Den fantastiska Johan Harstad

Första gången jag blev varse om den unga norska författaren Johan Harstad (f.1979) var då hans novellsamling Ambulanse hade kommit ut på finska och i april 2008 recenserades i den finskspråkiga dagstidningen Turun Sanomat. Inspirerad av recensionen skaffade jag boken, först på finska och kort därefter på norska.

Det som imponerade på mig var hur otroligt färdig och mogen som författare Harstad var trots att han endast var 22 år då samlingen kom ut 2001. Hans berättelser om uttråkade nutidsmänniskor är mycket väl komponerade med ambulansen som gemensamt genomgående element. Novellerna försätter läsaren i ett besynnerligt tillstånd och manar till eftertanke, vilket är ett tecken på bra litteratur.

Mina förväntningar var därför stora då jag tog itu med Harstads roman Buzz Aldrin, hvor ble det av deg i alt mylderet? (2005). Till att börja med trodde jag att boken skulle vara humoristisk för den innehöll en hel del finurligheter och skojigt uttryckt trivia, bland annat om rymden och den första månfärden. Ju längre jag läste desto mera tillkämpat kändes flinet på mina läppar eftersom boken blev allt mera vemodig och sorglig. Harstad har skrivit en tankeväckande roman om Mattias som inte vill göra något väsen av sig, bara fungera som en kugge i det stora maskineriet.

I romanen får läsaren följa Mattias från hans uppväxtår tills han är ung vuxen. Han har sällskapat med sin flickvän i tolv år då hon plötsligt gör slut. När även Mattias arbetsplats, en handelsträdgård i Stavanger, blir tvungen att lägga ner verksamheten innebär det början av en svit mycket olyckliga, tumultuariska och omstörtande händelser i hans liv. Under sin semester åker Mattias med sina kompisars band till Färöarna där man skall ha en spelning. Han kollapsar och försvinner för att bli upplockad och omhändertagen av en psykiater som driver ett rehabiliteringshem för psykiskt sjuka.

Bokens budskap är att man bör ha rätt att vara nummer två som Harstad uttrycker det. Mattias vill inte synas eller höras, inte ha uppmärksamhet, men det visar sig vara svårare än man till en början kan tänka sig. Han blir beundrad och bejublad för sin vackra sångröst de få gånger han sjunger offentligt och hans vänner kan inte fatta att han inte vill uppträda.

Då jag läste boken började jag mer och mer funderade över min egen läggning. Plötsligt slog det mig hur otroligt inkännande och klok Harstads bok är, hur han träffar mitt i prick i sin beskrivning. Det som det inte var alldeles enkelt att acceptera var att det finns vissa likheter mellan Mattias och mig. Jag har själv erfarit hur svårt det kan vara för omvärlden att förstå att man inte vill vara framme. Eller hur obekvämt det kan vara att delta i en offentlig tillställning som en middag eller större fest. Många är de tillfällen då jag blivit tillfrågad att hålla anföranden om mina vandringar i Åbo och många är de personer som i största välmening uppmanat mig att börja med guidade turer. Hur svårt och mödosamt har det inte varit att försöka dra sig ur detta? För mig är det en helt självklar sak att kommunicera i skrift medan ett muntligt uppträdande känns ytterst obekvämt. Det här har folk ibland svårt att förstå eftersom vi lever i en tid då alla bör vara redo att marknadsföra sig och bjuda ut sig i alla tänkbara former.

Därför var det trösterikt att läsa Harstads bok. Han lyfter fram ett angeläget problem och ställer på ett klokt sätt viktiga frågor om tolerans. Hur stora avvikelser och skillnader i personligheter tål vi? Kan vi verkligen acceptera att någon inte vill stå i rampljuset utan förbli anonym eller behandlar vi en sådan person med ett visst mått misstanke eller som litet kufisk?

Eftersom det är fråga om en diger roman bygger den självfallet på flera skikt. Beskrivningen av Färöarna, i vilken Harstad målar upp bilder och scener som fungerar som förträfflig turistreklam, är mycket fin. Vem vill inte efter att ha läst romanen besöka platsen där Mattias bor eller sitta på en pub i Torshavn? Ett annat genomgående tema i boken är den svenska popgruppen The Cardigans. Bokens fyra avdelningar är namngivna efter lika många av bandets album och en av personerna på rehabiliteringshemmet lyssnar ofta på gruppen. Ett tredje bärande tema är, som titeln anger, rymden och den första månfärden och särskilt Buzz Aldrins roll som människa nummer två på månen, efter Neil Armstrong.

På hösten 2011, med repris på våren 2012, visade Finlands television den mycket väl gjorde TV-serien som bygger på Harstads roman och i vilken skådespelaren Pål Sverre Valheim Hagen gör en gripande rollprestation som Mattias. Filmatiseringen kompletterar romanen och breddar helhetsupplevelsen av konstverket. Efter att ha läst boken två gånger och sett tv-serien två gånger kan och vill jag inte rangordna dem sinsemellan. Båda är suveräna mästerverk och filmen fungerar självfallet som ännu bättre turistreklam för Färöarna än boken eftersom det mäktiga landskapet gör sig så starkt på bild.

Den som önskar en stor läsupplevelse blir inte besviken på Harstad. Han är en av de stora samtida författarna, med intressanta och angelägna teman, en egen, unik och högst personlig röst och ett klart vackert skimrande och njutbart språk.

Alwari Tuohitorvi

I mitten av 1970-talet fanns det flera duktiga finländska proggband, till exempel Wigwam, Tasavallan Presidentti, Finnforest, Piirpauke och Tabula Rasa. Däremot rådde det en viss brist på bra rockgrupper för de som fanns höll nämligen inte alltid riktigt måttet. Undantaget var Hurriganes som hade stora framgångar, långt tack vare den utomordentligt rasrena rockgitarristen Albert Järvinen. Ännu större var avsaknaden av rockband som sjöng på finska. Pionjärer inom genren var artister som Dave Lindholm, Juice Leskinen och Hector vilka nyligen hade etablerat sina karriärer som lyriker, låtskrivare och musiker.

Detta vakuum kom att fyllas ut åren efter punkexplosionen, från 1977-78 framåt, men kring 1974-75 fanns det inte många kapabla rockgrupper som använde finska som sångspråk. Ett betydande undantag, tyvärr något underskattat och bortglömt, var Alwari Tuohitorvi som utvecklades från ett typiskt ungdomsband från Etseri till en av landets stora och populära rockgrupper.

Alwari Tuohitorvi hade en storhetstid på drygt två år som började i slutet av år 1973 då singeln med ”Rokkibändi” (cover på Albert Hammonds hit ”Free Electric Band”) på A-sidan och den betydligt bättre egna MC-inspirerade låten ”Kromikaunotar” på B-sidan släpptes.

På hösten 1974 var bandet klart med sitt debutalbum. Åtta av de tio låtarna var egna och de klart starkaste på skivan. Den episka ”Sateenkaaren taa” är ett mindre mästerverk, likaså de för finska förhållanden sällsynt väl skrivna och genomförda rocklåtarna ”Rokki lentää pilviin” och ”Rokataan vaan”. Övriga fina spår är ”Miss Tekstiili”, ”Taikajuoma” och ”Mitä missä milloin”.

Det som omedelbart slog lyssnaren med häpnad var att gruppen besatt tre starka vokalister med lämpligt olika färgade röster vilket bjöd på variation, mångsidighet och möjlighet till stämsång. Vidare var medlemmarna goda instrumentalister som klarade av att spela sitt material även i en live situation. Dessa egenskaper utökade med tre begåvade låtskrivare lovade något som borde ha blivit ännu mera än det blev.

Någon gång på hösten 1974 eller vintern 1975 såg min bror och jag Alwari Tuohitorvi uppträda i Åbo konserthus. Gruppen var förband för den brittiska popgruppen Smokie (om jag minns rätt) som påbörjade sin karriär med skivan Pass it Around. Den här gången var det finska förbandet mycket bättre än de berusade killarna i Smokie som så gärna ville leka stora rockstjärnor utan att ha någon substans. Deras konsert urartade mot slutet, dels av brist på eget material (vilket resulterade i mediokra covers) och dels på grund av att medlemmarna började spela pajas på scen då de inte visste vad de skulle göra. Jag kommer ihåg hur två av frontmännen slängde trumpinnar till varandra tvärs över scenen och tyckte sig vara mycket lustiga, vilket underskattande av publiken.

Till julen fick jag Alwari Tuohitorvis lp, som samtidigt var den första finska rockplattan i vår hylla. Vi lyssnade flitigt på den och blev småningom hungriga efter något nytt. Som om vår begäran hade blivit besvarad kom gruppen igen med den starka, lätt humoristiska, singeln ”Jytämimmi” i väntan på den andra lp:n.

På hösten 1975 sprängde gruppen sedan banken med sin andra lp Asia on ananas, enligt mitt tycke ett obestridligt mästerverk inom den finska rockmusiken och en svåröverträffad helhet. Bandet hade utvecklats på alla områden under det år som gått sedan debuten. Låtarna var bättre, spelandet hade blivit säkrare och den allmänna stämningen på plattan var helt enkelt magisk. Allt bara stämde.

Jag kommer tydligt ihåg hur häpen jag blev över att min äldre bror hade köpt en finländsk rockplatta då han en fredagseftermiddag kom hem med Asia on ananas efter att före det ha arbetat några timmar på den kopieringsfirma som föräldrarna till våra kusiner ägde. (Han satt väl med kusinen i distributionsbilen och förtjänade ihop några tior till lp:n.)

Förvåningen var stor då vi satt oss ner i vardagsrummet och lyssnade på skivan. Äntligen hade vi hittat ett finskt rockband som lät som ett rockband, hade det rätta soundet, men trots det sjöng på finska och inte skämdes för det. Det var tryck i gitarrerna, basen spelade och sången lät äkta och trovärdig. Låtarna var briljanta och omväxlande allt från den fina poplåten ”Susanne”, de väl uppbyggda ”Mrs Dream” och ”Senorita de Colombo” till den vackra ”Minun nainen” och den rivande ”Mykkä fiilis”, som borde ha klassikerstatus. I det avseendet var Alwari Tuohitorvi en av pionjärerna för det dröjde ännu två-tre år innan band som Pelle Miljoona, Eppu Normaali och Hassisen Kone tog över den finska rockscenen.

En av de intressantaste spelningar jag varit med om ägde rum en lördag på hösten-vintern 1975-76. Varuhuset Wiklund i centrum av Åbo ordnade ett marknadsjippo för jeansmärket Lee Cooper (bandet Hurriganes var inbringande mannekänger för jeansmärket Beaver´s så det konkurrerande märket ville väl ha sin motsvarighet) och de som uppträdde var Alwari Tuohitorvi iklädda splitternya Lee Cooper jeans.

Bandet spelade ett par kortare set med de bäst kända och publikvänliga låtarna i varuhuset och de gjorde det professionellt och på allvar. Stycken som ”Älä iske Tuijaa”, ”Fantasia” och ”Miksi lähdit pois merimies” från Asia on ananas lät helt enorma i denna udda omgivning.

Efter Asia on ananas ville gruppen pröva sina vingar på engelska vilket betydde början till slutet. Även om låtarna på de två kommande albumen var helt okej led helheten av den svaga engelskan. Jag anser att bandet definitivt borde ha fortsatt på finska och tagit upp tävlan med de yngre band som var på kommande.

Den som vill höra ett verkligt bra och genuint band från Finland från mitten av 1970-talet skall leta rätt på Alwari Tuohitorvis två första album eller den digra samlingsvolymen Rokkitorvesta tuohiviisuihin från 2007. Jag garanterar att man blir belönad med en skön stund med exceptionellt god musik, och kanske litet nostalgi på köpet.

Olof Lagercrantz: Vid sidan av. Möten med författare från fyrtiotal till sjuttiotal

En bok som jag slog upp med nyfikenhet och förväntan var Vid sidan av, ett urval av Olof Lagercrantz dagboksanteckningar om möten med svenska författare. Den stiliga volymen, som har en finurlig bild på pärmen under skyddsomslaget, är sammanställd av Olof Lagercrantz son Richard Lagercrantz och litteraturvetaren Stina Otterberg (som forskat om kritikern Olof Lagercrantz). Bokens förord är skrivet av Horace Engdahl som, sin vana trogen, med ett fantastiskt njutbart språk och på ett suveränt sätt ledsagar läsaren vidare och försätter denna i rätt stämning, redo för Lagercrantz anteckningar och iakttagelser.

Lyckokänslan är alltid lika stor de gånger man hittar de rätta böckerna, de som man omedelbart känner sig hemma i och besläktad med. Böcker som det helt enkelt är en ofantligt stor njutning att läsa. Och Lagercrantz dagboksanteckningar tillhör denna utvalda kategori. I ett tidigare inlägg skrev jag om Lagercrantz mästerliga böcker om författare och uttryckte då min beundran för hans exceptionellt klart uttryckta tankar och oemotståndliga språk.

När jag tog itu med hans dagboksanteckningar väntade jag mig inte samma genomarbetade och virtuosa språk som i ovan nämnda böcker, i detta fall är det ju fråga om hastigt nedtecknade reflektioner för privat bruk. Där misstog jag mig dock, vilket var en positiv överraskning. Lagercrantz är mycket exakt och noggrann i sina dagboksanteckningar, han målar på några rader upp bilder och scener som sjuder av liv. Precis som Engdahl skriver tillför Lagercrantz med dessa anteckningar ett livskraftigt, viktigt och svåråtkomligt element till litteraturhistorieskrivningen; självupplevda vittnesmål om författare nedskrivna kort efter att händelsen ägt rum. Ett dylikt material kunde i en mera sensationslysten och skandalsökande persons behandling utmynna i skvaller och elakt förtal men Lagercrantz behåller även i dessa fall sin värdighet och respekt för objektet han skriver om. Han är inte ute efter förnedring utan fördjupning av porträttet.

Den som läst berömda svenska författare som Lars Ahlin, Karin Boye, Johannes Edfelt, Hjalmar Gullberg, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist, Erik Lindegren, Artur Lundkvist & Maria Wine och Harry Martinson får via dessa anteckningar nya intressanta perspektiv på personerna bakom litteraturen.

Och visst kan Lagercrantz vara uppriktig och skriva mindre smickrande saker och ta upp mindre goda egenskaper i deras karaktärer. Men sättet han gör det på är trots allt rimligt och stiligt, om också oförskönat och rakt på sak.

Till exempel jag som under åren sysslat mycket med Eyvind Johnson fick mig flera intressanta kommentarer till livs då jag läste hur Lagercrantz uppfattade honom. I den första anteckningen skriver han bland annat att Johnson är: ”Både hård och mjuk, både kall och varm, både vidsynt och inskränkt”. Längre fram ondgör han sig över att Johnson begåvning är överskattad, att denne saknar originalitet och skärpa och gör ett landsortsmässigt intryck. (Inte undra på att Cilla Johnson tittade ogillande på mig då jag under mitt besök hos henne uttryckte min stora beundran för Olof Lagercrantz. Hon tålde inte Lagercrantz och inte heller Ivar Lo-Johansson.)

Bokens absoluta höjdpunkt är emellertid det långa avsnittet om den djupa vänskapen med Erik Lindegren, honom hade Lagercrantz gärna fått skriva en bok om. Här finns hisnande och gripande reflektioner om denna jätte, hans skrivmöda, hans glupska alkoholism och aptit på livet som för honom mot destruktion, men också om hans lysande intellekt. Avsnittet blir en skakande tragedi i miniatyrformat.

Ett annat bärande avsnitt är det om Pär Lagerkvist i vilket Lagercrantz uttrycker en total och kanske oväntat kritik- och reservationslös beundran inför människan och författaren. Om ett besök hos Pär Lagerkvist får man läsa följande starka formulering, vilket blott den gör det värt att läsa boken. Det var en mycket lyckad kväll. Redan från början kände jag en sådan trygghet som mycket sällan. Jag tillskrev det Pär Lagerkvists närvaro. Att se och höra honom är också mäktigt stimulerande. Inte för att han säger något särskilt genialt, men för den krafts och sannings skull som utstrålar från honom. Han är människan. Han har förlöst det mänskliga inom sig eller om man så vill realiserat det gudomliga i sig. Jag får en känsla av att han är den enda människan i hela landet och jag känner inför honom något som nog inte är olikt vad lärjungarna kände inför Kristus. Jag tycker att jag har en gud framför mig. Han visar hur en människa skall vara, vad hon kan göra av sig själv.

Genom hela boken är iakttagelserna knivskarpa och var och en som intresserar sig för litteraturen i Sverige gör klokt i att läsa den. Man får veta att Lagercrantz ansåg att Evert Taube satt fast och var fängslad i sin Evert Taube roll, att han tyckte att Martinson blev jobbig efter invalet i Svenska Akademien samtidigt som han kände starkt för Martinson och gillade honom mycket. Just denna ärlighet gör anteckningarna till så god läsning.

Jag vågar utlova en stor läsupplevelse som genom dessa små mosaikbitar fyller luckor och kompletterar litteraturhistorieskrivningen så att den kommer ett steg närmare läsaren. Författarna blir nedtagna från sina piedestaler, betraktade, iakttagna och värderade som människor och i några fall drar Lagercrantz den något oväntade slutsatsen att författarna som personer inte förmår leva upp till vad de uträttat inom litteraturen, det vill säga att de kan skriva fantastiskt men förefalla förvånansvärt korkade och begränsade i ett verbalt umgänge. En annan iakttagelse som han lägger fram i flera fall är strävan efter en position och hur viktigt det är att få beröm och goda recensioner, ibland nästan till vilket pris som helst. Och som en dov och mörk skugga följer Svenska Akademien hela tiden, vem får vara med och vem inte.

Wishbone Ash: Argus

I slutet av april har det gått 40 år sedan Wishbone Ash släppte sitt överlägset mest kända och bästa album, Argus. Skivan hör till den där lilla utvalda skaran där allting faller på rätt plats och slutresultatet, helheten, växer sig större än låtarna enskilt. Detta gäller även för musikernas insatser; det finns något magiskt i vad alla gör på Argus, gitarrerna, basen, trummorna och sången når oanade höjder. Argus är en av de bästa plattorna som utgavs på 1970-talet, en monumental helhet med stort H med ett episkt flöde som i en väl skriven roman.

Jag hade förmånen att bekanta mig med albumet på sommaren 1972. Som så ofta på den tiden var det min äldsta kusin Christer som hade följt med händelserna i musikvärlden och köpt Argus. Samma sommar hade han också byggt ett lätt skjul åt sig som sommarrum vid deras stuga på en av öarna utanför Åbo. Vid ett besök hos kusinerna visade han sitt lilla hus i vilket han hade säng, stol och viktigast av allt, en liten stereoanläggning.

Han lade på Argus så att min äldre bror och jag fick lyssna på den här nya skivan som han tyckte mycket bra om. Jag var omedelbart mottaglig för låtarna ”Blowin´ Free”, ”The King Will Come” och ”Warrior”. De övriga öppnade sig inte med en gång för en liten kille, utan först längre fram.

Trots det stannade Argus kvar i minnet och jag minns att jag beundrade det gula konvolutet med den spanande soldaten i harnesk och de fyra porträtten av bandmedlemmarna på insidan av det uppvikbara omslaget.

Den låt som jag burit med mig från den stunden vidare, och som fortfarande tillhör mina största favoriter, är den mäktiga ”The King Will Come” med det oslagbart imponerande gitarrspelet, en text präglad av religiös mysticism (som passar väl så här i påsktider), vackra sångstämmor och uttrycksfulla basgångar.

När jag vuxit till mig några år, både fysiskt och i mitt lyssnande, började jag inse hur fina även de övriga låtarna var. Öppningsspåret ”Time Was” med det långa introt och Andy Powells gitarrsolo är en låt som växer för varje lyssning, likaså ”Sometime World” medan den lättare, och kanske mest udda låten med tanke på helheten, ”Blowin´ Free” knyter ihop sida ett.

För mig har dock sida två alltid varit skivans höjdpunkt. Hur många band kan slå följande svit: ”The King Will Come”, den meditativa folkinspirerade ”Leaf and Stream”, den tunga, stundvis malande aggressiva, gitarrlåten ”Warrior” och som avslutning den smäktande vackra ”Throw Down the Sword”, denna vädjan till förnuftet för fred och ro, krönt med ett himmelskt gitarrsolo.

Eftersom Wishbone Ash tidigt kom att bli ett viktigt band för mig var det självfallet ett stort ögonblick att få åka till Ruisrock 1975 som ung tonårsgrabb och se och höra bandet uppträda. Gruppen var på väg att slå igenom på bred front med fem lysande studioalbum och ett av 1970-talets finaste livealbum, Live Dates, bakom sig, men ödet ville annorlunda, eller skivbolagets marknadsavdelning för efter There´s the Rub började gruppen försvinna allt längre ut i marginalen.

Den som vill bekanta sig med Argus har idag tre versioner att välja på. Självfallet skall man börja, och sluta, med originalet från 1972 men som kuriosa kan man även lyssna på inspelningen Argus ”Then Again” Live som det av ursprungsmedlemmen Andy Powell ledda Wishbone Ash spelade in år 2008 och Argus Through the Looking Glass som Martin Turner´s Wishbone Ash gav ut samma år. Efter att ha lyssnat genom dessa tre olika skivor inser man med största tydlighet hur väl kemin fungerade då på våren 1972 när killarna spelade in Argus. Inget kan tolkas bättre 36 år senare utan allt det väsentliga, inklusive den tidigare nämnda magin, blev uttryckt vid det första försöket.

Videoklipp: <iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/hg6zqejXvqI" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/EeY9IRnVmk8" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
<iframe width="420" height="315" src="http://www.youtube.com/embed/YJ5W6T6hU7w" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>

Kulturresa till Ångermanland och Jämtland

I slutet av maj 2005 tog jag min äldsta son på en kulturbetonad resa till Sverige. Hur intresserad han var av allt det jag hade planerat att vi skulle se vet jag inte, men han fick ju trots allt följa med på en resa. Dessutom fick han vara ledig från skolan vilket ju ungdomar i högstadieåldern oftast gillar mycket bra.

För att inleda turen på ett litet annat sätt tog vi långtradarfärjan från Nådendal till Kapellskär och inte någon av kryssningsfärjorna från Åbo till Stockholm. Vi anlände till Kapellskär tidigt en morgon och styrde bilen norrut från Norrtälje, upp mot Östhammar och vidare med ett första kort stopp vid den vita kyrkan i Älvkarleby. Vi steg ut ur bilen, sträckte på benen och sökte oss in på kyrkogården där jag nästan genast hittade författaren Stig Dagermans liggande gravsten invid muren. Eftersom jag under mina studier läst Dagerman med stort intresse var det en högtidlig stund att stå vid hans grav.

Färden fortsatte genom Gävle varefter vi sökte oss till E4:an längs vilken vi raskt åkte upp mot Söderhamn och Hudiksvall där vi stannade för att dricka förmiddagskaffe på ett charmigt men något nedslitet och dammigt kafé inne i stadens centrum. Vi satt i mjuka soffor som sett sina bästa dagar och spejade ut över staden.

Vi susade förbi Sundsvall, Härnösand och svängde bort från kusten vid Utansjö, Ramvik, Kramfors och Bollstabruk. Där passade vi på att beundra den jättelika Högakustenbron som 1,8 km lång och 182 m hög sträcker sig över Ångermanälven vid dess mynning, en mäktig syn.

Vårt mål för dagen var Sollefteå som ligger ett stycke upp längs Ångermanälven. Vi hade på förhand bokat rum på hotell Appelberg, ett stort vitt trähus invid älven. Sollefteå visade sig vara en gemytlig liten stad och särskilt glad blev jag som arkitekturintresserad över att man hade sammanställt ett häfte som i korthet presenterade de sevärda byggnaderna i staden.

Den primära orsaken till besöket i Sollefteå var inte att se älven flyta genom staden eller niporna (= erosionsbranter av sand vid älven), utan att besöka skådespelaren och filmstjärnan Ingrid Thulins grav. Jag förstår mycket väl ifall någon tycker jag är en aning kufisk som söker upp kända personers gravplatser, men för mig är det ett sätt att komma litet närmare bortgångna personer jag av en eller annan anledning beundrar. Då man befinner sig vid minnesstenen tänker man på personen i fråga och genomgår en inre minnesritual som kan vara mycket givande och behaglig.

Följande morgon grydde grå och mulen. Innan vi körde vidare tog vi en tur ner till älven för att se hur den strömmande flöt vidare, bred och majestätisk. Därefter letade vi rätt på väg 87, körde över till Jämtland och följde vägen längs Indalsälven fram till Östersund. Vi fortsatte ut till Frösön där vi hade hyrt en stuga för ett par nätter.

En extra bonus, som uppdagades först på ort och ställe, var att vi råkade bo bredvid kompositören Wilhelm Peterson-Bergers vackra villa med utsikt mot fjällen i väster. Detta korta besök i kompositörens miljö gjorde mig till en stor vän av hans tre underbara böcker med pianomusik, Frösöblomster, och kom längre fram att föra mig djupare in i hans symfonier och övriga orkesterverk.

Östersund och trakten runt staden, speciellt Oviksfjällen, var med som resmål för att jag ville se i vilken miljö den fängslande, språkligt träffsäkra och roliga författaren Bodil Malmsten hade vuxit upp.

Medan vi var i trakten passade vi även på att göra en tur västerut, till Åre för att se denna berömda skidort och Sveriges största vattenfall, den mäktiga Tännforsen med en fallhöjd på mer än 35 meter.

På hemvägen hade jag ännu ett par uppehåll inprickade. Vi åkte söderut med sikte på begravningsplatsen i Bollnäs. Målet var författaren Karl Rune Nordkvists grav eftersom han har skrivit en fin och läsvärd romansvit, Solens barn, Slaktarens hus och Septembers ljus, som jag har läst och tyckt mycket om. Trilogin handlar om en liten grabb och hans hårda uppväxt i det lilla järnvägssamhället Ramsjö och är inspirerad av Eyvind Johnsons Romanen om Olof. Nordkvist var hågkommen med en liten plakett på en låg stenmur, mycket anspråkslöst.

Från Bollnäs styrde vi till E4:an och körde så fort som möjligt vidare till Uppsala där vi hade tid för ytterligare ett uppehåll. Vi besökte den imponerande domkyrkan och den centralt belägna begravningsplatsen där vi hittade Dag Hammarskjölds grav och även råkade få syn på författaren Björn-Erik Höijers högresta sten och statarförfattaren Jan Fridegårds grav vars sten är en liggande kvarnsten med plakett.

Nöjda och mätta på upplevelser och intryck åkte vi till Norrtälje där vi åt en sen måltid medan vi väntade på att klockan skulle bli så mycket att det var dags att åka till Kapellskär för att ta en sen långtradarfärja till Nådendal.

Miles Davis

I slutskedet av en mer än 45 år lång karriär som kompromisslös förgrundsgestalt inom jazzmusiken lyckades Miles Davis än en gång förnya och föryngra sig innan han slutligen lämnade scenen, lika betydande och populär som under guldåren på 1950- och 1960-talet. Denna unika och särbegåvade artist, som min goda vän Raimo Mattsson så träffande kallar tonkonstens Pablo Picasso, hade i mitten av 1980-talet bytt skivbolag och kommit i kontakt med den begåvade basisten och kompositören Marcus Miller. Detta visade sig vara ett fruktsamt samarbete som födde fram åtminstone ett, men i mitt tycke tre, mästerverk i klass med odödliga album som Miles Ahead, Milestones, Kind of Blue, Sketches of Spain, E.S.P., Miles Smiles, In a Silent Way och Bitches Brew.

Det viktigaste albumet i denna svit på tre skivor är Tutu från 1986. Med den skivan återerövrade Miles Davis sin position som portalfigur och stilbildare inom jazzmusiken. Före det hade han lättat upp sin musik något och året innan haft framgång med poplåtar som ”Human Nature” och ”Time After Time” från albumet You´re Under Arrest. På Tutu skärptes greppet och det lättare materialet ersattes av nyskrivna täta låtar med mera tyngd som lyfte upp Davis till den position han var förtjänt av, den högsta toppen och längst fram i ledet. Det speciella med Davis är att han alltid är i rörelse, oupphörligt på väg mot nya mål och ständigt mottaglig för nya influenser.

Tutu bildar en stark helhet som bör avlyssnas i ett svep för att man bäst skall inse plattans storhet. De åtta låtarna är genomtänkta, väl arrangerade och vill man lyfta fram några låtar må det vara de tre första spåren ”Tutu”, ”Tomaas” och ”Portia” som utgör en oöverträffad svit. Av de senare låtarna träder möjligtvis ”Perfect Way” och ”Don´t Lose Your Mind” fram. Det som också är glädjande med albumet är att Davis trumpetspel är mycket fräscht och bra, utan några som helst spår av ålder, trötthet eller leda. Den som vill stifta bekantskap med Miles Davis senare produktion gör nog klokt i att börja från Tutu, den är en naturlig startpunkt.

Tre år senare, 1989, var Miles Davis åter aktuell med ett nytt album, Amandla. Utvecklingen från Tutu är tydlig och det allmänna intrycket av skivan är en mera svängig, något lättare och rytmisk helhet som inte sällan för tankarna till Afrika. Davis arbetar fortfarande med Marcus Miller men arrangemangen är ett snäpp luftigare och musiken mera åtkomlig och publikvänlig (än på Tutu), utan att för den skull göra några kompromisser. På Amandla medverkar flera musiker än på Tutu och särskilt betydande är saxofonisten Kenny Garrets oerhört fina insats. Miles Davis och hans band når hisnande höjder i låtar som ”Catémbe”, ”Hannibal”, ”Amandla” och ”Mr Pastorius”. Det intressanta med Amandla är att Davis här i de två sist nämnda låtarna kanske för första gången sneglar försiktigt i backspegeln och släpper fram och bekänner en kontakt med det förflutna och detta gör han på ett genialt och stilfullt sätt. Han låter den vandrade stigen från bebopens landskap vidare för några ögonblick stiga upp mot ytan för att tillkännage sin långa färd. I skydd av efterrationaliseringens trygghet känner man sig nästan frestad att påstå att Miles Davis i Amandla närmar sig något som kunde uppfattas som hans testamente som jazzmusiker.

Det ovan nämnda blir särskilt tydligt då man lyssnar på det som kom att bli hans sista studioinspelning, den hip-hop influerade högst moderna och samtida Doo-Bop från 1992. Här visar Davis att han än en gång var redo att möta framtiden dristigt och med långa kliv, han stegade utan tvekan in i hip-hopens och rapmusikens värld, inte illa för en veteran på 65 år. Just det gör Doo-Bop till en så intressant platta; Davis hade inte en tanke på att stanna upp utan han var nyfiken, motiverad och angelägen att få arbeta med den unga generationen.

Dessa tre album visar upp en fullkomligt unik artist som vägrade att stanna upp och vila på redan skaffade meriter, utan hellre gick vidare för att se vad som kunde vänta bakom nästa hörn. De stora konstnärerna är de nyfikna och vetgiriga, inte de bekvämt konservativa. Miles Davis är en av de betydande förnyarna, en gränsöverträdare och brobyggare. Det hade varit hur enkelt som helst att föreställa sig honom arbeta med Jimi Hendrix ifall Hendrix hade levt litet längre, eller ett band som Santana (Bitches Brew ser ju till konvolutet ut som Santanas Abraxas).

Tyvärr måste man med stort vemod konstatera att jazzmusiken har varit ödslig och tom, stundvis nästan obebodd, sedan Davis bortgång i september 1991. Den store pionjären, kämpen, rebellen och fadersgestalten är borta och har inte kunnat ersättas.

Haruki Murakami

Torsdagen den 14 augusti 2008 mötte jag min goda vän, litteraturälskaren Kenneth, på Konstens natt i Åbo. Vi hade inte setts på ett bra tag och hade en hel del att prata om där vi stod i vimlet på trottoaren. Inom kort gled samtalet in på litteratur. Eftersom jag litar på hans smak och vet att han är en vetgirig läsare som hittar intressanta författare frågade jag om han kunde rekommendera någon samtida. Hans svar kom omedelbart och löd: ”Läs Haruki Murakami, en berömd japansk författare som skriver speciella böcker.”

Kort därpå begav jag mig till stadens största bokhandel och införskaffade de tre volymer av Murakami (f. 1949) som fanns i svensk pocketupplaga. Jag beslöt att läsa dem i den ordning de hade kommit ut och började med Norwegian Wood. Efter några sidor in i boken kunde jag nöjd konstatera att Kenneth haft rätt, Murakami skrev som ingen annan författare jag läst. Jag tilltalades starkt av stämningen i boken, sättet på vilket han skildrade staden och miljöer och speciellt nyfiken blev jag på maträtterna som personerna åt.

Jag tog mig sedan igenom de två tegelstenarna Fågeln som vrider upp världen och Kafka på stranden och fängslades lika mycket av dessa som av Norwegian Wood. Det surrealistiska och magiska i böckerna i kombination med det något besynnerliga persongalleriet gör romanerna till stora läsupplevelser. I Fågeln som vrider upp världen söker huvudpersonen rätsida i sin kaotiska tillvaro genom att tillbringa mycket tid i en torrlagd brunn och i Kafka på stranden händer det plötsligt att det regnar fisk. Vidare tycker jag att Murakamis humor är intagande, likaså hans ytterst finurliga och nyskapande bildspråk.

En annan fin egenskap hos hans böcker är att man inte känner sig stressad eller korkad fast man inte skulle hänga med i alla hans konstigheter, man läser vidare och tolererar att man inte alltid behöver fatta allting, eller ha fullständigt koll på allt, det får finnas saker man inte kan förstå och förklara. Tids nog får man en förklaring, eller så inte, huvudsaken att man har roligt med böckerna.

Efter en paus på ett par år läste jag den betydligt kortare romanen Sputnikälskling. Den följer i stort samma mönster som de tidigare nämnda, här är det oförklarliga att en av huvudpersonerna försvinner spårlöst någonstans då hon är på semester tillsammans med sin chef och nära väninna på en liten ö i den grekiska skärgården.

Den av Murakamis böcker som avviker mest från hans fiktiva verk är hans personliga bok om löpning, Vad jag pratar om när jag pratar om löpning.

När jag började läsa den undrade jag sådär typiskt västerländskt skeptiskt om den verkligen huvudsakligen kunde handla om löpning, och hur han i så fall skulle hålla läsaren intresserad genom hela texten. Efter att ha läst ut boken kunde jag konstatera att den faktiskt till största delar handlar om löpning, men även om Murakami själv och hans skrivande.

Han berättar till exempel ingående hur mycket han löper, varför han löper, när han började löpa och vad han lyssnar på när han löper. Han skriver om på vilket sätt han tränar inför ett maratonlopp och hur det känns att springa ett maratonlopp, när det är tungt och när det känns lätt. Han har även deltagit i ett hundrakilometerslopp och berättar hur detta förändrade hans liv. Längre fram i livet började han med triathlon och har sedan dess deltagit i några tävlingar.

Däremellan flikar han in intressanta fakta om sig själv och sitt liv. Han skriver om skolan och studier, om jazzklubbarna han drev i Tokyo, hur han på en baseballmatch den 1 april 1978 plötsligt fick idén att skriva en roman och hur han något senare bestämde sig för att bli yrkesförfattare. Han drar många paralleller mellan löpning och författande och räknar upp de tre viktigaste egenskaperna för en författare som enligt honom är begåvning, koncentrationsförmåga och uthållighet. Precis som för en långdistanslöpare är det viktigt för en författare att ha god kondition och behålla sin form för att orka skriva långa romaner.

Vill man läsa en författare som går iland med att skriva långa romaner och hålla läsarens intresse uppe och spänningen och stämningen vid liv är Murakami ett gott val. Han blir aldrig tråkig och man bör ständigt vara på sin vakt för han glider ofta över till okänt område. Utöver allt detta är det givande att läsa en samtida asiatisk författare, särskilt för mig som oftast begränsar mitt val av författare till Norden, Europa och Amerika. Murakami öppnade en ny värld för mig, eller egentligen två; Japan och den för honom så typiska tillvaron bakom det vakna medvetandets gräns.