Det som blev en liten, inte direkt besvikelse, men ett streck i räkningen var att musiken inte var den hårda gitarrdominerade rock som jag tyckte att bilden utlovade. Kanske kunde jag inte tolka bilden rätt eller så övertolkar jag den som vuxen och ser något glimmande och glittrande i det gyllene skimret kring Bolan på bilden, något som i efterklokhetens allvetande tillstånd kunde tänkas peka mot det som kom att kallas glamrock. Nästan som en kod för de invigda. Hur som helst var jag van med tyngre musik och förundrades över den myckna mängd luft och talande tomrum som fanns i T.Rex låtar. Skulle det låta så här, undrade jag. Vidare grubblade jag på Marc Bolans sångröst och hans sätt att sjunga. Jag var inte helt bekväm med det.
T. Rex blev aldrig en av mina trogna följeslagare, utan en kort parentes i mitt lyssnande i utveckling. Visst gillade jag ”Jeepster”, ”Get It On” och ”Life´s A Gas” men de övriga spåren brydde jag mig inte särskilt mycket om. Någonting i T. Rex musik måste dock ha tilltalat min smak för litet längre fram skaffade jag ”Telegram Sam” som singel och samlingsalbumet Bolan Boogie. Därefter förlorade jag intresset för Bolan och T. Rex.
För en vecka sedan droppade den utökade cd-versionen av Electric Warrior ner i min gröna brevlåda. Utan desto större förväntningar, men sådär passligt nyfiken och en gnutta nostalgisk, sköt jag in skivan i spelaren och satte mig ner för att lyssna.
Omedelbart från de första tonerna insåg jag att jag hade missat något mycket väsentligt då i början av 1970-talet. Det var ju fråga om en epokgörande platta och ett mästerverk, Electric Warrior kommer mycket nära den fulländade pop lp:n. Den innehåller omväxlande och mycket väl skrivna och framförda låtar, den låter fräsch och tidlös och det finns en alldeles egen magi i Marc Bolans sätt att sjunga och spela gitarr. Allt han gjorde gjorde han med stil och attityd, han var en sann pophjälte ner till minsta fiber. Han var provokativ, tuppaktig, utmanande och karismatisk.
Bästa sättet att överraska sig själv är att inte veta vart man är på väg. Det var så jag stötte på Marc Bolan i tiderna. En bokhandel i Mariehamn som sålde ut och kanske begrep ännu mindre av T-rex värde än vad jag gjorde. Det tog inte 40 år för mig att förstå mig på. Delvis gick det snabbare men delvis så har jag nog inte förstått än. Det är väl det som gör det så fräscht, att man efter alla dessa år fortfarande får upptäcka.
SvaraRaderaDina precisa presentationer, analyser är som balsam i en gammal rocktupps sargade punksjäl, keep up the good work, Ralle!