävsundsbron var en annan och det lilla affärshuset vid Lielax vägskäl, eller Timmerkärr som ortsborna kallar platsen, en tredje.

Då jag i juli och augusti gick för att bekanta mig närmare med trädet insåg jag att dess innebörd enbart fördjupats under decennierna som gått. I samma takt jag närmade mig denna jätte förändrades mitt sinnestillstånd, det kändes som om jag färdades bakåt och kom i kontakt med forna tider. Denna omvända reseriktning förde även med sig att enen genomgick en transformation från den stora enen på åkern till något som började påminna om ett världsträd i mitt universum.

Då jag stod under den djupgröna barrkronan och varsamt vidrörde stammen funderade jag på vad allt denna gigant hade varit med om. Hur mycket kunskap har den inte i sina rötter, sitt enorma grenverk och sin höga krona? Vilka mängder av tider, människor och episoder den har bevittnat från sin utsiktsplats mitt i byn. Enträdet har sett hur samhället omkring har vuxit fram, hur jorden har brutits till odlingsmark, på avstånd upplevt krig, svält och elände och slutligen hur den moderna tiden har rusat in och i sin hänsynslöshet lagt närapå allting under sig.

Man känner sig andäktig då man befinner sig inom trädets aura, det utstrålar trygghet och kontinuitet. Det har stått på sin rot så länge och kommer att göra det länge till och denna vetskap inger dagens rotlösa, jäktande och flyktiga människa lugn och erbjuder henne en fast punkt, något beständigt.

Att stå vid enens stam och blicka upp mot kronan längs stammen och det enorma grenverket var ett hisnande ögonblick. Jag var upptagen, slukad av trädet, men på ett allt igenom behagligt sätt. Dess doft, känsla och utstrålning fyllde mig och det var hänförande.

Endast en gång tidigare har jag upplevt ett dylikt möte med ett träd. Den gången besökte jag en mer än tusen år gammal ek i Pikis. Då var det som om tiden stod fullkoligt stilla och man för ett ögonblick befann sig i evigheten.

Från och med denna sommar har jag mitt eget världsträd på fältet i Bollböle och det känner jag tacksamhet och ödmjukhet inför. Glad och lycklig över att jag förmådde öppna mina avtrubbade sinnen vid rätt tidpunkt och tillåta trädet att påverka mig. Ser ni ett dylikt magiskt träd – och det vet man när man gör – gå inte förbi det utan stanna upp och låt trädets visdom tala till er och berätta en stund. Det är värt det, hur löjligt och irrationellt det än må låta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar