Lyckokänslan är alltid lika stor de gånger man hittar de rätta böckerna, de som man omedelbart känner sig hemma i och besläktad med. Böcker som det helt enkelt är en ofantligt stor njutning att läsa. Och Lagercrantz dagboksanteckningar tillhör denna utvalda kategori. I ett tidigare inlägg skrev jag om Lagercrantz mästerliga böcker om författare och uttryckte då min beundran för hans exceptionellt klart uttryckta tankar och oemotståndliga språk.
När jag tog itu med hans dagboksanteckningar väntade jag mig inte samma genomarbetade och virtuosa språk som i ovan nämnda böcker, i detta fall är det ju fråga om hastigt nedtecknade reflektioner för privat bruk. Där misstog jag mig dock, vilket var en positiv överraskning. Lagercrantz är mycket exakt och noggrann i sina dagboksanteckningar, han målar på några rader upp bilder och scener som sjuder av liv. Precis som Engdahl skriver tillför Lagercrantz med dessa anteckningar ett livskraftigt, viktigt och svåråtkomligt element till litteraturhistorieskrivningen; självupplevda vittnesmål om författare nedskrivna kort efter att händelsen ägt rum. Ett dylikt material kunde i en mera sensationslysten och skandalsökande persons behandling utmynna i skvaller och elakt förtal men Lagercrantz behåller även i dessa fall sin värdighet och respekt för objektet han skriver om. Han är inte ute efter förnedring utan fördjupning av porträttet.
Den som läst berömda svenska författare som Lars Ahlin, Karin Boye, Johannes Edfelt, Hjalmar Gullberg, Eyvind Johnson, Pär Lagerkvist, Erik Lindegren, Artur Lundkvist & Maria Wine och Harry Martinson får via dessa anteckningar nya intressanta perspektiv på personerna bakom litteraturen.
Och visst kan Lagercrantz vara uppriktig och skriva mindre smickrande saker och ta upp mindre goda egenskaper i deras karaktärer. Men sättet han gör det på är trots allt rimligt och stiligt, om också oförskönat och rakt på sak.
Till exempel jag som under åren sysslat mycket med Eyvind Johnson fick mig flera intressanta kommentarer till livs då jag läste hur Lagercrantz uppfattade honom. I den första anteckningen skriver han bland annat att Johnson är: ”Både hård och mjuk, både kall och varm, både vidsynt och inskränkt”. Längre fram ondgör han sig över att Johnson begåvning är överskattad, att denne saknar originalitet och skärpa och gör ett landsortsmässigt intryck. (Inte undra på att Cilla Johnson tittade ogillande på mig då jag under mitt besök hos henne uttryckte min stora beundran för Olof Lagercrantz. Hon tålde inte Lagercrantz och inte heller Ivar Lo-Johansson.)
Bokens absoluta höjdpunkt är emellertid det långa avsnittet om den djupa vänskapen med Erik Lindegren, honom hade Lagercrantz gärna fått skriva en bok om. Här finns hisnande och gripande reflektioner om denna jätte, hans skrivmöda, hans glupska alkoholism och aptit på livet som för honom mot destruktion, men också om hans lysande intellekt. Avsnittet blir en skakande tragedi i miniatyrformat.
Ett annat bärande avsnitt är det om Pär Lagerkvist i vilket Lagercrantz uttrycker en total och kanske oväntat kritik- och reservationslös beundran inför människan och författaren. Om ett besök hos Pär Lagerkvist får man läsa följande starka formulering, vilket blott den gör det värt att läsa boken. Det var en mycket lyckad kväll. Redan från början kände jag en sådan trygghet som mycket sällan. Jag tillskrev det Pär Lagerkvists närvaro. Att se och höra honom är också mäktigt stimulerande. Inte för att han säger något särskilt genialt, men för den krafts och sannings skull som utstrålar från honom. Han är människan. Han har förlöst det mänskliga inom sig eller om man så vill realiserat det gudomliga i sig. Jag får en känsla av att han är den enda människan i hela landet och jag känner inför honom något som nog inte är olikt vad lärjungarna kände inför Kristus. Jag tycker att jag har en gud framför mig. Han visar hur en människa skall vara, vad hon kan göra av sig själv.
Genom hela boken är iakttagelserna knivskarpa och var och en som intresserar sig för litteraturen i Sverige gör klokt i att läsa den. Man får veta att Lagercrantz ansåg att Evert Taube satt fast och var fängslad i sin Evert Taube roll, att han tyckte att Martinson blev jobbig efter invalet i Svenska Akademien samtidigt som han kände starkt för Martinson och gillade honom mycket. Just denna ärlighet gör anteckningarna till så god läsning.
Jag vågar utlova en stor läsupplevelse som genom dessa små mosaikbitar fyller luckor och kompletterar litteraturhistorieskrivningen så att den kommer ett steg närmare läsaren. Författarna blir nedtagna från sina piedestaler, betraktade, iakttagna och värderade som människor och i några fall drar Lagercrantz den något oväntade slutsatsen att författarna som personer inte förmår leva upp till vad de uträttat inom litteraturen, det vill säga att de kan skriva fantastiskt men förefalla förvånansvärt korkade och begränsade i ett verbalt umgänge. En annan iakttagelse som han lägger fram i flera fall är strävan efter en position och hur viktigt det är att få beröm och goda recensioner, ibland nästan till vilket pris som helst. Och som en dov och mörk skugga följer Svenska Akademien hela tiden, vem får vara med och vem inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar